”Bestulen på känslan”

Snart är det OS. En höjdpunkt för många. Både som atlet och publik. Större en VM menar många.

Men det som pratas mest om verkar vara doping.

Hur kommer det sig att det är så lätt att vilja fuska sig till en framgång?

Tänk att man kan vara så driven att vilja vinna framgång till vilket pris som helst.

För varje gång man avslöjar detta fusk minskar intresset för mig att följa sporten. För när det smyger in en känsla av att någon som gör bra resultat har nog dopat sig är det kört.

Atleterna själva borde sanera detta. Ledarna och tränarna borde göra allt för att hundra doping. Arrangörerna borde välkomna varje tävlingsdeltagare med en undersökning och blodprov som eventuellt avslöjar fusket. Då kan man återvinna förtroendet.

Läste om en som fick sin medalj flera år senare efter tävlingen. Orsaken var att den som fått en medalj hade fuskat och blivit av med sin medalj. Den som då fick sin medalj sa så här: ”Jag har blivit bestulen på känslan!” Att inte fått uppleva känslan av att stå där på prispallen upplevdes att man blivit bestulen på den upplevelsen. Bara för att någon fuskat sig till en seger. Så sjukt är det med doping. Den som stått där med en medalj genom fusk borde känt sig klart olustig och felplacerad.

För allas skull – avslöja doping. Låt ingen gå upp på prispallen utan att man vet att den är ren. Möjligen omöjligt men det borde vara det mest naturliga. Så borde det vara. Punkt. Då skulle OS vara klart mycket roligare att se fram emot.