Om man fokuserar på att hitta fel hos andra, så ser man inte sina egna brister.
Det ligger något i detta. Hur lätt är det inte att man missar sina egna brister när man fastnat i att se andras brister.
Tänk om vi kunde handla tvärtom. Först få ordning på oss själva. Då kan det möjligen finnas en möjlighet att se på andras och ha en åsikt.
Men vad som händer då är att man blir mycket mer ödmjuk och förlåtande. För man inser att man själv inte är så mycket bättre. Att man själv kämpat med brister. Så får man ett annat perspektiv. Man vet hur svårt det är.
Andras brister förblindar oss. Vi liksom missar våra egna tillkortakommande.
I bibeln finns en berättelse om människor som ville att Jesus skulle döma en kvinna. Till dessa människor säger han ”Den som är utan synd kan kasta första stenen”. Ingen gjorde det. För man insåg att man var inte felfri.
Nästa gång du tänker döma någon och vill peka på dens fel och brist, titta då på dig själv först. Om du finner dig felfri så kan du möjligen fortsätta det du tänkte göra. Men handen på hjärtat, du är med största sannolikhet inte felfri. Inte jag heller.
När vi fokuserar på andras brister blir det en bismak i luften. Den atmosfären kan bli dyrbar. Risken är att till slut vill ingen vara med den som bara ser andras brister.
Kommer du ihåg denna tanke: ”Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du tar bort flisan i din broders öga”.
Jag tror på mer barmhärtighet och förlåtelse. Kanske gör du det också. Så en bra väg är att tänka gott om varandra. Tro på varandra. Det ger en god väldoft.
Jag hittade denna bild på Herregud&Co
Pedher´s blogg 