Ibland möter jag dom som menar på fullaste allvar att dom älskar träningsvärk. På snudd kan man ana att dom nästan tycker att det är livets mening. Då först har man tränat som bäst. Det är det yttersta beviset på att man verkligen gjort rätt för sig på gymmet eller på löparspåret i skogen. Ja, dom skulle som sagt kunna beskriva det som livets mening. Utan träningsvärk blir inte livet riktigt på riktigt så att säga.
Jag får nog erkänna att jag inte delar den tanken. Känner av senaste rundan. Visst, den var den bästa för denna säsong så långt. Pressade ner kilometer-tiden. Har ju ingen större fart än. Men 5:59/km i snitt var klart bättre än på länge. Men det kostade träningsvärk. Och viss stelhet.
Men träningsvärk beskriver något som kanske ändå har ett djupare värde. Den uppstår när man tänjer lite längre på vad krafterna tidigare medgett. Musklerna utvecklas. Man blir lite bättre.
Jag tänker att så är det i livet. För att utvecklas måste man försöka lite längre än man tidigare klarat. Utmana sig att göra något som inte riktigt trott sig om tidigare.
Kanske ligger det då något i livets mening. Ja, inte så att jag tror att livets yttersta mening har med sådan kunskap att göra. Den tror jag mer handlar om existentiella frågor. Utan jag tänker mig att tänja lite på sin komfortzon. Att våga lite till i sin utveckling. Att tro om sig lite till. Att man duger till lite till. Att jantelagen får ta ett par steg bakåt.
Kanske ger det lite ”träningsvärk” i vårt inre. Lite jobbiga känslor när man slänger sig ut på okänt vatten. Men det är det värt. För liksom träningsvärken vittnar om muskeln arbete och utveckling så vittnar den inre ”träningsvärken” om ett inre liv som utvecklas och har liv. Så våga lite träningsvärk. Inte så farligt som det verkar.
Pedher´s blogg 