I går tog jag i hand 🤝

🤝 Jag vet inte om du minns hur det var att ta i hand. Det var på den tiden vi kallar före pandemin.

🤝Jag mötte en person som ville hälsa på mig. Min reflex var att göra som vi brukar. Armbåge mot armbåge , typ så. Men då säger han ”vi har ju handskar på oss”. Och visst , då funkade det med ett handslag.

🤝 Då insåg jag hur länge sedan det var jag gjorde det. Och jag blev påmind om hur mycket jag saknade just att hälsa på folk. Det gör något med gemenskapen när man hälsar på varandra. Det kändes ”på riktigt” på något sätt.

🤝 Jag insåg hur mycket det betydde att få ge ett handslag. Trodde inte det riktigt. Och det gör att jag inser hur mycket annat av närhet jag saknar. På jobbet brukar vi säga att vi saknar kramen. Kramen till tröst men också till glädjande uppmuntran.

🤝 Somliga menar att den tiden kommer inte tillbaka då vi hälsar i hand igen. Kramar kommer att vara få. Det kommer vara det normala att hålla avstånd. Att inte berör och röra. Efter denna dag blir jag än mer tveksam till det. Vi människor är skapta för att vara nära varandra. Att beröra varandra. Det tillhör det mänskliga. Då menar jag inte dom djupare beröringarna som har med djupare relationer att göra. Dom är vigda till tvåsamheten. Men att beröra varandra som vänner. Det tror jag är viktigt.

🤝 Handslaget kommer tillbaka. Även ryggdunket, klappen på axeln eller på armen. Kramen likaså. Var så säkert. Så fattigt kan inte livet fortsätta som det är nu. Vi behöver beröra och beröras.