Livet är inte alltid enkelt.
Så är det. Kort och koncist. Men så är det.
Man kan önska, längta, vilja, hoppas, känna, och på många sätt tro att det bara skulle vara enkelt. Men så är det inte.
Liksom många andra brottas jag med dom tankarna ibland. Ibland mer ibland mindre.
Inte så sällan har jag mött kommentaren att ”det säkert är någon mening med det”. Eller att ”det kommer säkert något gott ut detta”
Det är säkert så i många situationer. Kanske det till en del är sant. Att å ena sidan kan man ha ”nytta” av det man mött i någon annan situation längre fram. Man kanske får hjälpa någon i ett liknande skede i livet och dela erfarenhet till hjälp. Så kan det visst vara. I själavårdande samtal är det (kanske) allt för lätt att tänka så till tröst.
Men jag har landat i att allt har ingen mening eller tanke. Punkt slut.
Jag tror att vi behöver landa i att allt har ingen mening bakom sig. Leder ingenstans. Har ingenting att lära av värde. Det leder ingenstans att försöka förklara och besvara alla varför. Hur gärna vi än skulle vilja det så tror jag att det inte funkar så.
Med det sagt är det inte fråga om att bli uppgiven och falla i hopplöshet. Nej, jag tror snarare att det öppnar vägen ur det. Man fastnar inte i ältandet och frågandet. Man kan istället ta siktet framåt och lämna det bakom sig. Eller så finner man en väg att förhålla sig till det. Ett sätt att hantera det. Bara det är läkande och en början i en process till ett helande.
Jag tänker mig att det ligger något sunt i att erkänna för sig själv att livet är inte alltid enkelt. Och det tillhör livet likaväl som att livet just kan vara enkelt. Det är livets ingredienser. Då blir livet mer förståeligt att leva.
Nu tror jag ju att det mesta av livet ligger åt det positiva hållet. Bara det är ju gott att upptäcka. Visst är det så. Eller hur?
Så vi gör gott i att inte vilja förklara allt. Bättre att gå vidare. Det finns inte mening i allt. Mycket har en mening men inte allt. Så tänker jag det hela. Kanske kan det hjälpa oss att släppa på trycket inom oss ibland.