Borta-seger kan tömma hemma-läktaren

Kollade fotboll igår. AFC tog emot J-södra. Det blev bortaseger med 0-2. Kanske är jag partisk men segern var klart rättvis.

En sak förundras jag över på alla dom matcher jag gått på. Oavsett sport. Det är när supportrar går hem före slutsignal när sitt lag går mot en förlust. Är det att rösta med fötterna? Är det att visa sitt missnöje? Ja, kanske. Men hur får man sitt lag att bli bättre egentligen? Är det inte genom att stå med i både med och motgång? Det tro ju jag.

Jag blir verkligen förundrad över att en bortaseger kan tömma hemmaläktaren.

Man försöker väl att stötta sitt lag in i det sista för att få till en seger. Man brukar säga att publiken är den 12:e spelaren i fotboll, 6:e i hockeyn osv. Om man fattade det borde alla vara kvar till slutsignalen.

Jag tänker att en sådan princip finns på fler ställen. I det politiska partiet lämnar man inte i motvind då väljare sviker. Då lägger man axeln till och gör allt för att vända trenden. I kyrkan lämnar man inte sammanhanget om pastorn eller sången är dålig. Då ber man istället och stöttar. osv.

Som ”hemma-supporter” vänder man inte ryggen till. Man möter upp istället. Bara för att det inte passar lämnar man inte. Man gör något åt det istället.

Minns en berättelse där mannen var så negativ till trummorna i kyrkan. Dom skulle bort. Så var det ända tills barnbarnet började spela trummor. Då ändrades inställningen till trummorna i kyrkan. Kanske ska vi ligga lågt med kritiken med tanke på det.

Är det något vi inte gillar så blir det då inte bättre av att man lämnar ”läktaren”.

Laget man hejar på blir inte mer övertygad om att man spelar dåligt bara för att man går hem. Det vet laget redan vid varje baklängesmål.

Tänk vad lätt det är att vara medgångssupporter. Men jag beundrar den supporter som står kvar även i motgång.