Jag vet inte hur du upplevde det att gå på bommen på gympan i skolan. Det var inte det lättaste företaget precis. Speciellt när läraren vände upp den smalare och mer runda sidan. Första stegen var ju oftast lika med att trilla ner. Att då få någon som gick vid sidan att hålla handen blev räddningen att lyckas.
Precis så kan livet kännas och upplevas. Man behöver ett stöd för att lyckas. Nu är vi ju rätt envisa vi människor. Vi vill ju klara oss själva. Det leder till att vi trillar av bommen ibland. Ibland oftare än just ibland.
‘Kan själv ‘ är ju något vi har med oss från då vi var barn. Då var vi rätt kaxiga. Med ålder och vishet borde vi veta bättre men inte. Vi fortsätter att leva under mottot ‘ kan själv ‘.
Efter ett tag minns jag att jag vågade följa rådet att fästa blicken på en punkt längre bort dit jag skulle. Och tänka sig, det funkade. Jag kunde gå hela bommens längd utan att trilla ner.
För mig är det en bild på min livspromenad. Ibland behöver jag ta någon i handen för att lyckas. För mig är det Guds utsträckta hand. Att fokusera och fästa blicken vid Jesus är som jag gjorde p bommen. Då funkar det.
Jesus har sträckt ut handen för att ge oss stöd i livet. Det är inte alls skämmigt att ta den handen i sin. Ett smart val.
Pedher´s blogg 