Repektfullt. Under lördagen var valarbetet pausat. För hur kan man genomföra en valkampanj mitt i ett kaos ? Så snyggt att stanna upp.
Kanske kan denna paus också tona ner tonläget något i valrörelsen. Kanske kan det hemska dådet i Fagersta göra att man avstår övertonerna. Utan mer blir saklig i ett gott samtalsklimat.
Det som hänt borde stämma till ödmjukhet. Ingen sida kan svära sig fri. Genom åren har båda sidors regeringar blivit drabbade av illdåd.
Så låt denna djupa reflektion under denna helg få er politiker att vara lite mer ödmjuka i båda tonläge och löften som blir omöjliga att infria. Löften som bara ska få er uppmärksamhet och få oss att rösta på er.
Denna helg borde få valspurten att bli mer på riktigt. Man brukar säga att när argumenten är svaga kan man överbygga det med att höja rösten. Tyvärr fungerar inte det längre. Det bara avslöjar ett dåligt förberett löften eller argumentation.
Kanske vore det bäst att alla satt i samma regering. Då var man tvungen att samarbeta för att nå resultat.
”Bär in fullt tionde i förrådshuset så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i det här, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna himlens fönster för er och ösa ut välsignelse över er i rikt mått.”
— Malaki — — 3:10 —
Att ge sitt tionde till församlingen man finns med i kan vara en känslig fråga. Är det en lag att ge det? Är de en given avgift? Måste man? För den som inte är troende och vet om detta har ibland raljerat över det. Ser det mer som en föreningsavgift för att få vara med.
Tiondet har inget med att få vara med eller inte. Inte alls. Det är heller inget bindande krav. Och visst, du kan avstå från det. Men om du läser denna vers, som finns i gamla testamentets sista bok, så finns det ett löfte i detta.
Gud har en tanke om att det inte skall finnas brist i församlingens, Guds församlings, förrådshus. Det är Hans önskan som vi bör fundera kring.
Löftet är rätt intressant. ”För in fullt tionde i församlingen – pröva mig sen hur jag blir”. Stanna upp en stund omkring det. ”Pröva mig…”
Så kommer det – Öppna himmelens förråds över oss, ösa ut välsignelser över oss i rikt mått. Stanna upp en stund omkring det med. Visst låter det som stora fina löften.
Ändå tvivlar vi på det ibland. Observera att det inte handlar om själva summans storlek. Utan att det just är ett tionde. Övriga 90% får du behålla.
En frikyrka har ju i stort sätt bara kollekter att tillgå. En lite del kommer via bidrag eller skatten. Så på sätt handlar det om att ha ansvar för sin församling genom att ge ett bidrag i pengar. Inte bara som volontär. Men i grunden ligger det mycket djupare än så. Det är en önskan från Gud själv. Det är inte så att Gud kräver enbart för sin egen del. Han visar på att det finns något som kommer tillbaka till den som ger.
Jag tycker mig se en koppling mellan detta ansvar och Guds välsignelse. Inte att man köper sig Guds välsignelse utan det är en frukt av givandet.
Om vi tycker detta är ett svårt steg så kan vi börja lite försiktigt. Se hur det fungerar. Och fungerar det kan man öka efter hand. Jag är övertygad om att vi kommer bli positivt överraskade i vårt givande.
🙏
Herre, lär mig hur jag ska ge av mina pengar. Hjälp mig att se din princip. Skapa tro i mig att det fungerar när jag tvekar.
Ännu en skola drabbas med dödligt våld. Man blir tom. Varför? Varför sker det? Hur kan det ske?
Med sorg ser man att en dog och flera blev skadade. Vi ber för de drabbade.
Man får respekt för alla dom som utsätter sig för risk när man ska skydda andra människor.
Hur skall vi göra för att förebygga och hindra sådant ? Visst kan man mena att det går inte att skydda sig helt. Det kan vara så. Men det får inte hindra att vi gör vad vi kan så långt det bara är möjligt att förebygga.
Jag tror inte på angiveri där vi försöker avslöja möjliga personer som möjligen kan göra sådana dåd. Men jag tror på att vi försöker inkludera så många som möjligt i en vänskap. Då tänker jag att mycket kan skydda oss. Eller så kan vi hjälpa personer i rätt tid. För det verkar finnas en koppling mellan utanförskap och tex händelser som i Fagersta.
Vi ber för alla drabbade. Men vi ber för den som möjligen kan göra något liknade våld. Vi ber om ditt beskydd, Gud, för alla skolor och offentliga platser.
”Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. …” — Jona 1:1-3 —
Ganska ofta tänker vi oss Guds kallelse som något hedrande stort och då vilja gå. Berättelser som tydligt visar på Guds kallelse och hur fol följer den kallelse man fått. Men berättelsen om Jona har ett annat förlopp än vad vi är vana vid. Men kanske den är något av den kamp som utspelas då och då. När osäkerheten eller rädslan tar överhand.
Vi ska nye förringa Jonas rädsla. Inte alls. För han får verkligen ett tufft uppdrag. Han blir kallad att gå till Nineve. En stad som verkligen inte gick på Guds väg. Så rädslan var säkert befogad. I stället för att ta en förhandling med Gud så flyr Jona. Berättelsen är dramatisk. För under hans flykt hamnar hans båt i sjönöd. Man slänger honom i sjön på hans inrådan. För han hade blir klar över att det var han som orsakade stormen. En fisk fångar honom. Under tre dygn fins han i fiskens buk. Där hinner allt ikapp honom. Efter tre dygn kastar fisken upp Jona på en strand. Här skulle man kunna tro att det var kört för Jona. Har man flytt en gång så har man förbrukat sitt förtroende. För människor kan hända … men inte för Gud.
Vi läser en bit in o Jona bok: ”Herrens ord kom för andra gången till Jona. Han sa: ”Bryt upp och bege dig till Nineve”. Då gick Jona. Och det blev en förvandling i staden.
Att bli kallad och inte gå kanske du känner igen dig i. Kanske har du samma upplevelse att det verkar kört. Men det är inte kört. Gud kan kalla en gång till.
När Gud kallar så utrustar Han för uppdraget. Han lovar att vara med. Så det kan vi lita till. Det som kan vara svårare att hantera är våra egna känslor.
Det kan finnas många orsaker till varför vi inte vill gå. Jag har under mitt liv hamnat i olika resonemang med Gud. Minns några gånger jag verkligen ifrågasatte Guds kallelse. När jag väl sagt ja har det visat sig att Gud fört mig till en annan plats för tjänst. Kanske var det ett sätt att kola min villighet. Ett har jag lärt mig genom åren – att följa Guds kallelse är det bästa vi kan göra. Vad den än är blir det det bästa för oss.
Vad kallar Gud dig till? Vad kämpar du med inför det? Är det svårt ger jag dig rådet att tala med någon du har förtroende för och be tillsammans med den.
🙏
Herre, jag ber dig att du ska vara med den särskilt som tvekar i din kallelse. Tack för att du vill bistå den.
Att klämma ur det sista ur tuben är inte alltid så enkelt. Man tar till det mest olika sätt för att inget ska gå till spillo.
Somliga tom klipper upp tuben för att få ut det sista. Och jag kan bara hedra dom. Matsvinnet är stort i vårt land så vi behöver göra allt vi kan för att motverka det.
Att klämma ut det sista ur sommaren är väl högprioriterat i tider som nu. Blir det lite varmare så vill man njuta så mycket som möjligt av det. Mycket annat blir då satt åt sidan.
Men jag kom på ett sätt att hamna in i nästa sommar redan nu. Jag rev inte ut sidor i almanackan. Jag ställde inte heller om klockan. Jag planerade in av mina kommande semesterveckor. Jag bokade ett ställe. Började se hur jag kan fylla några dagar med utflykter och annat.
Genast inträdde något av ett nedräknande att ”snart” så är det semester igen. På så vis blir ju detta klämmande mer ett ’fylla på’ istället. Genast blev det lite mer av längtans energi. Visst var det smart?
Att skapa tillfällen att se fram emot ger oftast den bieffekt att man längtar. Längtar man så dras man dit. Resan i tid dit blir en del av upplevelsen. Kanske borde vi skapa flera goda tillfällen att se fram emot. Särskilt nu när vi går mot mörkare tider.
”Bli därför Guds efterföljare, som hans älskade barn.” — Efesierbrevet 5:1 —
Idoler, förebilder, någon man ser up till, alla har dom något gemensamt. Vi vill försöka bli lika dom eller ta efter det som är bra i deras liv. Förebilder, alltså människor man ser upp till och vill lära av har en särskild betydelse i våra liv. På många sätt kan det vara bra. Om vi väljer deras goda sidor.
I denna vers finns det ett ’därför’. Bli ’därför’ Guds efterföljare. För att får reda på detta ’därför’ behöver vi backa in i kapitlet innan. Senare delen av kapitel 4 har en rubrik ’se upp med hur ni lever’. Paulus skriver om att lägga bort lögnen, om vi grips av vreda skall inte leda till synd, brukar man stjäla skall man sluta med det, inte använda smutsiga ord, inte bedröva Guds Ande, lägga bort bitterhet, häftigt, vrede, förolämpningar, ondska. Utan lev på ett annats sätt. Bli ’därför’ Guds efterföljare.
