Jag följer ju gärna Den Stora Älgvandringen (DSÄ). På kvällen vid ca 21,30 sänder dom höjdpunkter. Om man nu inte är intresserad av DSÄ blir ju höjdpunkterna inte direkt så jättemycket höjdpunkter direkt. Men om man gillar denna slowtv så blir ju höjdpunkterna verkligen topp topp. Ett bra sammandrag av allt som varit värt att se under dagen.
Höjdpunkter är en rätt intressant företeelse. Det är ju rätt relativt vad som verkligen är en höjdpunkt. Det är ju det bästa, viktigaste eller mest minnesvärda ögonblicket i något. Men då handlar det ju om något som för den enskilde är intressant. Annars blir ju höjdpunkten bara en tråkig iakttagelse.
Att skapa höjdpunkter är ju också spännande. Det gör man ju inte så lätt med DSÄ. Men man kan skapa sådant tex på jobbet eller i familjen. Då blir det ju något som man redan från början vet blir och är en höjdpunkt.
Vi människor verkar vilja ha mer höjdpunkter än ”vanliga dagar”. Ska hända något. Men är det inte dom vanliga grå dagarna som ger höjdpunkterna dess rätt sken? Då uppskattar man höjdpunkterna desto mer om man kan jämföra dom med det gråa vanliga.
Kanske vi ändå skulle bestämma oss för att skapa flera höjdpunkter för varandra. Särskilt för dom som inte vanligtvis har så många höjdpunkter att se fram emot.
”När han hade sagt detta spottade han på marken, gjorde en deg av saliven, smorde den blindes ögon med degen”
— Johannes Evangelium 9:6—
I kategorin märkliga under så finner vi den blinde mannen. Blind sen födseln. Satt och tigde. Nu var han upp i åren. Jesus kommer till honom. Spottar på sanden. Skapar en deg av sanden och smetar den på mannen ögon. Ber honom gå till dammen Siloam och tvätta sig. När han tvättat av sig sanddegen finner han att han kan se. Han som inte kunnat se under hela sitt liv kunde nu se.
En annan gång helar han en blind som Jesus måste ”göra om” sitt helande. För när den mannen öppnar sina ögon ser han människor som ser ut som träd. Jesus gör under en gång till och nu kunde mannen se klart.
Om du börjar studera undren Jesus gjorde kommer du att finna att de flesta är rätt märkliga. Ja, egentligen allihopa. Men några är verkligen lite konstiga. Som dessa två jag påmint om.
Det är detta som är så bra. När Jesus gör under är dom verkligen inte givna att gå. Ett under är aldrig givet att det borde bli så. Ett under är ett, just det, ett under. Det som händer är utanför de mänskliga ramarna. De är talför det mänskliga möjliga. De är mirakler.
Jesus gjorde över 30 under eller mirakler. Om du studerar vart och ett kommer du se att ingen människa kunde göra sådant på egen hand.
Jag tänker att det borde skapa tillit och tro på at JEsus verkligen kan göra under. Vilken han kan göra idag också.
Jesus säger också följande:”Den som tror på mig ska göra de gärningar som jag gör. Och större än så ska han göra, för jag går till Fadern.” Joh 14:12. Läs dom orden en gång till. Och en gång till tills du på djupet förstår vad det verkligen står där. Kärnbibeln gör det ännu tydligare: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tror på (litar på, lutar sig emot) mig, han ska själv göra de gärningar [mäktiga mirakler] som jag gör, och ännu större (fler, starkare) än dessa, eftersom jag går till Fadern”. Det längtar jag efter. Gör du?
🙏
Herre, jag vill sätta min tillit till dina egna ord att jag skall kunna göra det du gjorde och mer än så. Låt det bli möjligt.
Vad drömmer du om? Att äga en bastuflotte? Då har jag tipset till dig.
Ingen betald reklam
Alltså jag är inte ombud eller ombedd att göra reklam. Men jag var ute på en promenad. Och då låg den där. Och tydligen är den till salu. Jag skulle kunna ha den bara för att sitta där på övre däck och grilla. Men det blir kanske en väl dyr plats när jag kan göra det på min uteplats.
