Annandagens överraskning

EE216AD9-5BFC-43B7-A918-B75A7B117CF2En helt vanlig dag går två män på en väg. Ja, kanske var det inte en vanlig dag för dessa män. Men ändå.

Dom gick där försänkta i ett lågmält samtal. Dom hade en uppskakande helg bakom sig. Dom var omtumlade. Det hade inte blivit som dom hade tänkt sig. Dom hade drömt om något stort. Men den Jesus som dom följt hade blivit korsfäst och var nu död.

Det är mycket som inte blir som man tänkt sig. Det är lätt att ge upp då. Livet liksom rasar ihop. Drömbilden man haft visar sig nu mest vara luft och intet.

När dessa män går där så slår Jesus följe med dom. Dom förstår inte att det är han till en början. Men samtalet mellan männen och Jesus slutar med att dom förstår att det är Jesus och han verkligen lever.

En fin bild som berättar något för oss. Ett liv som till synes har fallit sönder kan uppstå igen. När livet kraschar så slår Jesus följe. Även om vi mitt i förödelsen har svårt att ta in att det är han så går han där lik väl.

Emmausvandrarna läser du om i Lukas evangelium kapitel 24. Du finner texten sist. Det som händer under samtalet där på vägen är att deras ögon öppnas.

När Jesus öppnade deras ögon såg dom. Dom var inte blinda. Vad texten säger är att dom nu förstod. Insåg vad som hänt. Fick förståelse.

Det är tanken för dagen. Vad behöver du få insikt om? Vad behöver dina ögon öppnas för? Vad behöver du förståelse för? Liksom Emmausvandrarna fick sina ögon öppnade kan du och jag få det. Det kan få bli vår bön idag.

Luke 24:13-35

Två lärjungar på vägen till Emmaus

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” — ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.