Jag håller på att upptäcka nya stigar och vägar. Idag blev det en promenad i skogen. Jag har ju mest gått efter vattenkanten mot centrum och hamnen. Men idag villa jag se några nya stigar.
Intressant är att man kan upptäcka sådant som man sett förut fast från en annan vinkel och utsikt.
Det är rätt bra att komma från ett annat håll ibland. För vi tänker nog att vi har koll men egentligen har vi missat något.
Att se nytt är en utmaning. Det vi vet är en trygghet. Vi vet vad vi har att vänta. Varje sväng och krök och krön blir inte skrämmande för vi vet vad som kommer
Men när vi går på nya stigar så får vi se nya vyer med nya möjligheter. Det tror jag att vi kan behöva i livet.
Det är på nya stigar du upptäcker. För på gamla går det av bara farten.
Vi kan behöva också lite mer av nyfikenhet. Det är något speciellt över nyfikenhet. Nyfikenhet är drivkraften att vilja veta mer — att utforska, ställa frågor och förstå världen omkring oss. Nyfikenhet uppstår när vi märker ett “glapp” mellan vad vi vet och vad vi vill veta. Den känslan gör att vi söker information, testar idéer eller utforskar något nytt. Så nyfikenhet är ett intressant livsmönster. När vi förlorar vår nyfikenhet finns det risk att vi stagnerar. Kanske till och med på alla områden i livet.
Så försöka att hitta nya stigar i livet ibland. Det är berikande.
”David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.”
— Första Samuelsboken 17:45—
Berättelsen om David och Goliat har många bottnar. Herdepojken David, med sin slunga, och Jätten Goliat med sin enorma rustning. Den lille lille mot den store store. Det är som att härarna var nöjda med att de skulle göra upp hela striden
Gud ser inte till det ytre utan till det inre. Här blir det extra tydligt. Likaså att man kan inte ta på sig någon annans rustning. Den Gud ger oss passar oss bäst. Även om den ser ut att vara lite för enkel och simpel. Davids slunga blev segervapnet. Inte Goliats väldiga rustning. Sauls rustning passade inte David. Så sök den rustning för uppdraget Gud vill ge dig. Den passar bäst för just ditt uppdrag.
Att förlita sig på sin egen kraft visar sig också vara dumdristigt. Det fick Goliat bittert erfara liksom de som stod och såg på.
Att gå i sitt eget namn är också rätt dumt. David hade lärt sig att det finns bara ett sätt att lyckas på i uppdraget. Det var inte att ropa högst. Ta på sig fel rustning. Förlita sig på egen kraft blir oftast bristfälligt. Nej, han visste i vilket namn han kunde lyckas. ”men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” Det är i Guds namn vi går. Därför behöver vi gå på Hans uppdrag och i Hans kraft. Att springa iväg på eget bevåg brukar inte vara en bra lösning.
David är en intressant person. Han blir till slut kung. Skriver många psalmer. Är en vis person. Han trampar rejält i klaveret. Men han ödmjukar sig. Ber om förlåtelse. Bättrar sig. Om denna man säger Gud ofta ”som en man efter Guds hjärta”. Trots sina brister ser Gud att det är något hos David som vi andra ska ta efter. Inte hans felsteg. Det David gjorde bra. Så när kungar beskrivs sägs det (om de som följde Gud) att de hade ett hjärta likt David. Att deras sinne var likt Davids.
Jag tycker det är barmhärtigt att det är så. För var det någon som straffat ut sig så var det David. Men omvändelsen gjorde det möjligt för honom.
I vems namn går du fram? I vems kraft går du? På vems uppdrag går du?
Jag såg en tråd från ”fullständigt ointressant information”. Det handlade om en bönelåda i en ICAaffär. Jag tyckte det var bra. Skrev några rader. Inser lite senare att det är den som finns på ICAEkängen i Eskilstuna.
När jag läser igenom vad folk skrivit inser jag hur man raljerar över att den finns där. Jag blev rätt bedrövad. Jag insåg att det finns de som verkligen griper sista halmstrået som skriver en lapp och lägger i den boxen. När dom läser inläggen tänker jag att risken är stor att dom blir sårade och trampade av detta raljerande.
