Man kommer nog aldrig att känna sig nöjd med den omtanke man ger. För man kan alltid bli bättre på det. Man kan alltid göra mer av den.
När man ser tillbaka på sin insats att visa omtänksamhet så känner man att man skulle vilja ha gjort mer. Så glömmer man lätt bort hur mycket omtanken betydde för någon just då. Den kanske var avgörande till att orka vidare.
Det tråkiga med omtänksamhet missförstås. Har mött det några gånger. Med sorg ser jag hur tvärtom det uppfattades. Oftast har det då blivit en rätt ”kraftig” reaktion. Man ville så väl. Trodde man var så tydlig. Men, av någon anledning, gick det helt fel. Så sorgligt. Så omtänksamhet kan gå så fel.
Men vi kan öva oss. Försöka gång efter gång att visa omtänksamhet. Vi kan uppmuntra den som visar oss omtänksamhet. Bekräfta att det funkat. Att det hade betydelse. Att det gjorde oss gott.
Ett närbesläktat ord är ”aktning”. Finns ett vers i bibeln som lyder så här:”Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning.” Romarbrevet 12:10
Aktning har med respekt, uppskattning, vördnad, hänsyn mm att göra. Det gör gott med oss när vi visar varandra aktning. Att anta utmaningen att ”överträffa varandra med ömsesidig aktning” är en bra utmaning. Kanske något att låta denna dag vara vår fundering och tanke.
Pedher´s blogg 