Hur svårt kan det va?

Du har säkert gjort samma reflektion som jag många gånger.

Hur svårt kan det va?

Att bryta mindre bra mönster verkar vara en utmaning. Du vet dom där situationerna som handlar om att avstå det som dränerar energi. Man vet vad som är problemet. Man vet vad man borde göra. Så gör man det ändå. Alltså, hur svår kan det va?

Vi är ganska klara med att ska vi rädda denna jord så krävs det ett förändrat beteende. Vi vet att vi måste begränsa utsläppen. Återanvända mer. Ändå gör vi precis tvärtom. Hur svårt kan det va?

Ett barn mister sin mamma. Det lever med sin mormor och morfar. Ändå beslutar man först att utvisa barnet till ett barnhem. Hur svårt kan det va? Tack och lov ändrade man på beslutet. Men hur kunde det gå så fel vid första beslutet. Hur svårt kan det va?

Det finns människor som inte klarar sig utan assistent. Ändå dras den hjälpen in. Så blir dom isolerade. Deras liv är tillräckligt komplicerat och nu blir det ännu sämre. Gör om gör rätt tänker jag. Hur svårt kan det va?

Vi har människor som kommer flyende till oss. Somliga väljer att konvertera. Migrationsverket som skulle läsa på och förstå detta misstror fortfarande dessa konvertiter. Nyligen tog en kille sitt liv efter att han ifrågasatts. Man ville inte tro att hans tro var genuin. Hade han hamnat i Afghanistan hade han inte klarat sig som konvertit. Han orkade inte. Tog sitt liv. Andra länder avstår att skicka tillbaka dom. Vi måste få ordning på detta i vårt land. Hur svårt kan det va?

Jag noterar att många gånger verkar vi veta hur det ska vara ändå handlar vi inte så. Hut svårt kan det va?

Men just så är det. Det är svårt. Svårt att ändra mönster. Svårt att ta dom beslut som man gärna vill. Men det är så mycket som påverkar. Sådant som vi inte vill ska påverka men ändå gör det.

Med stor ödmjukhet konstaterar jag detta. Hur gärna man än vill så är det svårt ibland.

Ett blästrat leende….

Etiketter

Vet inte hur du känner inför ett leende. Inte alltid så roligt.

Var till tandläkaren. Visst är det, inte, det roligaste som finns?

När jag var liten hade jag en tandläkare som nog hatade barn. Ingen bedövning. Körde på så att det gjorde såååå ont. Där växte en tandläkarskräck fram inom mig. Så under många år så var det klart det jag tyckte mest illa om. Att gå till tandläkaren var en pina.

Så fick jag en ny tandläkare som insåg vad som gått snett. Han visste hur han skulle förändra den känslan hos mig. Till slut kunde han laga hål i mina tänder utan bedövning.

Denna gång handlade om att få bort massa tandsten. Vet inte om du varit med om att blästra tänderna. Man får ett leende som nästan lyser. 😁

Smakar vaniljbulle också!!!! 😂😂

Så nu har jag ett blästrat leende. 750 kr fattigare. Men inte kan man klaga på det om man nu får ett vinnande leende. 😁

Ibland blir det för många varför

Har du tänkt som jag ibland?

Varför blir det så många varför?

Det kan vara stora och små ‘varför’. Dom kan nästan kännas som livsavgörande medan andra ‘varför’ glöms bort ganska fort.

Vissa ‘varför’ kan handla om varför det ser ut som det gör med vår värld. Fattigdom. Vissa har så fantastisk mycket rikedom. Andra har i princip ingenting.

Vissa ‘varför’ tar upp väldigt mycket av vår tid. Vi lägger ner mycket av vår energi på vissa ‘varför’

Jag tänker ibland att vi skulle behöva lägga många ‘varför’ bakom oss. Helt enkelt släppa taget om dom. Välja att inte bemöda oss söka svaren. Bara helt enkelt strunta i dom.

För allt för många ‘varför’ är inte ens värda vår uppmärksamhet. Dom har inte den digniteten att vi ska bära på dom.

Kommer du ihåg den gamla filmen ”Släpp fångarna loss det är vår”. Något åt det hållet tänker jag. Släpp alla ‘varför’ det är vår. Eller ”så blir det vår”. Du blir fri.