När jag läser igenom vad folk skrivit inser jag hur man raljerar över att den finns där. Jag blev rätt bedrövad. Jag insåg att det finns de som verkligen griper sista halmstrået som skriver en lapp och lägger i den boxen. När dom läser inläggen tänker jag att risken är stor att dom blir sårade och trampade av detta raljerande.
Ska inte kristna tåla något, kanske någon tänker? Jo då. Du ska veta vad vi får höra ibland i detta upplysta 2026-tal. Men jag tål sådant. Men kanske inte den som redan ”ligger”
Så jag skrev följande:
Undrar varför vi har så stort behov av att raljera över olika saker. Är det för att vi är osäkra , i det här fallet , över det andliga och bön? Varför inte glädjas över att det finns dom som bryr sig om andra och vill be för dom? Även om man inte möjligen själv tror på det…. För min del vet jag att det fungerar. Och sårad blir jag inte. För vi som tror har fått möta det rätt ofta. Men jag lider med dom som såras av det. Dom som tog det sista halmstrået och la en lapp i lådan för att om möjligt få en förändrad situation. Den som lider och kronisk sjukdom. Eller vars barn hamnat i ett kriminellt nätverk. Eller för den som tappat allt hopp om att livet är värt att leva. I respekt för dessa och många fler kanske det vore gott att bara lämna det … eller varför inte uppmuntra i stället. Ja ja. Några tankar som jag tänkte när jag läste tråden ….
Jag blev ledsen när jag insåg att här hånar man något som kan vara sista livlinan. Här hånar man den som tror på Gud. Om man själv ute tror kan man ju nöja sig med det. Varför lägga energi på att håna det man inte tror på?
Eller är det möjligen så att man faktiskt inser att man själv nog har ett behov av en bön, att man tror nog lite i smyg, att man är lite avundsjuk på den som vågar tro på Gud?
För om det inte fanns en inre längtan man vill försöka förskjuta så kunde man ju bara lämna det där hän. Istället hånar man och raljerar.
Jag skulle vilja be om ursäkt å deras vägnar. Det, likt folket som hånade Jesus vid korset, de vet inte vad de gör.
Skriv din lapp. Många lappar. Och så ber vi tillsammans att Gud ska svara på din bön.
Stort tack till er på ICA Ekängen för att ni har gett denna möjlighet att ha en brevlåda till församlingar som vill be för människor.
Till dig som raljerade över denna låda – tänk om – du kanske en dag framöver själv behöver gripa efter bönealternativet. Låt då inte stoltheten hindra dig. Våga be. Kanske en lapp i lådan också behövs. Där du får hjälp med den nöd du känner. För vi kommer be även för och med dig. Vi vet att det kan förändra – för dig – för oss alla.
Jag tycker denna information var klart intressant. Möjligen hamnade inlägget i fel ”box”. Men ganska intressant. Undrar hur många affärer som har en speciell brevlåda för böneämnen.
”Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!””
— Johannes Evangelium 1:23—
Johannes Döparen (JD) är en intressant person. Kusin till Jesus. Bodde i öknen innan han trädde fram. Han var nog inte så känd fram tills dess. Och det var en man som var klädd i kamelhår och levde på vildhonung.
JD har några saker vi kan ha som en förebild i vår relation till Jesus. Det första möter vi när man frågar vem han är: ”Jag är profeten som ropar i öknen – bana väg för Jesus”. En sak som jag tror vi har som uppgift idag också. Att göra vägen till Jesus så rak och enkel som möjligt. Att visa på den vägen. Ibland är det att ropa i en ensamhet – i en öken – men likt JD får vi vara uthålliga. Det leder till att människor kommer att hitta fram till Jesus – så som det blev för JD.
Det andra jag tänker på är vårt förhållningssätt till Jesus: ”Han (Jesus) måste bli större och jag mindre.” Joh 3:30. Andra översättningar säger: ”Det är nödvändigt att Han måste bli större (viktigare, växa sig stor) medan jag blir mindre”, ”Det är som sig bör att han växer till, och jag förminskas”. Det handlar inte om att vi inte är välkomna på ’arenan’. Det handlar om att den som behöver lysa mer, lyssnas till er, beröras mer av, är Jesus. Inte vi.
