Jag har bara prövat att dreja en gång. Det var inte lätt. Fast det ser ju ganska lätt ut. Det liksom bara blir. Men tänk vad vackra alster somliga kan göra på sin drejskiva.
Tänk om lerklumpen skulle få för sig att lämna drejskivan innan den var klar. Vad tokigt det skulle bli så. Snopet för keramikern som hade tänkt att leret skulle bli något speciellt. Så bara försvinner den.
Kanske är det just så vi människor gör ibland. Gud håller på formar oss men vi har inte tid att låta honom bli klar med oss. Snopet för Gud tänker jag. Som hade tänkt något speciellt men blir avbruten. Och den som väljer att lämna formandet blir inte färdig utan missar det stora som det var tänkt för den.
Stanna kvar i Guds formande tills han är klar. Det är då det blir som bäst. Det är inte bortkastad tid. Den tiden är så bra investerad. När du är färdig för uppdraget är det dags. Sen får vi utvecklas efter hand. Man kan lätt tro att man inte behöver denna process i sitt liv. Men jag tror att är just det vi behöver.
Pedher´s blogg 