Att vara med sina barnbarn är ju fantastiskt. Men det innebär att ibland verkar det som att man lever i en parallell värld. Eller världar. För man vet egentligen inte från stund till stund vem man är. Eller vem sitt barnbarn är.
I normala fall heter min sonson Folke. Men det är inte alls säkert att han finns liksom. För när jag ropade på honom så svarade han inte för då var han Findus. Så jag undrade vem jag var då. Om jag var Pettson eller Gustavsson. Då kom svaret …. ”Du är ju farfar”. Okej. Ja ja. Får vara glad att jag ändå är en och samma person.
Rätt trygg i det så visade det sig att så var inte fallet. Hur fel kunde jag ha? För helt plötsligt var jag Efraim. För då var helt plötsligt min sonson Pippi. Och bilen blev en båt. Alltså det går fort mellan dom olika världarna må jag säga. Det är ju inte alltid man får förmånen att vara kaptenen på en stor skuta.
Ibland tänker jag att vi som är troende lever i en parallell värld. Inte för att det är en låtsasvärld vi lever i utan i två världar samtidigt. Guds rike, himmelens värld finns redan nu men ännu inte. Och samtidigt lever vi i denna värld. Det är som att vi har två medborgarskap. Ett medborgarskap här på jorden. Och ett i himmelen. På ett sätt är vi redan där men ännu inte.
För mig betyder det mycket. För det är där jag har min tros fäste.
Du kanske har läst om att jag var på begravning för någon dag sedan. Om kluvenheten i detta med död. Och i detta ligger just denna parallella värld.
Vi ser inte livet som något begränsat till här och nu. Som är typ 80-90 år på jorden och sen inget mer. Vi ser denna tid på jorden som en del av det eviga livet. Där tiden på jorden är bara en kort tid för att sen fortsätta i Gud rike. På ett sätt lever vi redan där men ännu inte. En paradox som kan vara svår att greppa. Ytterst blir det då inte ett avsked som jag utryckte det utan ett ”på återseende”.
För mitt barnbarn kan dess parallellvärldar vara verklighet medan vi lever med i detta rollspel. Parallellvärlden Gud Rike är dock en verklighet som jag ser fram emot.
Min sonson påminner mig om att ibland kan fantasin föra oss inte i en sagovärld som är spännande. Och man lämnar här och nu för en stund och lever sig in i den värld Folke just nu är i.
Min tro påminner mig om att det finns en himmel som Gud har förberett för oss. En plats med många rum för att vi alla ska kunna få plats. Ett land där Gud är vår sol. Den världen kan vi få smak på redan här och nu.
Idag ber vi för riksdagsman Ulf Holm (MP)
Pedher´s blogg 