En anan sak jag ser hos JD är att han tvivlade – också. Han sänder sina lärjungar till Jesus för att fråga ”.. och sände dem till Herren för att fråga: ”Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?” Luk 7:19. Han behövde veta. Det är inte farligt att tvivla. Bara man ser till att inte stanna där. Utan försöka söka sig fram till svaret likt JD gjorde.
Det sista jag tänker på att han var trogen kallelsen och uppdraget. Där i öknen kallas han ut för att gå före Jesus och bana väg för honom. Det kan finnas ökentider i våra liv. Som kan få bli förberedelse för oss in i något nytt. Så känner du dig vara i ett mellanläge där du tycker dig inte komma till din rätt, gör dig öppen för förnyelse och förändring. Låt Gud använda den tiden hos dig. Till att förbereda dig för uppdraget. När tiden är inne (har du tänkt så någon gång) så kommer du till din rätt i din kallelse och uppdrag. ”Johannes svarade: ”En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. ” Joh 3:27
🙏
Herre, jag vill bli som Johannes Döparen och bana väg för dig.
Då är den äntligen igång – Den Stora Älgvandringen. I natt klockan 00:00 började sändningen. Detta fantastiska som slow-tv är. Det är något särskilt med sådan tv.
Det är inte bara älgarna som drar mig till denna sändning. Det är naturen. Det stilla vattnet som sakta ”simmar” fram. Men också andra djur man sällan ser. Det känns ibland som att man är där på något sätt. Nära intill.
Nu kan vi följa detta mysterium under några veckor. Räkna simmande älgar och allt annat.
Det är rogivande. Den som har svårt att följa detta sakta program för att det händer så lite ibland kanske är den som behöver det mest. Den so än blir rastlös. Den som stressas av att det vissa tider inte simmar någon älg. Och mitt i detta händer det massor som man kan nye har ro att fånga in. Dessa människor tror jag skulle kunna använda programmet som medicin. Många höga blodtryck skulle kunna gå ner och botas om man gav detta program en chans.
Nu har vi chansen att få ett lugn så missa inte den möjligheten. Ta ner svt Duo-app så hittar du lite kul saker där
”Josef från Arimatea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet av rädsla för judarna, bad sedan Pilatus om att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick då och tog hand om hans kropp. Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus på natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo”
— Johannes Evangelium 19:38-39 —
Bibeln är rätt tydlig med bekännelsen. Det finns en välsignelse i att bekänna sin tro. Romarbrevet 10:9 säger: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Det är som att frälsningen och öppen bekännelse hör tydligt ihop. Men…
I Nya Testamentet möter vi Nikodeumus som kom under natten till Jesus och hade frågor. Han vågade inte komma då andra kunde se honom möta Jesus. Vad skulle övriga Rådsherrar och präster säga då? Josef från Arimatea beskrivs som en hemlig lärjunge till Jesus. Ahn var rädd för Judarna och va de skulle göra med honom om det kom ut att han var en Jesu lärjunge. De var hemliga med sin tro på Jesus.
Troligen den enda gång de möttes var när de la Jesus i graven. Om någon såg det vet vi inte. Men de vill ära Jesus öppet nu när Han var död.
Att vara hemligt troende på Jesus är vanligt idag. Speciellt i länder där man inte får tro På Gud och Jesus. Där den muslimska tron är stark. Där regimer förbjuder denna tro. Men det hindrar inte att man kan tro i alla fall. För en tro på Jesus kan man inte låsa in i ett fängelse. Tron är av annat slag. Den lever inom oss.
Men det finns de som lever sin tro i hemlighet i vårt land också. Man kan inte leva ut den för sin partner eller sin släkt. Så får man försöka klara det på egen hand.
Sen finns de dom som lever sin tro på sitt eget sätt. Vill inte ha gemenskap i en kyrka tex. Vilket jag tror blir en tro som kommer sakan en särskild välsignelse som en kristen ’familj’ kan ge.
En tro bygger allra främst på en egenskap med Gud. Det är den viktigaste utgångspunkten. Man blir inte frälst till en kyrka utan till Gud. Men Gud har skapat ett sammanhang där man kan växa i sin tro. Få hjälp att förstå tron bättre. Det är den kristna gemenskapen och kyrkan. Så fundera på din hemlighet – kanske är det dags att komma ut i en gemenskap med andra troende.
