”Vi som fick leva om våra liv”

Nej, jag är inte inne i en kris. Varken försenad 40-årskris eller någon pre-kris.

Fångade rubriken från ”efter fem” och intervjun med Marie Richardson

Har du tänkt tanken att vilja leva om livet? Det är ju inget vi kan göra. Men tanken kan ju finnas där ändå.

För livet vi levt kan ha haft inslag som vi är mindre stolta över. Händelser vi skulle vilja inte hänt. Sätt vi skulle vilja ha gjort på annat sätt.

Samtidigt tänker jag att livet kan inte levas om. Och det vet ju du också så. Det handlar mer om hur vi hanterar och förhåller oss till hur livet blev.

Ju längre livet levs desto mer är det att förhålla sig till. Desto viktigare blir det att veta hur vi just ska förhålla oss.

Vad är det som säger att vi kommer leva livet bättre i version två? Ingenting. Risken är att det blir precis likadant. För vi kan inget annat. Och skulle vi klara att parera dom ”hinder” vi ”snubblade på” förra gången så kommer nya ”hinder” som vi ”snubblar” på.

Tror vi behöver mer tänka på att konstatera att livet är så här långt levt och kan inte levas om. Utan istället tittar vi framåt och gör det bästa av livet som ligger framför. Det blir inte bättre av att tro att vi kunnat göra det bättre. Gilla läget. Se framåt. Allt måste inte och kan inte redas ut. Inte heller bearbetas. Det mesta måste helt enkelt lämnas bakom oss.

Se framåt. Gör vad du kan för att skapa en bra tid som kommer. Du gör inte våld på det som hänt bara för att du går vidare. Det handlar mer om respekt inför det som kommer. Det gamla kan vi inte förändra på något sätt. Men framtiden kan vi däremot ta ansvar för.

Så lev livet framlänges och inte baklänges.

Sträck dig mot framtiden. Ta ut riktningen. Tro på den. Du är värd den. Den är till för dig.