Dom är inte värda din uppmärksamhet.

Släpp dina ‘varför’!! Sätt dig själv i frihet. Lås inte in dig i rummet som kräver alla svar på alla ‘varför’ för att kunna lämna rummet.

Släpp dina ‘varför’ så öppnar du ett nytt liv.

Att välkomna och inkludera – slår våra liv ihjäl våra ord?

Etiketter

,

Jag tror att en av vår tids störsts utmaningar är att välkomna in nya människor i vår redan etablerade gemenskap.

Att vara välkomnande och inkluderande är så lätt i teorin. Men i praktiken verkar det vara så ofantligt svårt.

Handen på hjärtat, hur välkomnande är du?

Jag tänker rätt brett.

Hur välkomnande är vi mot nyanlända? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är vi till nya på jobbet? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är vi till andras kompetens och idéer? På riktigt alltså?

Hur välkomnade är vi när någon vill vara med oss i vårt lag på jobbet? På riktigt alltså?

Hur välkomnande är du när någon sätter sig intill dig på bussen eller på tåget? På riktigt alltså?

För det är där, i det ögonblicket, när mötet sker, som mycket kommer att avgöras.

För vad hjälper det att vi säger att vi är välkomnande om våra handlingar slår ihjäl våra ord?

Det är i det mötet som vi kan förskjuta för all framtid. Det är vi kan slå ner modet på någon. Det är där vi kan göra det om intet för en god gemenskap. Där är där och då vi kan gå miste om en fantastisk person och dens kunskap.

Men betänk att det är i ett sådant möte som det kan bli sååååå bra. Vi kan ge en person ett varmt bemötande som kan förvandla dens liv. Den kanske för första gången får en djupare gemenskap. Får känna sig delaktig och efterfrågad.

När du välkomnar någon händer det något nytt. För där öppnar du fönstret och dörren för nytt fräscht syre i ditt liv. Det kommer berika och välsigna dig själv och din gemenskap.

Låt oss välkomna och inkludera. På riktigt.

Förundras

I går möttes jag av ordet ”förundras”.

Förundras

Kändes nästan som ett gammalt förlegat ord först. Förundras.

Vet inte hur ofta du använder det ordet. Kanske inte ens reflekterar över det så mycket.

Förvånas, bli häpen, häpna, är ord som försöker förklara detta ord. Ordet visar på ett sätt att reagera mot/för något.

Det är något som väcker förundran. Något som överraskar oss. Får oss att häpna. Det blir något av ett ”wow” 😃 Vi tappar hakan. Eller skrattar vi till av ren skär överraskning.

Det största hotet mot förundran måste nog vara att vi tar allt för givet. Att det inte är något konstigt med det och att vi menar att det är en självklarhet.

När vi slutar att förundras blir vi fattiga. Vi tappar en dimension som berikar våra liv.

Inget kan antas som självklart i livet. Allt är egentligen en gåva. För livet fick vi. Vi köpte oss inget liv. Det var en gåva från skapelsen.

Jag minns en särskild gång jag förundrades mycket. Ja, tom med 2 gånger. Det var när mina söner föddes. Jag var så förundrad över dessa fantastiska goa barn som deras mamma födde fram. Knappt jag trodde det var sant.

Så har det funnits händelse efter händelse genom livet som jag förundrats över.

Tror nog att jag satt fart på något hos några av er. Fundera på detta fantastiska att förundras.

Sluta aldrig att förundras. I sig gör det något gott inom oss.

Ps Det finns en bok som heter 100 sätt att förundras. Så det finns hopp om att återerövra denna fantastiska egenskap Ds

En formel som funkar…

Etiketter

, , , ,

Vi har rätt många formler vi använder i vardagen. Hur ofta räknar vi inte ut det ena och det andra. Det kan vara att göra om ett recept från 4 till 2 portioner. Det kan vara att förvandla en måttenhet till en annan. Det kan vara att räkna ut försäljningsstatistik. Förvandla till procent. Osv osv.

En kompis beskrev läget på jobbet. Det var ett språk som inte var så uppmuntrande och så negativt. Jag svarade då ”Man skulle ha en formel för att ändra på de”.

När jag sagt det kom jag ju på att vi har ju en sådan formel. Så formulerade jag en enkel bön till Gud om en förändring. En stund senare frågade hur det gick. Då kom svaret: ”Faktiskt, nått ha hänt…..”

