Att protestera är en rätt återkommande historia just nu. Det är handen över munnen och det är ritat skägg på hakan för att nämna två.
Man skulle kunna nämna grönt band på handen som protest mot det som händer i Iran. Alla reaktioner på olika sätt mot kriget i Ukraina.
Jag tänker att det är en mänsklig rättighet att få protestera. Jag har varit sjuk så jag har sett några matcher från VM (om man nu vågar erkänna det). Varje dag har man lyft frågor som är värda att protestera mot i Qatar. En sak som inte verkar så viktig är kvinnas situation. Man hör rätt lite om att hon är omyndigförklarad. Att det är hennes man, bror, far eller någon släkting som är hennes förmyndare. Det är 2022. Min mamma gifte sig innan hon blev myndig vilket man blev när man var 21 år på den tiden. Mannan blev det vid 18 års ålder. Hur knepigt som helst. Mamma fick skriva till kungen och be om lov. Låter rätt absurt. Men är en stilla susning mot kvinnas situation i Qatar.
Satt i Stockholm och vilade fötterna vid ett tillfälle. Då kommer det en demonstration med folk från Chile. Fattade aldrig vad som demonstrerade för. Men dom protesterade mot något i alla fall.
Att demonstrera mot klimathotet känns allt för ofta som ett slag i luften. Politikerna verkar inte ha fattar själva poängen.
Men ibland blir jag verkligen fundersam om det lönar sig. Alla protester runt fotbolls-VM verkar ju inte förändra något.
Min tanke är att det skulle aldrig behövs protesteras. Därför att vi alla levde i harmoni med varandra. Levde på ett sätt som gjorde att det behövdes inga protester.
’Men det är ju en utopi’. ’Kommer ju aldrig att ske’. Nej, inte om det inte är någon som börjar. Men om du och jag börjar så kan det ske. Allt börjar i den ringa begynnelsen.
Skall Qatar fatta måste det till några fler än dig och mig som protesterar. Helt klart. Men det är ett land som måste förändras på något sätt.
Idag ber vi för riksdagsman: Patrik Björck (S)
Pedher´s blogg 