En ny utsikt

Man kan se samma sjö, samma stad, samma skog, samma av allt men från olika håll och få en helt annan insikt.

Att få en ny utsikt på samma sak ger en förnyad insikt som skapar nya möjligheter. Oftast med ganska små förändringar men avgörande.

Vi har nog lite för lätt att fastna i den ”gamla” positionen. Den som känns tryggt. Den vi vet med säkerhet hur det är och blir. Man brukar ibland lite lättsamt säga ”varför överge ett vinnande koncept?” I sig så sant men kan bli förödande på sikt.

Tänk vad vi kan missa när vi fastnar i perspektivet. Ibland behöver vi backa ett par steg. Få en större bild, liksom zooma ut lite. Så kan vi sen gå tillbaka till det närmare perspektivet. Ibland behöver lämna vår plats för att se på samma sak men från ett annat håll. Så kan vi ta oss an uppgiften på ett annat sätt.

Påminns om fiskafänget lärjungarna var ute på. Inte en fisk fick dom. Var rätt bedrövade. Den uppmaning dom fick från Jesus var inte så revolutionerande. Inga magiska ord. Inget inköp av en ny båt. Inga nya moderna nät som såldes för att förbättra fisket. Nej, inga omvälvande teser. Endast detta: ”Lägg ut näten på andra sidan båten.” Samma sjö. Samma båt. Samma nät. Samma människor. Lägg ut näten på andra sidan båten. Då fick dom mycket fisk.

En ny utsikt ger en nu insikt med ett nytt resultat.

Vart har din blick fastnat?

Våga dig att se det från en ny sida. Det kan öppna din värld för något nytt. Kanske mitt i det vanliga. Men det finns en pontential som du inte har kommit åt. Inte ännu. Men snart…..

Varför välja en svårare väg när den enkla finns ?

Gick på den breda spången i Dumme Mosse. Då fick jag denna bild….

”Varför ta den svåra vägen när den enkla finns? Varför göra det mer krångligt än vad det behöver göras?”

Ibland tror jag att vi gör saker och ting värre än vad dom är. Vi krånglar till det helt i onödan. Som om vi måste det. Som om det hör till. Så gör vi livet klart mycket värre än det behöver vara.

Jag vet inte vart du är i livet i dina processer. Men jag vill bara uppmuntra dig till att inte krångla till det. När det finns en bättre och enklare väg måste du inte gå i det snåriga vid sidan om. Du behöver inte falla i villfarelsen att du är ämnad för snårskog. Det är inte ditt öde. Det finns en enklare väg för dig.

Min bön idag blir:

🙏 Herre, hjälp någon att hitta sin enkla väg. Lyft den ur villfarelsen att snårskogen är sena öde. Led hen upp på din utstakade väg. Amen 🙏

Stillhet – i en orolig tid

På ett sätt är det en orolig tid just nu. För somliga märka det mindre. För andra är det påtagligt. Men förr eller senare kommer denna tid ikapp oss. Oro för nära och kära. Oro för jobbet. Oro för att denna pandemi kan hålla på väldigt mycket längre. Oro för att den kanske aldrig försvinner. Tänker är oroligt. Sättet vi är kanske är oroligt. Det är en oro som kan äta upp oss inifrån på något sätt.

Hur finner man då stillhet i en orolig tid?

För mig kan en stund ute i naturen vara vägen till sen stillheten. Att gå och sätta sig vid den lilla tjärnen på Dumme Mosse. Har skrivit om den tidigare. Den inte bara ger stillhet i tänket. Hela kroppen går ner i varv.

För andra kan det vara att besöka ett kyrkorum. Du vet vad som händer när man går in där. Alla tystnar på något förunderligt respektfullt sätt. Där, i stillheten möter man något gott. Somliga tror jag inte benämner det för Gud. Men jag undrar om det ändå inte är så att Gud kommer och smeker vår själ så där ljuvligt försiktigt. Hans rum är ju kyrkan men också i vårt innersta. Så där möts verkligen himmel och jord.