Det finns en formel som fungerar. I andliga termer kallas det för bön. Vilket det också är. Att be till Gud.

Kanske en väg som vi allt för ofta glömmer bort. Men kan man använda det överallt till allting. Ja, tydligen kan man det.

Vi är så försiktiga. Vi ska stå ut med det mesta. ”Inte ska jag störa Gud med ni a trivialiteter.” Men det är just det vi får göra. Det minsta lilla och det allra största.

Vi kan ta det i ett enkelt stilla samtal med Gud. Har du en uppfattning att det måste ske på en viss plats på ett visst sätt har du missförstått hela saken. Det kan ske överallt, som vid en liten tjärn i Dumme Mosse som i kyrkan eller hemma i köket. Till och med i din ensamhet på toaletten. Ingenstans är en fel plats. Alla plaster på denna jorden är rätt plats för ett sådant samtal. Ensam eller tillsammans med någon.

Det enda skillnaden mellan en räkneformel och bönens formel är att bönens formel har ett liv och är inte statiskt. Det handlar om ett liv. Bibeln säger att den som närmar sig Gud behöver tro att han finns och kan svara.

”……för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.” Hebreerbrevet‬ ‭11:6‬ ‭

Där har du nyckeln. Men du måste inte ha en tro som kan flytta berg. Bibeln är så ödmjukt förstående för den kamp vi ibland kan ha. Att den tro vi ibland kan ‘prestera’ är så litet som ett ‘senapskorn’ så räcker den. Nyckeln ligger att du formar den formel som heter bön. Ett enkelt litet samtal som till vilken vän som helst.

Och du , faktiskt så händer det något!

Gud välsigne din dag.

När något spirar..

Etiketter

Det är något nytt som spirar. Inte så att det känns som klappat och klart, men att det sakta men säkert återkommer.

Krafterna börjar sakta men säkert återkomma.

På ett sätt känns det som vår i luften. Du vet den tiden då vintern trängs undan och luften fylls av en luft som doftar nytt.

Våren har bakslag då det kalla vill göra sig påmind. Så jag inser att det är för tidigt att ropa hej ännu.

Men när det spirar vår känns det gott inom oss.

Om man betänker det lite djupare så är dom första processer så. Det börjar i det lilla. Det liksom känns i luften. Kanske rent av lite pirr i magen. Man anar att det är något på gång. Man vågar inte först ta något för givet. Utan efter hand växer något fram.

Kanske är det precis så när uppfinnaren börjar ana något. Han eller hon börjar se ett mönster. Så en dag så kan uppfinnaren presentera sin upptäckt.

Jag har aldrig upptäckt en uppfinning. Men jag kan ana hur ser möjligen kan kännas. Att prata med någon som forskat och upptäckt något nytt är fascinerande. Det glittrar något särskilt i deras ögon.

När något spirar händer det något speciellt. Det är långt till våren. Löven har inte fallit än. Snön har inte kommit. Så det är lååååååångt kvar till vår. Men jag kan redan längta efter den tiden. Den är så vacker trots sina bakslag. Men ett är säkert. En sommar kommer alltid efter en spirande vår.

Tänk vad man kan bekymra sig över så mycket

Etiketter

,

Somliga av oss är väldigt bra på det. Vi har övat mycket på det. Andra av oss har en förmåga att låta alla bekymmer rinna av sig hur lätt som helst.

Vet inte vem du känner dig mest lik. En sak är säker att vi någon gång har bekymrat oss helt i onödan.

Läste någonstans att det mesta av allt vi bekymrar oss för slår aldrig in. Så har vi gått och oroat oss helt i onödan. Och det är nog ganska nära sanningen.

Att måla upp något vi tror ska hända skapar ju bara en trolig bild som inte är säker på att bli just så. Kanske är det för att vi vill ha kontrollen.

Att släppa bekymren är något som vi kan öva oss på.

Jag som läser lite i bibeln då och då inser att Gud verkar vara väl medveten om det beteendet. I bibeln finns det många tillrop om hur vi ska göra med våra bekymmer.

