Ett år (1) – hur kunde det bli så här?
Idag är det ett år sedan WHO uppgraderade epidemin vi nu har till en Pandemi. Då, försett år sedan, hade vi också vårt första dödsfall.
1 ÅR – [ E T T Å R ]
Hur kunde det bli så här? Hur kunde det utveckla sig till detta?
När jag ser tillbaka så är det ett av dom märkligaste året jag varit med om. Under 365 dagar har vi kämpat med denna pandemi. Med att rädda läget. Med att göra vad vi kan för att klara dagen och läget.
Kreativiteten har verkligen fått visa sin största och bästa sida.
Jag tillhör dom som jobbar mycket. Detta år har det varit mer än vanligt. Men det har varit ett måste. För när det inte finns folk att tillgå får man jobba mer.
Det har för många varit ett ensamt år. Ett år av att hålla avstånd. Inte träffa fler än nödvändigt. Först trodde vi nog att det var för en kort tid. Men inte blev det så. Tror detta har varit en stor prövning.
Sjukvården har kämpat. Räddat många. Men många har också dött. Tid efter tid har denna pandemi visat sitt grymma öga. Sitt grymma sätt att förstöra livet.
Ser vi ut över världen är det en mörk tid vingar bakom oss. Och det kommer ta tid innan det ljusnat.
Att få se ett protestmöte mot restriktionerna blir så grymt märkligt. Och detta sker medan ambulanser kör människor som är svårt sjuka i covid. Det är minst sagt respektlöst.
Kanske har vi ett halvår kvar innan vi kan andas ut. Visst låter det tufft. Då gäller det att se att två tredjedelar är avklarade.
Hur lång tid vi än har kvar är det tufft nog. Jag tror att detta år det tuffaste jag varit med om som jag skrev. Det känns på många sätt. Och jag är inte ensam om att känna så.
Jag tror jag kan säga att jag bett varje dag att denna pandemi ska försvinna. Jag ber så även idag. Och kanske vill du vara med och be den idag. Låt oss uthålligt fortsätta att be så tills vi fått bönesvar.
Under tiden kan jag bara uppmana oss alla att ta emot vaccinet.
Pedher´s blogg 