Jesus får ju extra mycket fokus under julen. Det är ju ganska naturligt. Julotta. Midnattsgudtjänst. Julevangeliet. Julsånger. Så visst är det mycket Jesus.
Men det fina är att han är lika mycket närvarande alla andra dagar på året. Ingen skillnad. Inte mer än att vi kanske inte går på julotta och läser julevangeliet.
Han var tydlig i löftet till oss…
Jag är med er alla dagar till tidens slut!
Kan vara ett löfte att påminna sig om då och då. Du är aldrig övergiven. Aldrig bortglömd. Hur än vänner omkring dig sviker och överger så står han kvar.
Gick och promenerade efter Vätterns strandkant i fredags. Kändes så gott att gå och prata med Jesus då. Att mitt i kylan så kändes det varmt inuti. Och kanske är det just så vi kan beskriva hans närhet. En känsla av om ombonad genuin värme. Som ger en känsla av att inte vara bortglömd utan snarare älskad.
Och se…..
Vi kan upptäcka att just så är fallet. Lärjungarna var nog lite uppgivna. Osäkra. Ensamma. Han skulle lämna dom i den fysiska världen. Då kommer löftet.
Han ville att dom skulle förstå, upptäcka, söka, inse att han skulle vara med dom för evigt. Dock i en annan skepnad. På ett annat sätt men lika verklig.
Det är en bra påminnelse nu när julen är slut och Jesus-tiden verkar vara över. Jesus-tiden är aldrig över. Kommer aldrig att ta slut. Den kommer att fortsätta i evighet. Så är det.
Pedher´s blogg 