Vi skall kasta dom på honom. Antar att det ska tolkas att om vi bär dom fram till honom riskerar vi att ångra oss på vägen och ha med dom tillbaka. Eller att vi lämnar en del men tar en del med oss tillbaka. Nej, kastar vi dom finns det ingen återvändo.

Man kan också läsa att han uppmanar oss att komma till honom med våra bördor så skall han skänka oss vila. Inte betala för den vilan. Den är fri. Lite konstigt då att vi inte är mer villiga att göra den byteshandeln.

Det står att han ser i det fördolda. Han ser alltså det som händer inom oss. Den brottningskamp som kan vara inom oss. Därför kan vi frimodigt lägga fram vår sak och han lyssnar och hjälper.

Oftast är det ingen ide att oroa oss. Var dag har nog av sitt och sin plåga.

Så…… kan vi bestämma oss för att sluta att oroa oss så kommer det att betyda mycket för oss.

Jag har uppräckt att den oron man kan gå och bära på kan bli lättare. Den blir lättare när man pratar med någon om det. Det är som att man får hjälp att bära den. Så tynger den inte sinnet och man kan slappna av lättare.

Glöm aldrig den vägen när oron tränger sig på.

Kanske kan du vara en sådan som blir en medbärare.

En sak som gjort gott inom mig är dom gånger jag kunnat få bli till sådan hjälp. Så värdefullt och ger en större och djupare mening i livet.

Att påminna sig om… – ”I kärlekens tjänst”

Etiketter

, , ,

Du som följt min blogg sista tiden vet om att jag försöker styra om mitt liv. Att återhämta mig från en lång tid av för hög belastning.

Jag har uttryckt mig i tankar som att ”bad jag än gör behöver det bli fler + än -. Alltså att när jag summerar så behöver jag så ofta det går känna att det tillförts mer energi än det har dränerat mig på detsamma.

Det låter som en glidartillvaro. Men det är långt därifrån. Och jag är smärtsamt medveten om att det är lätt att trilla tillbaka. Det är väldigt lätt att dra i gång. Visst är livet så att det ibland tar mer energi än det ger. Men det får helt enkelt inte bli så för ofta.

Så ett steg jag nu arbetar med är att jag försöker påminna mig om varför jag gör det. Att det är lika viktigt med mer + än – även denna månad som det var i början av september. Då jag mådde sämre.

Att påminna mig om hur livet ska vara och till vilket pris. Hur mycket får det ena och det andra göra anspråk på mig?

Vad ska ligga på mina axlar och vad kan andra hjälpa mig med?

Därför är hållningen ”påminnelse” som är viktigt just nu.

Är så tacksam för människor i min omgivning som tagit som sin uppgift att påminna mig om att gå hem i utsatt tid. Som känts sig manade att uppmuntra. Som uppfattat att det inte är lätt att ändra på ett väl inarbetat mönster. Som hjälper mig att se lite längre. Som vet att en påminnelse inte är så dumt. Somliga ber om ursäkt för det medan jag istället uppmuntrar dom att fortsätta att påminna.

Dom som varit i dessa tassemarken och känt av utbrändhet vet vad dom talar om. Att lyssna på dom ger mig mod att fortsätta arbetet att få till livet.

I grunden handlar det också att påminna mig om varför jag gör det jag gör. Vad är min drivkraft? Vad är mitt mål med det jag gör? Var är min passion? Hur kan jag på bästa sätt använda den passionen på ett långsiktigt bärande sätt så att jag inte på nytt närmar mig gränsen till att gå in i väggen?

I den bransch jag är i är det just passionen som för oss längst. Inte statistik. Inte snittpriser. Inte ”piskan” att sälja mer och mer och mer. Om passionen finns, kärleken till uppdraget, drivkraften som mottagaren ger, då kommer mycket med av bara farten. Men den som bara drivs av siffror och kalkyler tappar den viktigaste beståndsdelen – kärleken till uppdraget.

Erik som är grundare till Erikshjälpen hade ett sätt att påminna sig om det. Han signerade sina brev med deviset ”I kärlekens tjänst”.

Där vill jag vara. För då tror jag att jag kan balansera företagsekonomi med dom djupa kärleksfulla värderingarna. För tappar vi det i det vi gör kommer det bara att bli ett företag bland alla andra företag.

Så, i kärlekens tjänst, kommer jag att bygga mitt arbete på så länge jag jobbar på Erikshjälpen.