Men tänk när drömmar slår in. Det är något speciellt med det. Att överraskas är ju naturligtvis också mysigt. Men tänk, när det man drömt om slår in. Då är det något alldeles speciellt
Jag har ett par drömmar som jag gärna skulle se uppfyllda. Inga drömmar jag pratar om. Men jag kommer på mig själv då och då att drömma om det. Det ligger en skön känsla att göra det. Dum jämförelse men när man köpt sin trisslott är man ju potentiellt en miljonär. I alla fall fram tills man skrapat den. I sig är ju det et välbefinnande men det blir ju inte mer än så. Men drömmen är ju lite åt det hållet. Och båda sakerna skapar ju en längtan man gärna ser får slå in.
Kanske är det så också att drömmen öppnar möjligheter. Man är beredd på drömmens uppfyllelse. Möjligen kanske man till och med skapar dess möjlighet omedvetet.
Så jag tänker fortsätta att drömma. Och när jag skriver så inser att jag har mig fler än två drömmar. Vi får se hur det går med alla dessa drömmar. ….
Ps En dröm jag haft länge har jag nog berättat om för många människor så den är ju inte hemlig. Jag skulle vilja ha en havskajak. Tänk att paddla ut i Mälaren neranför där jag bor …… Ds
”Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: ”Han är god.” Andra sade: ”Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.”
— Johannes Evangelium 8:7,10-122—
Att vi gör fel är väl ingen överraskning för någon av oss. Vi alla har drabbats av att göra fel någon gång i livet. Kanske till och med många gånger. Så även på Jesu tid.
Kvinnan hade ertappats för att begå äktenskapsbrott. Det jag verkligen saknar i denna text är ”vart finns mannen”? Detta var ett så stort brott på den tiden att kvinnans straff var stening. Det visste Jesus. Men det händer något märkligt. Något jag tror behöver bli tydligt även i vår tid.
Kvinnan anklagas, med all rätt (och så skulle mannen också bli). Folket trodde nog att Jesus skulle göra processen enkel, för dom i alla fal.. Men Jesus gör något som överraskade alla. ”Den som är utan synd kan kasta första stenen!”. En efter en släpper sin sten och lämnar platsen. Man kunde inte ens stå var där.
Jesus böjer sig ner och ritar i sanden – vilket ibland verkar blivit den stora frågan i denna händelse. Märkligt tänker jag. Men det kanske säger något om att tyngden i det Jesus gör blir för närgånget.
När Jesus tittar upp märker Han att det bara är Han själv och kvinnan kvar. Ingen hade dömt henne. Ingen hade slängt en sten. Alla hade lämnat. Då visar Jesus en av sina bästa sidor Han har. ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer”. Jesu förlät henne. Men han gav en uppmaning som var sammanvävd med hans förlåtelse – ”Gå och synda inte mer”.
Tänk vilken barmhärtighet Jesus visar kvinnan. Hon ångrade sig ödmjukt. Han såg hennes innersta ånger och längtan.
Jag tror vi behöver vända denna berättelse till oss själva och fråga: ”Är jag villig att slänga första stenen?” Att ställa frågan om jag kan förlåta…? Om jag inte kan det behöver jag ödmjukt be Jesus om ett under i mitt liv så att jag kan förlåta fullt ut till slut. Jag är helt övertygad om att det går att förlåta där man förut inte kunnat förlåta. Där det just nu inte går kan Jesus hjälpa oss, genom Hans kraft, att förlåta. Risken är att vår stolthet och bitterhet hindrar oss. Jag vet, jag har gjort den resan. Jesu ord klingar: ”Den som är fri från synd må kasta första stenen” – vem är fri då?
🙏
Herre, hjälp mig att kunna förlåta på det sätt du förlåter. Om jag har svårt med det – gör ett under i mitt liv så att jag kan förlåta fullt ut.
”Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: ”Han är god.” Andra sade: ”Nej, han förleder folket.” Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.”
— Johannes Evangelium 7:12-13—
Vad sa man egentligen om Jesus? Hur gick pratet? Han var nog rätt kontroversiell. Man hade olika åsikter om honom. Men det verkar som att det fanns en nyfikenhet om honom.
Det står att man talade om honom i all tysthet. Det viskades. Kanske var det en lågmäld debatt om honom. Vem var Han egentligen? I rädsla för prästerna, som var öppet emot honom, var dom försiktiga. Var man för vänligt inställd till honom kunde priset bli för högt. Tex få lämna synagogan.