Så har vi våra olika platser för stillhet. Jag tänker att om vi inte besöker dessa platser kan vår oro i denna tid bli sår i vår inre värld. Sår som kan få våra liv att tappa fotfästet.

Det är på dessa platser vi får tillåta oss att andas ut. Släppa ner axlarna. Våga släppa omvärlden lite grann utanför för en stund. Spänningarna får släppa för en stund. Så får ande kropp och själ ett andrum.

När man hittat denna plats gör man gott i att återvända dit med jämna mellanrum. Nu kanske inte hösten och vintern alltid ger denna vila uppe på Dumme Mosse. Så jag får skaffa mig ett ställe till.

När jag sitter där i värmen doppar jag ner mina fötter i vattnet. Svalkan är skön. Det är som att hela kroppen ger sitt gensvar på det. Och visst är det så när delar av livet är svettigt. Att då få svalka sig där ger en välsignelse i hela sitt liv. Allt kanske inte är löst. Men när en del i livet får sin svalka är det som det övriga jobbiga också får en viss lättnad.

Sök din stillhet. Det är en välinvesterad tid. Du som varit i en båt i en storm och kommer in på lugnt vatten vet hur det känns. Det är så dessa stillhetens rum fungera.

Nu känner jag mig redo att gå i pension vid 100 års ålder 🤓🤨

Passade på att uppsöka min bank nu när jag var ledig. Ville kolla igenom min eventuella pension.

Vet inte om det var ett bra beslut att göra …😟. Jo det var det nog men ändå …. kanske inte lika kul som en solig dag på stranden direkt

Men nu känner jag mig redo att gå i pension vid 100 års ålder …… typ

För pensionssystemet har ju inte varit gynnsamt dom sista åren. När sossarna gjorde om allt till att det ”oranga kuvertet” så har det inte gått så bra. Lägg sen till att man varit dåligt betalt i lön under ca 20 år….. då är det inte lönt att tänka på att gå tidigt i pension. Snarare jobba så länge man orkar.

Å andra sidan….. samma regering och riksdag verkar mer gå åt att man ska gå senare och senare i pension. Det måste insåg vara ett underbetyg i förvaltandet än en segerrik politik. Kanske även ett misslyckande i politiken också.

Så för att inte behöva jobba till jag fyller 100 så får jag nog ta tag i den saken själv.

Nu har jag ju inte så dyra intressen. Solnedgång är ju rätt gratis. Om man nu inte åker i bilen några mil för att se den förstås. 🙈

Jag menar inte alls att pensionen måste vara som den högsta lön man haft. Men om man nu ändå har ett pensionssystem så borde det vara värt sitt namn och idé.

Med det sagt……

…. så måste jag ändå säga att vi har det förträffligt bra i vårt land. Vi har länder som har det klart mycket sämre. Med betoning på ’mycket’ . Typ ingen alls.

Så…. tänka sig att det ändå kan vara så olika. Både mellan länder och folk. Även mellan folk inom vårt land. Men jag vet i alla fall vad jag har göra en tid framöver 😄

Moln är inte alltid av ondo

Moln är inte alltid av ondo. Även om vi gärna vill ha en klarblå himmel över oss för jämnan.

Livet är inte alltid en klarblå himmel med ljumma sommarvindar med en spegelblank sjö. Dom tillfällena finns. Men lovet är klart mycket mer än så.

Att säga till någon att molnen är inte alltid av ondo när man står bokstavligen i hällregn är inte så välkommet. Men ändå med ett perspektiv kan man se något lite ljusare i det med tiden.

Satt med en konstnär en gång. Hon beskrev hur hon fick fram ljuset i tavlan. Hon gjorde det genom att måla skuggan. Liksom lite tvärtom. Skuggor i livet visar Guds sköna ljus.