🙏
Herre, tack för att jag får tillhöra dig. Hjälp mig hitta en sann kristen gemenskap där jag kan växa i min tro.
Vad säger man till någon som mår dåligt? Eller til den som lever i en djup fattigdom och inte har något mer än kanske en smutsig säng att sova i? Eller som skadat sig och ingen sjukvård finns att tillgå?
Ibland tänker vi att ord som ”att jag förstår” är rätt ord. Kanske välmenande och ett sätt att visa en medkännande omsorg. Men kanske det vore bättre att bara vara tyst. För vad vet vi egentligen. Vi blir så lätt lösningsfokuserade.
För några dagar sedan var jag i Moldavien. Där mötte jag några livsöden som stannat kvar hos mig. Situationer där språket hindrade mig att säga ”jag förstår”. Och tur var väl det. Inte kunde jag förstå kvinnan vara son var gravt handikappad. Nu över 60 år var hon och hennes stora bekymmer var ”hur ska det gå för min son när jag dör? Vad kan jag veta om det? Men vi kunde ge ett matpaket. Hjälp med blöjor. Ge lite godis. Sen fick vi bedja tillsammans. Och hon tackade så varmt för besöket ….. Liknande för henne som inte kunde ta hand om sina barn, eller kvinnan med sin dotter liggande på grund av förlossningsskador. Så då finns det inte ord som räcker till.
Jag tänker att många gånger när vi möter svårigheter behöver vi inte vara så snabba med svaren. Inte försöka bortförklara med att det finns nog någon mening med detta. Låt oss vara ärliga och säga att det finns ingen mening med det som sker ibland.
Men att visa delaktighet genom att finnas nära och inte skygga för situationen kan hjälpa mycket. Så när tiden är mogen kan man göra en insats som får betydelse.
Jag är rädd för att om vi slarvar med orden i svåra lägen kan det göra rejäl skada för lång tid. Så vårda situationer med omsorg.
Ibland finns det helt enkelt inga rätta ord alls Då är det bättre att vara tyst …..
Jag läser i Samuelsboken just nu. Där hamnade jag i en rad som lyder: ”…utan tjäna Herren av hela ert hjärta”. Det verkar finnas ett tillstånd som är helhjärtat. Alltså att man gör det fullt ut, på riktigt. Motsatsen bör då bli att man kan göra det halvhjärtat. Alltså på ”en höft”. Man är inte påslagen helt. Utan det blir lite si och så. När man har tid och kanske lust. Det påminde mig om något jag skrev för några år sedan:
Det finns något som återkommer i bibeln på olika sätt. Det är en uppmaning av att göra det av hela hjärtat. Helhjärtat. Helt och hålet. Inte halvdant. Inte på sparlåga. ”Om vi gör det helhjärtat…”. Det finns också ett ”om” som visar på ett löfte.
”Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” Jeremia 29:13 SFB15
Det finns en nyckel – att söka Gud gör man bäst helhjärtat. Fullt fokus. Kanske det brister i den inställningen när vi inte när fram. Men ge dig hän i detta sökande. Görandet helhjärtat.
”Han svarade: ” Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Matteusevangeliet 22:37 SFB15
En kärlek som är halvhjärtad brukar inte hålla i längden. Den ger inte det en relation växer i. ”Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta, jag vill förkunna alla dina under.” Psaltaren 9:2 SFB15
Ett tack som inte kommer ärligt känns fattigt. Inför allt det Gud gör för oss kan vi verkligen tacka av hela vårt hjärta.
”Av hela mitt hjärta bönfaller jag dig: förbarma dig över mig enligt ditt ord!” Psaltaren 119:58 SFB15
Att be till Herren är något vi får och kan göra helhjärtat. Alltså inte att bara slumpmässigt improviserat slänga ut oss några ord. Visst lyssnar Gud till våra bönesuckar. Men jag tror vi behöver en helhjärtad bön från vårt innersta djup.
”Ge mig förstånd, så att jag tar vara på din undervisning och håller fast vid den av hela mitt hjärta.” Psaltaren 119:34 SFB15
Det finns så mycket matnyttigt Jesus ger oss i sitt ord. Vår hållning till det är avgörande för hur det ska få påverka och välsigna vårt liv. Vi behöver hålla fast helhjärtat vid det Jesus vill lära oss.
