Ibland möter jag starka utfästelser om att något är exakt som någon säger att det är. Självsäkra utsagor om något. Tex ett värde på en sak. Att det ska ske något.
Inför valet i USA kom det profetior om att Trump skulle vinna. Men det gjorde han inte. Sen tar man tillbaka dessa profetior.
Troligen var jag, liksom många andra med mig, mycket mera säker på att saker skulle bli på ett visst sätt när jag var ung. Med åren inser vi att det är inte så svart och vitt. Vi blir lite ödmjukare med åren.
Ett uttryck jag ibland kan få lite jobbigt med är ”det är ju så här ” och sen kommer det något. Det blir då lite svårt att möta upp det. För vederbörande har redan slagit fast hur det är.
Om man är lite tveksam till att lägga fast saker ….. är man velig och feg då?
Om man ser fler möjligheter är man ambivalent då?
För jag tänker att man vet inte, i alla fall i många situationer, vad som är den verkliga utgången i en sak. Allt kan hända. Mycket kan förändra sig efter vägen. Sådant som förr var ”si” kan nu vara ”så”
Min fundering idag är mer att man egentligen inte vet så mycket säkert. Det stämmer till ödmjukhet. Till respekt.
Så varför inte inta en mer ödmjuk hållning till saker och ting. Det kan innebära att vi blir mer följsam i en tid av förändringar. Det är inte alltid lätt att låsa upp en tanke man slagit fast och slängt nyckeln till. Likaså kan det låsa för all framtid om man inte ser den större filmsekvensen när man fastnat i den enskilda bildrutan.
Kanske är det så att den hållningen öppnar till det som verkligen är säkert och sant…
Pedher´s blogg 