Missförstå mig inte nu. Ingen, inte heller jag, önskar att du ska gå igenom åskan i ditt liv. Självklart önskar jag ingen det. Mitt i äventyrets stormar ser man ingen ljusning alls. Men senare. Inte för att att jag tror att Gud skapar eländet. Men han kan använda eländet till något bra. Det tror jag.

Molnen frammanar solens skönhet. Man ser att solen ger molnen en annan färg. Jag kan se vid solnedgången hur mörka moln hopar sig. Rätt svarta. Men sen kommer solen och lyser upp dom underifrån. Genast ändrar dom sin färg till röd. För mig blir det en hälsning till dig:

”Dina mörka moln färgar jag med min nåd. Jag vill skingra dom och låta dig se hur jag för dig ut ur dessa moln, skapar en väg genom och ut ur dessa problem för att du ska få frid”.

När jag var i Brahehus för någon kväll sedan så var det verkligen vackert. Solens glans över denna mäktiga ruin. Så kan livets kännas. Bygget har liksom rasat till en del. Takets trygghet är som bortblåst. Fönstren som gjort det mindre dragit verkar ha blåst bort. Ändå lyser Guds ljus över dig. Han vill fortsätta med det. Och ditt liv kommer att åter byggas upp. Det ska inte längre vara en ruin. Det kommer en soluppgång i ditt liv. Lika säkert som varje dag startar med den.

I rätt ljus kommer historien få ett annat minne över sig. En läkande kraft kommer att låta historien leva vidare under nådens värme. Där läkedom över dåliga minnen och erfarenheter får komma dig till del. Livet stannar inte här och nu. Det vandrar vidare i Guds omsorg.

Min bön blir denna dag:

🙏 Herre, ge läkedom för skador livets händelser gjort. Ge nåd i minne och sinne. Ge mod att leva vidare i försoning och förlåtelse. Där förlåtelsen är svår ber jag om möjlighet att förlåta genom dig. Herre, ge hopp för framtidsdrömmar. Ge mod att leva det nya livet. Tack Herre för att du vill hjälpa att resa sig och ta dom första stegen till framtida segrar. Amen 🙏

Allt förmår jag …..

Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Filipperbrevet‬ ‭4:13‬ ‭SFB15‬‬

Allt klarar jag av tack vare honom som ger mig kraft.” Filipperbrevet‬ ‭4:13‬ ‭NUB‬‬

Jag skulle inte tro att jag är så annorlunda i tillit till Gud. Troligen möter vi båda stunder av stark tillit men också stunder av tvivel. Somliga dagar går allt rätt enkelt. Medan andra dagar så är livet mer komplicerat. Vissa tider är fyllda av medgång medan andra tider drabbas vi av motgång. Så jag tror att vi är ganska lika.

Igår blev jag påmind om en vers som jag vill dela med dig. Du läste den i början av texten. Det är ett löfte till oss. Att vi ska klara av det genom den kraft vi får av vår Herre.

Ja, det kan vara lätt att slänga sig med sådan ord. Men tänk efter….

Jag reflekterade över att jag mött mycket av svåra saker. Mött sådant som gjort mig missmodig. Mött det som gjort att jag tvivlat. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag klarat mig igenom det. Jag skulle tro att det är så för dig med.

Så uppenbarligen ligger det något i denna vers. Som den gamla sångstrofen säger: ”Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.” (Blott en dag)

Kanske är ändå problemet att vi glömmer så lätt. Missmodet kommer. Så tappar vi en del av hoppet och tilltron. Vi glömmer att det faktiskt fungerat tidigare. Så kommer det också att göra.

Vi kommer att klara det tack vare honom som ger oss kraft. Det är stort. Vi behöver bestämma oss för att vila i det.

Så kanske sista versen i ovannämnda sång får hjälpa oss. Att vila i att vad som än vi möter får vi kraft som gör att vi klarar oss igenom det.

”Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.”

Förvalta det du fått

Förr la jag oftare ut bloggar från söndagens text och ämne i kyrkan. Men inte så ofta nu för tiden. Men nu kommer några funderingar utifrån denna söndags tema.

Goda förvaltare.

Texterna handlar mest om pengar. Och det ligger naturligtvis mycket i att den ingången blir viktig. För jag tänker att förhållandet till pengar blir på något sätt avgörande hur vi hanterar resten av våra liv och gåvor vi fått. Att se våra pengar som en Guds gåva av nåd. Visst, vi jobbar ihop dom eller får dom på annat vis. Det är ändå nåd att det funkar tänker jag.

Men främst går mina funderingar utifrån ett annat perspektiv denna söndag. Vi har mer att förvalta.

Vi har fått personliga gåvor/läggning/kompetens/talanger som vi är födda med. Vi har inte skapat dom själv. Ingen köpte dom till oss. Vi fick dom genom att vi skapades. Dessa gåvor får vi förvalta. Jag tänker att det finns en mening med allt du kan av bara farten. Att förvalta dom är det bästa sättet att tacka skaparen bakom.

SAOL beskriver ordet förvalta med ”ha an­svaret för något värde­fullt”. Dom gåvor du är utrustad med är något viktigt. Något viktigt att ta ansvar för. Den begåvning du fått är en gåva att använda och ta ansvar för.

Tänk om vi kunde se vår begåvning som något som kan få berika andras liv. För jag tänker att det inte bara var till för oss själva. Tanken var djupare och vidare än så. Den skulle få välsigna andras liv. Och andras begåvning skulle få berika och välsigna ditt liv.

När man upptäcker det djupet börjar man inse förvaltarskapet av den begåvning som skänktes våra liv.

Så gör en inventering av vad för gåvor som lagts ner i ditt liv. Hur kan du förvalta dom på bästa sätt? Hur kan dom få berika och välsigna andra? Hur kan du välkomna andras goda sidor in i ditt liv?

Du har fått ansvaret om något värdefullt i ditt liv. Var rädd om det. Förvalta det på bästa sätt. Kanske är det så att just det du har fått i ditt liv behövs i någon annans liv. Betänk alla gånger någons gåva har hjälpt dig. Lika sant är det att det du har fått ska få välsigna någon annan.

Och du, låt ingen se ner på den gåva du fått. Låt dig inte påverkas av den som färingar det du är bra på. Ställ dig över det. För du är ansedd värdig att få just den begåvning du fått. Den talang du har är ämnad för dig. Var stolt för det du fått.

Att resa lätt genom livet…

Varit ute på resa ett par dagar. Denna gång till mina föräldrar. Packningen var inte speciellt yvig. En väska. Lite jobbarkläder samt extra skor. Alltså en rätt lätt packning.

Ibland blir packningen på tok för stor. Man tror att behovet är större än det verkligen är. Så när man väl vänder hemåt igen så har man knappt använt hälften. Visst, det kan vara bra att ha ifall planer ändras. Men handen på hjärtat….. man har tagit höjd för massa överraskande moment och lite till. Och detta hände inte. Om så några oväntade saker hände så fanns det kvar för många fler.

Under några dagar har jag funderat på livets packning. Allt vi skaffar oss. Allt vi äger. Allt vi tycker oss behöva. Allt vi saknar. Så påminns jag om strofen ”du får ingenting ta med dig dit du går”.

Vi äger oftast mer än vi hinner använda. Och allt blir ändå kvar här när vi avslutar livet för att gå vidare. Vi samlar i våra ”lador” och där får allt vara.

Tro inte att jag unnar alla att ha det gott och bra. Jag funderar mer på överflödet. Funderar mer på om vi måste ha allt det vi har. Skulle vi vara mindre lyckliga och tacksamma om vi bara hade det som vi hann använda? Troligen inte.