Så tron till Gud blir så mycket mer när vi tror helhjärtat. Det är som att Gud vill påminna oss om att låta våra lova vara inställt på honom av hela vårt hjärta.
Det är vad vi själva behöver allra mest. Det är vad vår stad behöver allra mest. Vår jord likaså.
Kanske handlar detta om att vara helt närvarande. Det är så lätt att göra flera saker samtidigt. Lyssna på gudstjänst på nätet, kolla Facebook i samma veva eller fixa något som helt plötsligt blev så viktigt. Just då. Av hela hjärtat handlar om att vara fullt närvarande i det som händer just då. Det är då jag tror att Gud får möjlighet att berör på ett sätt som blir bestående.
”När de var på väg ner mot utkanten av staden, sade Samuel till Saul: ”Säg till tjänaren att gå före oss.” Och tjänaren fick gå. ”Men stanna själv här, så ska jag låta dig höra Guds ord.””
— Första Samuelsboken 9:27 —
Samuel var profet. Han framförde budskap från Gud till folk. Ofta personliga budskap. När vi möter honom här är han tillsammans med Saul. Den Saul som framöver skulle bli kung.
Saul finns på taket och ropar till Saul att de skulle slå följe efter vägen. Sauls tjänare uppmanades att gå i för väg för Samuel ville samtala förtroligt med Saul.
”Stanna själv här, så ska jag låta dig höra Guds röst”, Samuel visste att Gud hade ett budskap till Saul, ett uppdrag som Saul skulle gå in i. Det Gud ville var att Saul skulle smörjas till kung över Israels folk.
”Men stanna själv…” – Vi kan behöva stanna upp ibland för att få möjlighet att lyssna in. I en tid som allt för ofta är stressad med många uppgifter och uppdrag så kan det verkligen vara svårt att bli stilla. Vi öra dagen igenom och stupar i säng. Men jag tänker att även en dag med ett lugnt tempo som inte är fyllt till bredden har sin utmaning. För hur lite man än har att göra kan det vara svårt att ”stanna upp och lyssna”. För det är rätt lätt att göra ”ingenting”. Alltså göra sådana saker som bara slår död på tiden. Scrolla i sin mobil, läsa nyheterna igen och igen och igen. Kan ju ha hänt något nytt. Så rinner tiden iväg och en timme har rullat iväg.
”Så ska jag låt dig höra Guds ord” – Att få profetord över sig skall man vara villig att ta emot. Men det är också viktigt att pröva det. Genom att det slår an en ton inom oss som vi känner igen. Det är som att Gud har förberett vårt inre så att vi ska kunna förstå att det är Gud och ingen annan. Känner vi tveksamhet gör vi gott i att avvakta något för att pröva det mer.
Gud är i högsta grad intresserad av oss. Han vill oss väl. Han vill ha en relation med honom. Så vår utmaning är att kunna bryta mönster i våra liv som hindrar den nära relation som är möjlig med Gud.
🙏
Herre, ge mig mod och orka att bryta de mönster i mitt liv som hindrar oss att umgås med varandra.
Många folk med olika språk kan glädjas tillsammans
Under min resa i Moldavien så inser jag att språket inte alltid hindrar en gemenskap. Jag kan inte ryska , moldaviska eller rumänska. De språk som fungerar i Moldavien förutom engelska. Att möta barnen på familjehemmet eller i de olika center där som fick mat bevisade det.
Med ögonkontakt kommer man långt. Med en kram talar man tydligare än vilken lång konversation som helst.
Tänk att kunna se på varandra och ändå verka förstå…..
Man leka med barn utan att prata samma språk. Men kan be ihop utan att förstå vad den andre ber men ändå känna bönens atmosfär och kraft. Att få förbön för något men inte förstå orden som beds och känna den kraft som frigjordes var en fantastisk upplevelse.
Tecken med händer och kroppsspråk kommer man långt med. Att rita kan ge en tydlig förklaring när inte språket räcker till.
Det handlar troligen mer om att våga finnas i det. Våga se. Våga prata fast man inte förstår.
Pedher´s blogg 