Den som aldrig varit ensam vet nog inte vad ensamhet är….
Tänk att man kan vara ensam i en stor samling av människor. Inte en gång jag hört någon säga : ”Nyhem (pingsts sommarkonferens) är fantastisk med mycket folk. Men man kan verkligen vara ensam bland alla dessa.” Man kan vara ensam i en folksamling. I ett äktenskap. På ett arbete. I en släkt. Ja, ensamhet är inte bara att man går i ensamhet. Utan det kan också vara ett utanförskap. Jag syftar inte på den självvalda ensamheten. Utan den som tränger sig på och skapar en känsla av övergivenhet.
Jag är övertygad om att kyrkor och föreningar, och varför inte landstinget, skulle behöva arbeta aktivt att hitta vägar ut ur ensamheten för många. En av dom viktigaste uppgifter för en omsorgspastor borde vara detta. Och då inte bara för en äldre sjuk person. Vilket också är jätteviktigt. Tro inget annat.
Men jag tror att knuten ligger i att den som aldrig varit ensam inte förstår på djupet vad det innebär. Dom flesta ledarna (som jag känner) har familj. Kanske aldrig riktigt känt sig ensam. Utan mestadels har folk omkring sig. Om jag har fel så borde det visa sig mer i hur vi leder tänker jag.
Jag har en dröm. En dröm om en kyrka som kan arbeta för detta. Att gå på kyrkkaffe ensam är inte det enklaste. Men att komma till ett sammanhang där man vet att man inte är ”ensam” att vara ensam vore enklare. Ska nog satsa på det när jag blir pensionär.
Nog för att jag tror att man kan ta egna initiativ. Se andra i samma situation och göra något praktiskt omkring det. Tycker mig höra några exempel på det. Men min undran är…. hur lätt var det? hur många orkar det?
Kanske är det ändå så att det behövs initiativ från flera håll. Från den som verkligen är ensam. Från en ledare. Från en omgivning som är beredd på att göra en insats. Från den gemenskap som just nu inte öppnar sin gemenskap för nya människor.
Pedher´s blogg 