Kanske har du hört om Emmausvandrarna. Lärjungarna som är på väg gående till Emmaus. Jesus hade just dött. Dom har rätt uppgivna. Så läser vi:
”Och se, två av dem var just den dagen på väg till en by som heter Emmaus och ligger sextio stadier från Jerusalem. Och de gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. När de nu talades vid och överlade, närmade sig Jesus själv och slog följe med dem.” Lukasevangeliet 24:13-15
Dom insåg inte att det var Jesus som slog följe och vandrade med dom på vägen. Hur än samtalet förlöpte så var han en främling för dom. Det måste ha gått tillsammans rätt länge. Vi förstår att man tillämpar med checkar in på värdshuset och sätter sig till bords. Då , inte förrän då, inser dom att det är Jesus.
Den känslan att inse att man gått tillsammans med Jesus men inte förstått det måste ha varit en speciell upplevelse. Verkligen speciell.
Undrar hur många gånger Jesus har slagit följe med oss utan vi har inte förstått det
Ingen aning hur Jesus upplevde det. Visst, han öppnade deras ögon. Kanske var det meningen att det skulle bli. Eller inte. Kanske blev han tvungen att öppna deras ögon – få dom att förstå – just därför att dom inte insåg vad som hände.
Hur upplevde han det? Att dom inte förstod?
Tänk om det är så att Jesus slagit följe med oss utan att vi förstått det? Tänk vad mycket vi missat då.
Jag vill verkligen inte missa ett sådant tillfälle. Vill du det? Vi behöver varje tillfälle som Jesus slår följe med oss. För han gör ju det för att han vet att det verkligen är bra för oss.
Sen tror jag att han verkligen gillar att hänga med oss. Det liksom hans grej. Det är då det händer. Det ger en sån mersmak.
Vad skulle han prata med dig om i fall ni slog följe med varandra? Vad skulle du prata med honom om? Hur skulle ett sådant samtal vara? Tänk…. så spännande …..
Pedher´s blogg 