När jag var på Island besökte jag ön som ligger öster om Island. Eller rätter sagt öarna. En av öarna är ganska svår att komma upp på. Klippväggarna är branta. Ska man upp på platåerna så får man klättra upp vis stegar. Något jag avstod från.
Där uppe på platåerna gick det får. Det var fina gröna vidder man kunde se. För att få upp fåren dit så hissade man upp dom. Så gick dom där året runt. Det var brant.
I det ljuset fick psalm 23 en liten vidare betydelse för mig. ”Han låter mig vila på gröna ängar…..” Psaltaren 23:2 På detta berg gick dessa får och det var rätt risktfullt tyckte jag.
Under ganska svåra förhållanden finns det en äng som Gud för oss till för att få vila.
När jag började fundera så föll mina tankar så här.
Det finns gröna ängar till vila hur livet än ser ut. Ängar som vi får hämta andan på. När livet är på berget och det är på topp. Även när livet är i dalen, då livet är tungt.
När livet ger oss många olika skiften så behöver vi andrum. Det kan vara sorg. Det kan vara ekonomiska jobbiga situationer. Motgångar. Men också när livet går på räls och allt känns på topp. Det andrummet tror jag Bibeln beskriver som psalmisten gör. Att få vila på gröna ängar. Den platsen kan se lite olika ut för oss alla. Men jag tror att vår Herre vill hjälpa oss till en sådan plats. Texterna säger att han ”låter oss vila på gröna ängar och för oss till vatten där vi finner ro”. Det ligger alltså i hans intresse att vi finner dessa platser.
Andrum är något vi behöver i alla livets skiften. Kanske mest i tider av sorg och motgångar. Vi får aktivt söka dessa plaster och vi får tillåta oss att bli förda dit av vår herre.
Pedher´s blogg 