Sitter i köket. Funderar över livets frågor. Tänker så det knakar. En stunden tänker jag inget alls. Så hör jag det.
Det skvalar. Inte skvalmusik. Nej ett sommarregn. Om man isolerar det till nuet och inte börjar fundera på om det skall fortsätta hela sommaren under hela semestern så är det så vackert med skvalande regn. Att sitta på altanen under taket och höra regnet är så vackert. Regnet slår mot backen och rinner i hängrännorna.
Detta skvalande säger ju något. Det ger liv åt den gulnande gräsmattan. Den skapar förutsättningar för den som har sått något för skörd längre fram i sommar. Så trots att regnet har den gråa tråkiga himlen över sig säger den ”Jag kommer med liv” .
När det varit en varm dag och åskregnet har gjort sitt händer det något med allt på något vis. Luften blir ju tusen gånger lättare att andas. Friskheten bara flödar. Det torra smutsiga, bladen som var dammiga, grusvägens dammoln på häcken, har tvättats bort. Bladens gröna vackra färg syns igen. Det är som naturen fått nytt liv. Trots att det har levt hela tiden
När jag hör regnet så tycker jag det är så vackert. Det skapar på ett skönt sätt nytt liv.
Det är något av det jag upplever när jag i min tro på Gud upplever att han berör mig på något sätt. Mitt liv får nytt liv fast jag levt hela tiden. När man känts sig lite smutsig på något sätt så har den beröring tvättat bort det dammet. Färgen har återvänt på något förunderligt sätt. Livsluften som på något sätt kändes lite jobbig att andas nu blev friskare och mer lättandad.
Att ställa sig i den beröringen, det andliga regnet, gör så gott. Det skulle alla pröva. Det gör det trasiga helt igen. Det ger kraft till att leva vidare. Det ger tröst mitt i tårarna som förenas med regnet på våra kinder. Det skvalet gör gott med oss. Det ger nytt liv och det går lättare att andas.
Pedher´s blogg 