Det är ganska stor skillnad mellan att vara delaktig eller att vara åskådare. Samtidigt kan det vara en hårsmån ifrån varandra. Man kan vara mitt i en folksamling men ändå helt ensam på det viset att man inte deltar i samlingen.
Man kan vara mitt i ett sammanhang och inte hänga med på vad som sker därför att man inte förstår eller kan något av det som sker. Så händer det. Helt plötsligt är man man med på noterna och man blir fullt delaktig.
Idag uppfattar jag det som att man mest lutar åt att vara åskådare. Det liksom kostar minst. Man behöver inte engagera sig. På så vis rår man mer över sin tid. Man kan bestämma själv över när man kliver på eller kliver av. Komma och gå som man vill.
Förr uppfattade jag det som att man var mer delaktig och engagerad än man vill vara idag. Kanske lite orättvist sagt. Som om det inte finns idag. Visst finns det idag också men ändå. Det syns tex på vad vi gör på vår fritid. Den är mer fokuserad på sitt eget. Förr var det mer fokuserat på annat utanför sin egen situation och liv.
Kan konstatera att delaktighet ger större mervärde och liv. Det kommer en mera in på livet. Det blir verkligt.
Delaktighet – åskådare. Närvaro – frånvaro. Närhet – långt ifrån. Allt detta på samma plats i samma stund.
Jag skulle vilja påstå att det är vi själva som gör valet om vi ska vara delaktig eller vara en åskådare.
I ett andligt perspektiv är detta ett avgörande moment. Det är närhet och delaktighet som öppnar djupen medan åskådandet gör att man går oberörd därifrån. När jag ena stunden kan delat i något som jag inte kan sjunga med i för jag inte kan sången så gör det mig till en åskådare. Sen kan det vända totalt till delaktighet så snart jag kan låten. Så händer det något med mig. Så liten är skillnaden mellan delaktighet och att vara åskådare.
Därför tror jag att vi behöver skapa miljöer som uppmuntrar till delaktighet mer än riskera att man blir en åskådare. Där vi förstår och kan sammanhanget. Där det finns förutsättningar att lära sig till delaktighet. Oerhört viktigt i en kyrka men också i en förening eller ett politiskt sammanhang. Annars riskerar vi att skapa en miljö med åskådare som leder till att det dör ut. Man engagerar sig inte mer och man uteblir. Ett sammanhang som skapar möjlighet till delaktighet växer och skapar efterfrågan. Då vill man man vara delaktig.
Så vill du och jag vara åskådare eller vill vi vara delaktiga? Valet är ditt och mitt.
Vill det sammanhang du och jag är ledare för vara av sådant slag att det lockar till delaktighet? Det är en utmaning som heter duga idag. För kyrkan så väl för politiken eller vilken förening som helst.
Pedher´s blogg 