I förrgår var jag ut i Kronskogen som jag brukade. Min dagliga promenad hade bra fart från början. Benen gick verkligen raskt framåt. Det var en skön känsla. Upptäcker att jag har ett rätt bra tempo. Appen skvallrar om att det var nog möjligen den snabbaste powerwalk jag gått denna sommar. Får erkänna att jag var rätt nöjd. När jag kommer hem visar det sig att så var det. Snittiderna var bra. Rundan var den snabbaste i år.
Igår gick jag samma runda. Men oj vad benen var stumma. Svarade inte alls när jag ville öka farten. Det var bara att acceptera. Stumma ben forcerar man inte. Stumma ben kan man inte få att gå snabbare. Stumma ben efter en snabb och bra runda behöver mer en stilla återhämtande runda. Jag kom runt. Visst, en rätt dålig tid. Men runt kom jag. Väl hemma inser jag att det lägre tempot var inte så dumt. Kroppen behövde en stilla promenad. Nästa gång kommer det säkert att bli bättre.
Tänker att livet kan verkligen uppfattas som dom stumma benen. Man kommer liksom inte igång. Eller det går inte ”tillräckligt” fort. Man få kämpa med stegen. Men kanske är det likadant i livet. Ibland är det så mycket som händer. Man möter sådant som tar kraften. Då behöver man backa tillbaka lite. Kanske låta livet gå lite lugnare. Invänta kraften.
Vet du, lika väl som kroppens muskler kan behöva en lugnare återhämtning så behöver livet det med ibland. Se det inte som ett nederlag. Se det mer som att livet behöver bara en period av återhämtning och rehab. Där blir livet helat. Där får livet ny kraft. Där återskapas kraften för ny steg och upplevelser. Framtiden blottningen ljus om livet inte får återhämta sig.
”Stumma ben” påminner om att man varit med om något. ”Stumma ben” uppmuntrar till en paus i livet. Signalerna är tydliga. Vi gör bäst i att lyssna till dom. Ibland tar den tiden lite längre. Ibland går det fortare. Men det måste få ta sin tid. Sen är man redo för nya steg.
Pedher´s blogg 