Jag minns hur det var dagen innan julafton. Inte minst dagen innan födelsedagen. Den väntan var inte rolig.
Listan var ju skriven. Allt jag önskade mig och lite till stod ju på den listan. Tänk att man trodde att mamma och pappa skulle ha råd att uppfylla en sådan lista. Ja, jag trodde nog aldrig att jag skulle få allt. Men kanske att om jag önskade mg mycket så kanske hade jag större möjlighet att få något extra paket typ.
Väntan till dessa dagar var inte roliga. Inte heller när paketen låg där under granen och liksom ropade ”öppna mig” så tydligt och högt.
Väntan kan vara jobbigt. Väntan på att nya jobbet ska komma och börja. Väntan på en viktig händelse i livet. Väntan på att något inte skall ske (om man nu kan utrycka det så).
Det lilla lustiga i väntan är ju att det är ju inte så ovanligt att när det väl drar ihop sig det stressigt i alla fall.
Som tex i går morse. Kl 7:30 skulle jag vara redo till avfärd. Då hittade jag inte mina glasögon. När jag bäddade sängen hörde att något skramlade till. Mina glasögon hade visst hamnat på golvet under sängen. (Dom är av så lätt material att dom flög iväg av vi vindpusten när jag la på överkastet.) Innan jag fattade det var det några rundor i lägenheten.
Att vänta är inte alltid så lätt. Vänta kan nog vara något riktigt svårt. Att bara slappna av skulle vara ett enklare fenomen. För det är nog just ett fenomen.
Väntan är ju ibland den stora grejen faktist. Man drömmer. Man längtar. Man hoppas. Kanske skriver man upp det man längtar till lite för mycket. Så blir man besviken.
Ibland kan jag tro att väntan kan bli allt för verklig att den ger en omöjlig lösning och så blir man så besviken på allt när det väl händer.
Jag är rädd för att ibland väntar vi förgäves. Under väntans tider ändras förutsättningar och det blir liksom inte möjligt eller annat hindrar.
Väntan är nog mest jobbigt trots allt.
Pedher´s blogg 