Robert Eriksson påminner oss om något väldigt viktigt Indien debattartikel i Dagen igår.
Han visade på att vi har så lätt atr fokusera på brister vi har. På det vi inte har men önskar att ha.
Så missar vi det vi har för att fokuset blir fel.
Tror att han ville visa på att det finns en risk när vi försöker styra framtiden utifrån bristen och det vi saknar.
Å ena sidan är det ju en förändring vi söker när vi ser en brist. På ett sätt är det ju inget fel med det.
Å andra sidan kan ju ett sådant synsätt ochhandlingsmönster missa målet när vi faktiskt missar det vi redan har. Det faller i någon form av skugga liksom.
Fokuserandet på bristen gör oss missbelåtna och kanske för lätt uppgivna. Får vi ändrat fokus som ser det vi har finns det större förutsättning att känna sig nöjd och tillfredsställd.
Ha-begäret kan ju spela oss ett stort spratt.
Jag tror att ett bra utgångsläge för oss som individer, som kyrka, som förening, som vilket sammanhang som helst, är att se det vi har och utgå från det. Göra något bra med det vi har.
Ett påstående som jag är lite allergisk emot är när man säger ”Vi måste se hur dom gör” (med undertonen att vi skall göra likadant) . Då ryggar jag tillbaka. Vad är det som säger att just det funkar hos oss? Har vi rätt förutsättningar för att det ska lyckas lika bra?
Jag tror en bättre väg är att först se vad vi har för resurser och utifrån dom ta impulser från någon annan. Så får det möjligen påverka som en bonus mer än att man bygger helt och hållet på det.
Jag tror att det finns en inneboende kraft att se det vi har. Att se resurserna i det sammanhang som man är i. I en kyrka är det på tok för lätt att man säger att vi saknar människor till att göra saker eller delta på något sätt. Men om ledarna inte medvetet och målmedvetet söker bland folket kommer man missa dom man just är i behov av. Lever ledarna för långt från folket så missar dom just folket. (Ingen konstig slutsats) Resulatet blir att man ser bristen eller det man saknar pga det och missar möjligheterna. För sanningen är väl den att dom flesta är nog lite för blyga för att annonsera sig själv. Jag tror att det är likadant i idrottsföreningen eller något annat sammanhang.
Kanske är det så illa att vi söker efter hjälpen på andra sidan ån för vi tror att det är bättre där. Så missar vi den som står på samma sida ån och bara väntar på att få komma med.
Glöm inte bort att du har så mycket i sig själv. Att det som du har materiellt faktiskt räcker ganska långt.
Pedher´s blogg 