Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv. (Andra Timotheosbrevet 2:13 B2000)
Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det. (Första Thessalonikerbrevet 5:24 B2000)
Jag tror på en Gud som alltid finns med oss. En Gud som inte sviker, hur mycket vi än gör det. Hans karaktär är trofasthet.
Det finns en gammal sång som lyder ungefär så här:”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus….. Ser du efter ska du finna att där står Han….” Det finns något vackert över dessa strofer.
Man brukar ju säga att en riktig vän sviker inte, hur än livet ter sig. En sådan vän är Gud.
Allt för ofta tror jag att vi har det lättare att söka Gud när livet är tungt och vi har problem. När sen livet vänder till det bättre är det lite för lätt att glömma honom eller sätta honom lite längre bak liksom. Gud är inte sådan. Han står troget där och vill ha närhet och kontakt. Jag brukar säga att han är bara en bön bort hur långt vi än vandrat bort ifrån honom. Vägen tillbaka är mycket kortare än ack hur lång väg vi gått. Ändå kan den vägen vara oerhört lång så länge vi inte använder bönens väg.
Guds ödmjukhet inför sin skapelse är vacker. Trots att han, med all rätt, kan tillräkna den som sin egen, avvaktar han sin skapelses efterfrågan av honom själv. Vill inte tvinga sig på. Han finns där, troget väntande. Så stor är Gud.
Pedher´s blogg 