Kanske har du en sådan bänk där du bor. Jag upptäckte denna bänk i Strängnäs igår.
Bänken har ett särskilt uppdrag där den står. På bänken kan man läsa följande:
Hej! Den här gula bänken är till för alla och vi kallar den vänskapsbänk. Med den vill vi uppmuntra till samtal som ett sätt att främja välmående. Börja med ett hej och se vart det leder! Du kan må bra av att prata och lyssna. Du kan upptäcka nya sätt att se på världen. Du kan få en ny vän.
En rätt bra bänk tänker jag. I den stora gemenskapen som ett samhälle, eller en konferens, kan vara är det så lätt att vara ensam. Där man minst tror att utanförskap är omöjligt och vänskap det naturliga kan vänskap lysa med sin frånvaro.
Egentligen borde den vara onödig. Den skulle verkligen inte behövas. Men kanske är det ändå så att den verkligen behövs.
Vi skulle kunna bestämma oss för att alla bänkar vi sätter oss på ska vara vänskapsbänkar. Platser där vi bestämmer oss för att vara välkomnande till andra. Låt dom känna sig hemma på just den bänken vi sitter på. Där vänskap kan starta och utveckla sig.
Hur kan den bli det? Den blir det om vi skapar den till det. Har inget att göra med färgen. Inget att göra med plasten. Det har bara att göra med den som sitter på den. Är den välkomnande blir det en vänskapsbänk. Dess motsats har du redan räknat ut. När vi vill äga bänken för oss själva säger vi på samma gång att någon annan är inte välkommen. Så med den anda du sätter dig på bänken kommer det att genomsyra atmosfären på bänken. Och så kommer det vara i vilket sammanhang vi än möts i. Det är vi som beträder rummet som gör det välkomnande eller avvisande.
Pedher´s blogg 