Den här veckan har jag letar efter mina rötter. Inte i släktforskning men i platser där jag bott. Jag har haft som mål denna sommar att besöka dom två platser jag växte upp på under mina första 6 levnadsår.
Söderbärke och Hede.
Denna resa har inneburit både glädje och sorg. Om man tar sorgen först. Att se ett hus man bott i helt och hållet förfaller är inte speciellt roligt. När minnen spelas upp och huset är dödförklarat känns det knepigt. Så var det sagt.
När jag föddes bodde mina föräldrar i Söderbärke i Dalarna. Jag var mellan 0-3 år gammal. Man kan inte ha så många minnen från den tiden. Men några har jag faktiskt. Mycket tydligt. Jag var med Algot i skogen med hans häst och drog timmer. Jag kan beskriva hur huset såg ut inuti. Tex.
Mitt andra hem är detta hus. Håller på att förfalla. När jag går här minns jag många händelser. Jag är mellan 3-6 år. Här gjorde min pappa den stora snöhögen. Grusgården som är igenväxt var ”mycket större” när jag var liten. Brandkåren kom och släkte en gräsbrand. Håkan hette min kompis. Presenten jag fick när jag flyttade har jag kvar än. När jag kom dit i början av denna vecka så var det första gången på över 40 år vad jag kan minnas. I sig var det en upplevelse att gör.
Jag letade upp min lekskola som låg en bit in i skogen. När jag kommer dit så finns det två hus att välja mellan. Då minns jag tydligt att huset hade brun fasad av trä.
Om så minnenas hus förfaller så var det en fantastisk upplevelse i minnesresan. Jag är så överraskad över att jag kommer ihåg massa saker från så tidiga år. Detaljer som visar sig stämma. Tänk att man kan ha det med sig från så unga år.
Det lär mig minst två saker. 1 Ett barns första år sätter också spår i livet. 2 Hur viktiga är inte dom första åren att dom blir bra för ett barn.
Visst hade jag velat gått in i ”mina’ hus. Men det fick räcka med att många livsscener spelades upp igen i mitt minne. Kanske är det själva resans bästa ingrediens. Att få leva dom på ett sätt igen.
Pedher´s blogg 