Vi kan vara rätt känsliga för vad man säger om oss. Det är inte roligt att höra att någon sagt något nedsättande om sig. Och det är inte roligt att utsättas för förtal tex. Ibland kan det vara ganska lätt att ruska av sig det. Allt för ofta tar det hårt inom oss.
Hur är surret idag om Jesus? Vad säger man om Jesus i de sammanhang som du rör dig? Det verkar som att Jesus är rätt inne just nu. Många pratar om honom. Jag uppfattar det som att det finns en förnyad nyfikenhet omkring Honom. Man inte bara talar om honom utan och läser om honom. Det har lett till att man är intresserad av att läs bibeln om honom.
Så för mig leder det till en annan fråga – vad innehåller vårt surr om Jesus? Hur går vårt prat om honom? Vad säger vi? Hur är vårt intresse om Jesus? För många år sedan var jag i Betel Vagnhärad och predikade. Mitt tema för predikan var ”Mer Jesus”. Den predikan reflekterades många gånger om efter det. Inte för att det var jag som predikade om det. Utan att det just handla om att ha mer Jesus på alla plan. Den stunden var lite speciell av många anledningar. Främst för att Jesus kom så i centrum.
Vi behöver mer Jesus i våra liv. Mer Jesus i våra samtal. Mer Jesus i våra arbeten. Mer Jesus i familjerna. Mer Jesus precis över allt. Tydligare så kan man nog inte säga det. M e r J e s u s ! !
Kanske skulle vi stanna upp lite en stund – hur mycket Jesus har vi i våra liv? Se tillbaka på sista månaderna. Hur central har Han varit i ditt liv? Hur mycket tid har du tillbringat med honom? Hur har Han fått påverka ditt liv? Jag tänker att vi alla svarar mer eller mindre att Han skulle kunna få ännu mer tydlig plats i våra liv. Med det menar jag inte att Han inte fått plats i ditt liv. Utan mer att han kanske har fått lite för lite plats. Men upptäcker du att han nye fått plats alls? Då har du möjlighet att förändra det helt.
🙏
Herre, Bli större i mitt liv. Jag vill att du tar mer plats. Därför ger jag dig fritt tillträde till mitt liv.
Den 21/4 1974 i Pingstkyrkan i Skövde döptes jag. Vi var 7 stycken. Det var min pappa som döpte oss. Idag heter den kyrkan Bet:L.
jag bodde på den tiden i Skultorp som var en utpost till Pingstkyrkan i Skövde. Där var min pappa Per-Olov pastor. En liten kyrka som saknade dopgrav. Så dopet blev i Skövde. Jag var då snart 8 år.
Filadelfia Skultorp på Banvägen. Huset till vänster om kyrkan bodde vi i
Så idag är det alltså 52 år sedan jag döptes. Jag har egentligen aldrig lämnat min tro under denna tid fram tills nu. Jag blev frälst när jag var typ 5 eller 6 år. Jag minss det som igår. Så gick det några år så fick jag döpa mig.
Jag påstår inte att allt varit bara bra i min tro. Men jag har aldrig tvivlat på djupet någon gång. Men jag har funderat på hur det verkligen ligger till.
Jag är tacksam för ett sådant liv. Redan som tonåring började jag fundera på om jag inte skulle bli pastor. Kanske för att pappa var det. Men ju längre tiden gick insåg jag att det var min väg.
En dag – kanske var det 1985 – uppfattade jag att jag fick en specifik kallelse att bli en pastor av något slag. Och 1987 blir jag evangelist i Betania i Odensbacken.
Under ca 20 år är jag sen pastor på lika platser. 20 år av ett intensivt liv att försöka vara pastor så bra det gick.
2008 blir det ett break som varade omkring 17 år. Men jag vill nog påstå att jag var pastor på ett annat sätt. Där jag fick möta människor på olika sätt inom secondhand-branschen.
Idag är jag åter pastor på heltid i Pingst Strängnäs. Och jag är så tacksam för att få den möjligheten igen. Församlingskartan ser väldigt mycket annorlunda ut. Det andliga klimatet likaså. Min bön är att jag ska få några år där jag får ge min tid och kraft fullt ut till att vara pastor i församling och i staden.
