Det finns en tid av ”ingenmansland” från beslut av avslut till att man börjar något nytt. Något av ”redan nu men ännu inte”-känsla.
Från det att man sagt upp sig har man i och med det sagt ifrån sig möjligheten att påverka en framtid. Man kan göra något åt nuet men inget mer. Då har man frånsagt sig möjligheten att skapa visioner. Man har blivit en förvaltare av det enkla nuet. Förvaltare av det man åstadkommit till dags dato.
Man kan göra något åt framtiden om man blir tillfrågad att göra det men inte annars. Och man skall inte göra det heller.
Det är en känsla av ingenmansland. Man är van att ta initiativ men nu är det inte läge för det. För omgivningen kan det bli ett vakuum. I det kan jag känna en vanmakt. Att vara van att visionerna och forma till att nu bara vara……
Mitt i detta landskap håller man på att avsluta alla sina åtagande och lägger tillrätta för sin efterträdare. Det kan i sig vara rätt intensivt. Mycket skall avrapporteras. Så det kan gå åt sin beskärda tid. Men det är också en tid av att ladda batterierna.
I sig är det en märklig känsla. Det är en väntans tid. Att bida tiden. Å ena sidan full av aktivitet men samtidigt någon form av tomhet. Och det går inte över förrän man gått in i det nya.
Wikipedia beskriver ingenmansland så här: Ingenmansland (lat. terra nullius) är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över. kanske ligger det nära till i det ingenmansland jag befinner mig i. Det är väl att ta i att det är ett område som inge brukas men kanske är det lite okontrollerbart.
Detta finns bara ett sätt att hantera ett ingenmansland som detta: att gilla läget och göra något av det. Det tänker jag göra. Att stötta och hjälpa min kollega på bästa sätt. Att tillföra det jag kan. För att bara gå och vänta är inte min stil.
Så förlåt mina kära kollegor om jag ibland är passiv och ibland tar i lite för mycket. Det är inte lätt att vara i detta ingenmansland. Jag lovar dock att göra mitt bästa.
PS Det sista man gör är väl att städa sitt kontor. Då är detta ingenmansland passerat……..tror jag…. Ds
Pedher´s blogg 