Mycket tal om medaljer är det. I relation till antal tävlande är det ju inte många.
När Sara kommer två uttrycker något åt det hållet att det kändes som en seger. Säkert var det så. Vad jag förstår är 200 frisim inte hennes bästa distans. Så då är säkert silver som en vinst.
Det är inte många som kan få medaljerna. Ändå tror jag det finns fler segrare än så.
Alla dom som slog personliga rekord tex. Alla dom som klarade sig bättre än vad expertena trodde. Alla dom som kom längre än dom själva hade vågat hoppas på. All dom som fick en bonuschans för att någon lämnade återbud.
När dessa atleter summerar sina insatser känner dom sig som segrare. Det kan ingen ta ifrån dom.
Kom ihåg att det är inte nödvändigt att komma etta för att känna sig som en segrare
Det beror helt och hållet på hur din resa och förutsättningar ser ut.
Att springa på en snabbare personlig tid kan kännas som den största segern. Även om man blev omsprungen i spåret. Även om många andra kan springa klart fortare.
Likaså så alla andra övningar, tävlingar och annat vi kan göra. När vi kan göra något lite bättre än tidigare infinner sig en segerkänsla. Har inget med andras insatser att göra. Så kan det sporra till goda insater.
Den känslan av seger kan ingen ta ifrån dig. Glöm aldrig det.
Så jag tror det finns klart fler segrare i OS än vad medaljerna vill påskina. Det tråkiga är att dessa segrare får på tok för lite uppmärksamhet. Dom är värda att lyftas fram.
Tack och lov räknas inte vara medaljer.
Pedher´s blogg 