För massa år sedan bodde jag vid ändhållplatsen i Örebro. Platsen som är bussens sista hållplats. Ganska ofta när jag åkte hem, särskilt efter kvällspasset på sjukhuset var jag ensam som gick av där. Jag minns att det var med en speciell känsla jag kom hem. Det var en blandad känsla. Dels något av en ensamhet och samtidigt en känsla av att komma hem.
I Läppe finns det en ändhållplats. Det är ändhållplats för Närkes bussar. Åkte förbi där härom dagen. Tre barn kom dragande med sina väskor där ‘mormor’ mötte upp. Dom var på väg ner till campingen. Kanske skulle dom hälsa på mormor och morfar några dagar. Vad vet jag. Några dagar med camping och bad. Jag inbillar mig att den resan var lite extra spännande. Man skulle åka med bussen till det ställe som var längst bort. Där var det tänkt att ‘mormor’ skulle stå. Kanske gick tankarna. Kommer hon stå där? Är det rätt busstur? Tänk om…..
Denna ändhållplats är kanske speciell. Här behöver resan faktiskt inte ta slut. För samma hållplats är också ändstation för Sörmlands bussar. Inte illa, eller hur? Så om man vill kan man fortsätta resan in i Sörmland.
En ändstation behöver inte vara så definitiv. Den kanske är starten på något nytt. Ibland kan uppbrott kännas som nederlag och det bittra slutet på något sätt. Det finns liksom inte möjligheten att längre än just för stunden.
Men kanske är det tvärtom. Att det finns en ny (buss)linje att ta. Något nytt startar där det gamla stannade. Kanske är det så att för att komna vidare var man tvungen att komma till ”sin ändstation” för att komma vidare i det som nu ska till.
Kanske skulle ändstation stavad nystart.
Pedher´s blogg 