Doft av morfar

Jag blev bjuden på en Dr Dryls av Simon. Då hände det. Det kom en doft av morfar.

Jag minns att min morfar alltid hade dr Dryls och zenega. Vet inte varför men när jag kom till honom kollade jag alltid hans nattduksbord.

Min morfar luktade på ett speciellt sätt. Det fanns något speciellt i den doften. Att krypa in i hans famn och få en bamsekram och känna doften var något speciellt. Och bamsekram var det. Den som kände min morfar vet att han var stor. Jag nådde inte runt om honom. Så stor var han. Man liksom försvann i honom. Nu hände det något med honom. Han verkade bli mindre med tiden för jag började nå runt. Jag mins fortfarande den dagen då jag nådde runt. Nu var det väl mer mina armar som blev längre än att han blev smalare men det insåg jag nog inte då.

Som sagt han var stor. Det blev extra tydligt den dag jag hade med mig Ivar i Långmaren. Ivar har du nog sett på tv. Han kör oxarna i invandrarna och utvandrarna (eller om det nu hette tvärtom). Ivar och morfar Algot var gamla vänner som jobbade på gårdarna intill varandra. Dom hade inte setts på över 50 år. Nu möttes dom igen. Ivar, så liten att min lilla golf såg stor ut när han satt i framsätet, och morfar stor som ett hus. Ivar försvann in i min morfars armar. Sen satt dom och pratade minnen och mormor Inga och jag fanns inge längre i deras värld. Det var en fantastisk upplevelse att få föra samman två vänner som inte setts på över 50 år.

Ja, morfar doftade något speciellt. Tänk att en doft kan sätta sig kvar på ett sådant sätt. Undrar jag vilken doft du och jag ger vår eftervärld. Gud hjälpte oss att det får vara en väldoft värd att minnas.