Jag har fått en ny kompis. Om en bara för ett tag, men ändå. En katt kommer och hälsar på mig. Lite snack oss emellan och så klia vid nacken. Mjauande och spinnande. Men jag kan ju inte göra det hela tiden. Men det vill ju gärna denna lilla söta katt. Och där sitter den och tittar in. Spanar och väntar.
Jag bara undrar, hur länge kan en katt vänta? Katter verkar vara väldigt uthålliga. Har ju haft tre katter men inte tänkt så mycket på det då. Då hade dom ju sitt eget liv på gården. Jagade och sov. Utvidgade sitt område vart efter modet ingav dom. Kunde vara ”osynliga” flera dagar. Men inte så mycket väntande direkt kunde jag upptäcka.
Men det är tydligt. Dom är verkligen uthålliga. Kan vänta och vänta och vänta. Verkar inte direkt rastlösa. Kan sitta där och fortsätta sitta där.
Får väl erkänna att jag är lite mer rastlös än så. Men ändå. Det påminner om lugnet. Att man kan också fylla sin tid med att vänta.
Väntan kan dock vara rätt energikrävande och jobbig. Speciellt när det sker över lång lång tid. Jag vet. Ibland är det en väntan av att få besked. Nog så jobbigt. Besked om ett jobb eller att få veta något. Tidpunkt för ett möte. Eller bara för att veta.
Väntan kan vara spännande. Inför något viktigt skeende och händelse. Ett nedräknande till något stort. Där nästan själva ”väntandet” på något sätt är viktigare själva händelsen.
Ibland skulle jag önska att jag hade sådant tålamod som katten därutanför. Att kunna vänta så där intensivt fokuserat. Visst kan jag tänka mig framtid och hur det ska bli då och hur vi ska ta oss dit. Men bara att vänta….. Men så svårt att genomföra. En lidelse ibland.
Men denna katt påminner mer om ett annat väntande. Att bara mötas och umgås en liten stund. Ack så liten stund men ändå så viktigt. Värd att vänta på.
Frågan är bara hur uthållig man som människa kan bli i ett väntande. Vart hämtat katten sin energi till detta väntande? Den skulle nog fler än jag vilja få del av.
Pedher´s blogg 