Tog en promenad till oset i Jönköping. Liten bit att gå från mig men helt klart inom räckhåll för en promenad. Ca 3 km. När jag kom dit och satt mig ner på en sten så var det skönt att stoppa ner fötterna i vattnet. Något bad blev det inte tal om. På tok för kallt. Men att svalka varma fötter efter en promenad var det helt okej för.
Att svalka fötterna kan i sig ge den vederkvickelse man behöver. Minns då jag vandrade i fjällen runt Grövelsjön. Att sätta sig vid en kall bäck. Stoppa ner fötterna en stund. Dricka vatten ur källsprånget eller var man nu var var så gott. Det behövde man för att orka vidare.
Som du säkert märkt av så letar jag efter sådana svalkande platser just nu. Kanske inte för fötterna i första hand utan för det inre livet och tänket.
Att sitta en stund vid vatten som kluckar är rogivande.
Hur svalkar man en själ? Likaså ett trött tänk? Hur kan man stilla en inre vind som snurrar som ett yrväder ibland? Finns väl inga lätta svar på det. Men en väg lär nog gå till att söka sig till platser man upptäcker är just svalkande. Dom platser och sammanhang som är dess motsats kan man ju undvika. Det var väl logiskt och sunt tänk? 😄 Eller hur?!
Men hur lätt är det att fatta det i tid? Alltså innan det blir en avgörande nödvändighet? Jag vet. Jag som gärna sitter en stund vid solnedgången inser att det behövs mer än några minuter vid en molnfri kväll. Det gör säker sitt men det behövs mer.
Igår vandrade jag ut i Norrland. Ja, inte riktiga Norrland. Utan Dumme Mosse intill flygplatsen i Jönköping. Efter två timmar på en ”norrländsk” myr och en mils promenad landade jag hemma. En av dom bättre eftermiddagarna och kvällarna jag haft på länge. Som om jag var född på nytt. Ja, faktiskt.
Svalka – friskhet, svalget, uppfriskande kyla, att fläkta sin själ, ny luft, som luften efter ett regn en het sommardag. Svalka.
Vi gör gott i att hitta svalka för själen. Inte bara fötterna behöver det under livsvandringen.
Pedher´s blogg 