Maria kom till graven där Jesus låg. Hon skulle smörja Jesu döda kropp som seden gav. När hon kommer fram till graven är stenen, den sten hon bekymrat sig för hur hon hon skulle få bort, var bortrullad.
I första tanken borde det glädja henne. I andra tanken insåg hon att någon hade fört bort Jesu kropp.
Nu stod hon och grät utanför graven. Förtvivlad över att mist sin frälsare och Herre. Som om hon förlorat honom två gånger.
För mig blir det en bild på att det kan gälla oss. Vi står och gråter över att vi tror oss mist relationen med Jesus. Något har hänt. Relationen känns bruten. Det är en sorg som kan bli tung att bära.
Så kommer Jesus till Maria. Maria tror att det är trädgårdsmästaren. Blir misstänksam. Kan det vara han som fört bort Jesus?
Vad är det som kan ha ”fört bort” Jesus i våra liv? Det kan vara mycket. Enkelt sett kan det vara vi själva som ”för bort” honom genom att vi vänder ryggen till. Eller helt enkelt är så upptagna av annat.
Så hör hon rösten. Stämman hon så väl känner igen.
-”Maria….”
Så inser hon. Det är Jesus. Han är inte bortförd. Han är uppstånden. Han finns där. Han har inte glömt bort henne. Hon vänder sig om och ser på honom. Och där startar det liksom om igen. När jag läser texten i Joh 20 inser jag att det räckte med att han sa hennes namn.
Jesus säger ditt namn. Du är känd av honom. Inte bortglömd. Hur mycket vi än ”vänt oss bort från honom” så känner han oss vid namn. Han vänder sig inte bort från oss. Han älskar dig.
Påskhelgen har ett budskap till dig. Han har stått upp för din skull. Han säger ditt namn för att du ska vände dig till honom. Påsken vittnar om hans stora kärlek till dig.
Pedher´s blogg 