När jag var liten fick vi inte cykla till skolan. Det var bara att gå. Om jag skulle åka buss fick jag gå lika långt åt andra hållet som till skolan. Så det var ju inte något alternativ.
Min skolväg korsade den ‘stora’ genomfartsvägen genom Skultorp. Det fanns ett övergångsställe men inget trafikljus. Ingen skolpolis som hjälpte till. Så det var att klara sig själv. Som sjuåring var det väl inte det mest lämpliga men vad fanns det för alternativ?
Det konstiga med min skolväg var att den var alltid längre hem än till skolan. Till skolan var jag rätt fokuserad att ta mig till skolan. Men hem, du vet den vägen vara alltid längre med massa intressant att upptäcka. Jag kunde gå lite omvägar, typ dit intresset ledde mig. Jag kunde gå och filosofera och upptäckte efter en stund att några skolkompisar såg jag inte till. Dom var nog redan hemma.
Alltså detta lilla samhälle som heter Skultorp är ju inte stort. Men för en sjuåring på väg hem är det nog ganska stort. Det fanns ju så mycket intressant att upptäcka.
Ibland skulle jag vilja återerövra denna nyfikenhet. Att även det lilla sammanhanget är värt att upptäcka. Att var jag än kommer skulle jag ha en sjuårings hunger att upptäcka. Att ha en blick som ser det jag idag missar. Alltså, sjuåringar kan ju hitta vad som helst. Jag tror nog att du förstår vad jag försöker säga. Som vuxen har vi, allt för ofta, förmågan att döma ut saker innan vi ens har hunnit upptäcka det mer än ett ögonkast.
Vi tar mycket för givet. Vi tar den snabbaste vägen mellan punkt A och B. Vi är så effektiva. Vi är så upptagna. Så i vår värld skulle vägarna vara lika långa. Men tänk om vägen hem var lite längre även för oss vuxna.
Pedher´s blogg 