Alltså för att komma loss ur sådant som vi inte skulle vara en del av fins det en väg. En möjlighet. Något som hjälper oss att leva och vara på ett annat sätt. Ett bättre sätt.
När man blir en efterföljare till Jesus så kommer det att påverka våra liv på ett gynnsamt sätt. I kapitel 4 kan man ana vad det innebär. Vi kommer att leva i och tala sanning. Vi kan hålla vår ilska på ett bättre sätt. Vi kommer inte bedröva Guds Ande. Vi blir inte bittra, inte häftiga och inte fyllas av vreda. Då kommer vi att tala på ett bättre sätt. Fylla vårt tala med goda och välsignade ord. Folket omkring oss blir glada. Det kommer att bli skillnad.
Bli Guds efterföljare . . . Handla på samma sätt som Gud, HA Gud som förebild, imitera Gud, säger olika översättningar. Det är på något sätt att ha Gud för ögonen. Vilja spegla sitt liv i Hans liv. Att låta Han få påverka oss. I det momentet händer det goda saker inom oss. Tänk att vi har den möjligheten. Vi inser nog, både du och jag, att det inte alltid är så enkelt att själv vara ett föredöme. Men med Guds hjälp så går det.
🙏
Herre, jag vill följa efter dig. Jag ber dig att visa mig hur jag bör vara. Hjälp mg att bli mer och mer lik dig.
Paulus skriver i Efesierbrevet att Gud kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker…
”Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen.” Efesierbrevet 3:20-21
Man brukar skoja om att närkingen säger att ”Det kommer aaaaldriiiig att gå”. Ibland kanske det är så att vi alla är ”närkingar” när det gäller hur vi tror att Gud kan göra. Jag minns min kompis Calle. Vi spelade wordfeud tillsammans. Ett Alfapet i mobilen. Vi hade två olika ingångar i det spelet. Jag hamnade lät i att det går nog inte. Alltså jag prövade inte att lägga ordet jag trodde fanns. Såg det nog som omöjligt. Så jag handlade som ”det går nog inte”. Medan Calle hade tro för vilket ord som helst. Hur det än stavades. För han tänkte att ”det går nog”. Så hittade han massa ord som fungerade och vann spel efter spel.
Paulus säger något liknande om Jesus. Att det går nog det Jesus gör. Tro det. Lita på det. Så lägger han till att ”Han kan göra långt mycket mer än vi kan tänka oss”. Visst är det häftigt.
Min dröm är att vi skulle kunna leva vår tro på ett sådant sätt. Alltså inte misstro Gud. Inte leva i ett ”det går nog inte”. Utan mer i ett ”Det går nog”.
Paulus skapar den möjligheten i den bön han ber innan dessa ord:
‘”Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Efesierbrevet 3:16-19
För börjar vi lära oss bredden och höjden och djupet i Gud kommer det att bli lättare att tro att det verkligen är möjligt. Så, känner du dig lite för mycket som en närking att ”det kommer aaaaaldriiiig att gå” så finns hjälpen här. Att lära känna bredden och längden och höjden och djupet hos Gud.
”Herrens hand kom över mig där, och han sade till mig: ”Stig upp och gå ut på slätten. Där ska jag tala med dig.” Då steg jag upp och gick ut på slätten, och se, där stod Herrens härlighet, lik den härlighet jag såg vid floden Kebar. Och jag föll ner på mitt ansikte.” — Hesekiel 3:22-23 —
När man läser i bibeln ser man tillfällen där Gud talar med folk. Mose vide brinnande busken tex. Jakob där han låg och sov mötte Gud vid stegen. Filippos fick order om att gå till Raka Gatan för den låg öde är ett liknande tillfälle. Mose kallades upp på berget ensam. Jesus var ofta på berget ensam med Gud. Maria och Ängeln Gabriel.
Hesekiel fick uppmaningen att gå ut på slätten. Där var det inte många som dröjde sig. Gud visste nog att där fick Han tala enskild med Hesekiel och inte bli störd av något annat.
Hesekiel hade nu två val. Att gå ut på slätten eller stanna där han var. Ja, han kunde givetvis också gå någon annanstans. Men Hesekiel visste att när Gud kallade på sådant sätt vill man gå dit.
