Idag är det en särskild dag. En dag med dubbla känslor. Idag ska vi följa en fantastisk underbar människa den sista sträckan.
Jag ska få förmånen att vara officiant vid en begravning. Mina barns gammalmormor som blev 102 år (!) gammal skall begravas idag.
Att följa någon den sista sträckan säger vi när vi skall jordfästa någon. Kanske ett märkligt sätt att beskriva det på.
Hela livet är en sträcka. För Märta blev den vandringen 102 år på dagen. Hon fick sluta sin 102årsdag med att flytta till himlen. En lång vandring. Tänk vad mycket hon har fått vara med om. Hon verkade så förnöjd. Nöjd med det hon hade.
En dag som denna så kan man inte låta bli att reflektera över vad man gör med sin livssträcka. Vad fyller jag den med? Vilka vägval gör jag? Jag ska inte återge mitt griftetal här. Men berättelsen över Märta är så positiv och ljus. Vemodigt men med stor glädje. Och så är ju livet för oss alla.
Så denna dag reflekterar jag över hur har det gått så här långt? Vad vill jag framöver? Saker och ting ångrar jag. Annat är jag stolt över. Ett är säkert att resten av resan vill jag vara rädd om. För när jag förs den sista sträckan vill jag kunna ha gjort livssträckan på bästa sätt. Jag tror nog du känner likadant du med.
Var rädd om din livsvandring. Du kan inte göra om den.
Pedher´s blogg 