Så många gånger som vår herre skulle kunna gå åt sidan. Kunna låta sin blick lämna oss.
När vi kanske viker undan med blicken för honom lämnar inte hans blick oss.
När vi uppför oss knepigt skäms han inte och går undan. Utan då står han kvar.
Påminns om den förlorade sonen i bibeln. Han tog ut arvet. Lämnade fadershuset. Levde säkert ett gott liv till en början. Men sen blev det inte bra. Han levde upp sina tillgångar. Hans liv beskrivs inte som det mest föredömliga man kan leva.
En dag kommer han till besinning. Han lämnar sitt nya liv och vänder åter till sitt hem. Han tror inte att han kommer bli välkomnad tillbaka. Utan han utgår från att det möjligen kan bli som tjänare. Arvet hade han levt upp. Troligen hade han sålt eller slarvat bort ringen som visade på samhörighet.
Men döm om hans förvåning. När han närmar sig huset ser han att fadern står kvar. Han t.o.m. möter honom på vägen. Han får nya kläder. En ny ring på sitt finger. Han blir åter son i huset. Och det blir fest. (Lukas kapitel 15)
Det är så jag tänker när jag funderar över att Gud står kvar. Hur än vårt liv ter sig. Hur än vår blick sänks när vi möter honom. Vad än vi har med oss i bagaget hem så står han kvar. Han viker inte undan. Utan i kärlek tar han emot. I kärlek låter han sin blick möta vår blick. När vi tror att nu ger han upp så står han kvar. När andra lämnar så står han kvar. När vi är besvikna på oss själva så står han kvar. När vi misslyckas så står han kvar.
Han står kvar!!
Tänk vilken kärlek till oss. Det är stort. För stort att egentligen kunna fatta det. Ändå är det sant.
Pedher´s blogg 