Genom historien har vi sett att det är vid sådan tillfällen Gud har ett särskilt viktigt budskap att lämna. Det är som att Han för människor in i en ensamhet tan någon annan möjlighet till störning. Det är rätt intressant. Kanske fungerade det bättre förr. Innan mobilens ingång i våra liv. Eller innan våra liv började fyllas med massa olika intressant saker att göra. Jag minns att när jag var barn fanns det rätt ”lite” att göra. Men vi lekte mycket minns jag. Men internet fanns inte. Massa olika idrottsföreningar fanns inte. Kyrkan hade en hobbygrupp i veckan samt söndagsskola. Så förutom skolan så var det sparsamt med erbjudande. Idag har vi fullt upp att få livet att gå ihop med allt vi kan göra. Det är som att Gud skulle behöva göra ett elavbrott för att vi ska stanna upp. Ja det kanske var en för negativ bild men kanske ligger det något litet i det trots allt.
När jag läser dessa rader blir frågan för mig: ”Var vill Gud tala med mig idag?” Och följdfrågan blir ”Har jag tid med det och vill jag det?”
Jag tänker att alla har vi 24 timmar per dygn. Vi har samma möjlighet att disponera dessa timmar. Jag är den första att erkänna att det är inte alltid så lätt att använda dessa timmar till något bättre än att bara göra massa ”onödigt” vad nu det kan vara. (Listan kan nog göras rätt lång är jag rädd för). Biskop Johan sa för någon dag sedan: ”Börja varje dag med att säga ”Tala Herre, din tjänare hör” och ”Avsluta varje dag med att säga ”Tala Herre, din tjänare hör”. ”Så kommer du upptäcka vad det kommer att göra med ditt liv” la han till. Visst låter det spännande och utmanande.
Kom hem lite sent från kyrkan igår trodde jag ….. det var så mörkt ute. Man har ju vant sig vid att det är ljust långt in på kvällen. Så det borde vara sent.
Nu var kl 21:30 och det var redan mörkt ute. Kändes lite väl mycket höst då typ.
Det är sådana stunder jag tänker att numer sommaren över. Sen räcker det med att jag vaknar och solen gått upp. Går ut i solljuset och känner värmen komma. Så är det uppåt igen och sommaren verkar aldrig ta slut.
”Du kom nära när jag åkallade dig, du sade: ”Var inte rädd!”” — Klagovisorna 3:57 —
Vissa stunder i livet är mer utmanande än andra. Dom liksom kryper in under skinnet och skapar en oror som inte är så god att känna. Ibland kan det vara en bagatell som växer sig allt för stor. Ibland kan det verkligen vara något stort jobbigt vi möter
Likväl skapar det en oro inom oss som kan vara svår att hantera. Den sätter käppar i hjulet. Framtiden känns oviss. Om det så är just för den dagen kan det bli tungt att bära det.
Troligen är det Jeremia som skrivit Klagovisorna. När han beskriver den oro han länder just där och då verkar det vara tufft. I Ala fall om man läser bokstavligt vad han säger. ”Jag åkallade ditt namn, Herre, från gropens djup.” Man kan verkligen ana att det han nu gick igenom var något att likna att han var djupt ner i en grop i livet. Det är möjligt att översätta ’åkalla’ med ’ropa’. Och kanske kan du som jag minnas den gången du ropade ut din rädsla med ett ”mamma, hjälp!” eller ett ”pappa, hjälp!” Rädslan blev så stor att det bara blev ett rop. Inte en viskning. Ibland behöver vi ropa på Gud. Inte för att Han hör dåligt. Utan för att vår rädsla eller behov är så påträngande stort.
Men Jeremia är förhoppningsfull. ”Du har hört min röst, stäng inte ditt öra när jag ber om lindring och ropar. ” En bön vi kan stämma in i när oron och rädslan tar vid. Vi kan likt honom vara förhoppningsfull. Gud hör även oss.
”Du sa: Var inte rädd” – eller som också kan skrivas – ’frukta inte’. Vilken skön hälsning. En hälsning som andas ’Jag är med dig’. Denna hälsning möter vi rätt ofta i bibeln. Vi behöver inte vara rädda. Mina tankar går till Psalm 40.
”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på Herren.” Psaltaren 40:2-4
Vi får ta vår rädsla, vår oro, och söka oss nära Jesus. Han är den gode Herden som beskyddar oss. Han vakar över oss. Vi kan få lägga oss nära intill Honom och Han kommer att vaka och beskydda oss.
🙏
Herre, jag ber dig att ta hand om den oro och rädsla jag går och bär på just nu.
Pedher´s blogg 