Minns studenter jag mött. Som när dom kom till en studieort köpte det dom behövde. När dom sen skulle vidare till nästa studieort sålde dom allt. Satte sig på tåget. Åkte till nästa ort. Köpte det dom behövde. Så hade detta par gjort flera omgångar. Dom reste lätt genom livet.

Kanske är det ändå så att vi skulle kunna resa lättare genom livet. Och på så vis kunna hjälpa fler.

Ibland blir packningen på tok för stor. Man tror att behovet är större än det verkligen är. Så när man väl vänder hemåt igen så har man knappt använt hälften.

En fundering värd att fundera vidare på. . .

Om man ska sova på ett vandrarhem…… går man i sömnen då?

Om man ska sova på ett vandrarhem…… går man i sömnen då?

Det är inte ofta jag har sovit över på vandrarhem. Minnen från min barndom är i Norge. Då blev jag sjuk. Men det var nog mest av spänningen med alla tunnlar och inte övernattningen på ett vandrarhem.

I natt har jag sovit på ett vandrarhem på Julita Gård. Gården som varit mitt utflyktsmål under många år då vi bodde i närheten av gården.

Vill inte påstå att jag var så värst orolig att jag skulle gå i sömnen. Och vad jag vet så gjorde jag inte det. Det var visserligen inte många som bodde på vandrarhemmet denna natt. Dom varken sa något eller såg ut som om dom visste något. Så jag får utgå från att natten gick lugnt till. 🙄🤔☺️

Eller gjorde jag det? Hör det kanske till att man går i sömnen på ett vandrarhem? Eller går sängarna runt?

Nu tog jag bilen till detta vandrarhem. Fick man göra det? Men för säkerhets skull tog jag en promenad i parken innan jag la mig.

Och även här fick jag en vacker solnedgång.

Dom verkar förfölja mig dessa solnedgångar.

Eller är det jag som förföljer dom? Ja jag är inte riktigt säker på vad dom är vilket i det fallet. Kommer troligen aldrig bli det heller.

Hur som helst. Vad jag vet kan jag bekräfta att man inte går i sömnen när man sover på ett vandrarhem. Men jag är inte helt säker på det ……..

Ett tack är på sin plats

Ett enormt stort tack är på sin plats.

Ett stort tack till all vårdpersonal som slitit och sliter på våra sjukhus mot pandemin. Till alla som blivit tvingade att flytta sin semester för att vården ska funka. Till alla som jobbet mer än man borde för att rädda människor.

Vi tar så mycket för givet att allting ska funka. Att när vi behöver vård så har vi rätt till den. Det är statens skyldighet att ge oss den vård vi kräver.

Bakom alla dessa krav glöms dom bort som blir utsatta. Dom som ska utföra all den vård vi kräver. Som visserligen valt att jobba med det men vill göra det under rimliga förutsättningar.

Vi borde visa all vårdpersonal ännu mer av tacksamhet. Dom som gör allt dom kan för att rädda liv mitt i pandemin. Dom är värda all vår respekt. Dom riskerar mycket i sin insats. Jag förstår hur dom känner när dom mister en patient som tyvärr går ur tiden.

Ni alla är värda vår respekt. Ni gör en heroisk insats.

I ljuset av det är det grymt respektlöst när man inte respekterar avstånd. Handlar som att faran är över. Inte ens tror att pandemin är farlig.

Det bästa vi kan göra,för att respektera och visa vår tacksam till all vårdpersonal, är att hålla avstånd och hålla ut.

Att tillägga också (som en god vän påminde mig om:

”👏 En grupp som oxå slitit hårt fast inte på samma sätt är vi inom förskolan, vi har pusslat o fixat när det fattats folk, om inte vi fanns skulle inte många kunna jobba🤗 Vi är utsatta varje dag med många olika personmöten, både små o stora.☺️” Tack för er insats också.