Och allt detta började i tidiga år då jag blev döpt och började min vandring som troende. Rätt gott att se tillbaka på ett sådant liv.
När jag var med i kyrkan som barn så den ut så här. Den kyrkan har sedan dess varit en varm del av min historia
Jag håller på att upptäcka nya stigar och vägar. Idag blev det en promenad i skogen. Jag har ju mest gått efter vattenkanten mot centrum och hamnen. Men idag villa jag se några nya stigar.
Intressant är att man kan upptäcka sådant som man sett förut fast från en annan vinkel och utsikt.
Det är rätt bra att komma från ett annat håll ibland. För vi tänker nog att vi har koll men egentligen har vi missat något.
Att se nytt är en utmaning. Det vi vet är en trygghet. Vi vet vad vi har att vänta. Varje sväng och krök och krön blir inte skrämmande för vi vet vad som kommer
Men när vi går på nya stigar så får vi se nya vyer med nya möjligheter. Det tror jag att vi kan behöva i livet.
Det är på nya stigar du upptäcker. För på gamla går det av bara farten.
Vi kan behöva också lite mer av nyfikenhet. Det är något speciellt över nyfikenhet. Nyfikenhet är drivkraften att vilja veta mer — att utforska, ställa frågor och förstå världen omkring oss. Nyfikenhet uppstår när vi märker ett “glapp” mellan vad vi vet och vad vi vill veta. Den känslan gör att vi söker information, testar idéer eller utforskar något nytt. Så nyfikenhet är ett intressant livsmönster. När vi förlorar vår nyfikenhet finns det risk att vi stagnerar. Kanske till och med på alla områden i livet.
Så försöka att hitta nya stigar i livet ibland. Det är berikande.
”David svarade filistén: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.”
— Första Samuelsboken 17:45—
Berättelsen om David och Goliat har många bottnar. Herdepojken David, med sin slunga, och Jätten Goliat med sin enorma rustning. Den lille lille mot den store store. Det är som att härarna var nöjda med att de skulle göra upp hela striden
Gud ser inte till det ytre utan till det inre. Här blir det extra tydligt. Likaså att man kan inte ta på sig någon annans rustning. Den Gud ger oss passar oss bäst. Även om den ser ut att vara lite för enkel och simpel. Davids slunga blev segervapnet. Inte Goliats väldiga rustning. Sauls rustning passade inte David. Så sök den rustning för uppdraget Gud vill ge dig. Den passar bäst för just ditt uppdrag.
Att förlita sig på sin egen kraft visar sig också vara dumdristigt. Det fick Goliat bittert erfara liksom de som stod och såg på.
Att gå i sitt eget namn är också rätt dumt. David hade lärt sig att det finns bara ett sätt att lyckas på i uppdraget. Det var inte att ropa högst. Ta på sig fel rustning. Förlita sig på egen kraft blir oftast bristfälligt. Nej, han visste i vilket namn han kunde lyckas. ”men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” Det är i Guds namn vi går. Därför behöver vi gå på Hans uppdrag och i Hans kraft. Att springa iväg på eget bevåg brukar inte vara en bra lösning.
David är en intressant person. Han blir till slut kung. Skriver många psalmer. Är en vis person. Han trampar rejält i klaveret. Men han ödmjukar sig. Ber om förlåtelse. Bättrar sig. Om denna man säger Gud ofta ”som en man efter Guds hjärta”. Trots sina brister ser Gud att det är något hos David som vi andra ska ta efter. Inte hans felsteg. Det David gjorde bra. Så när kungar beskrivs sägs det (om de som följde Gud) att de hade ett hjärta likt David. Att deras sinne var likt Davids.
Jag tycker det är barmhärtigt att det är så. För var det någon som straffat ut sig så var det David. Men omvändelsen gjorde det möjligt för honom.
I vems namn går du fram? I vems kraft går du? På vems uppdrag går du?
Jag såg en tråd från ”fullständigt ointressant information”. Det handlade om en bönelåda i en ICAaffär. Jag tyckte det var bra. Skrev några rader. Inser lite senare att det är den som finns på ICAEkängen i Eskilstuna.
När jag läser igenom vad folk skrivit inser jag hur man raljerar över att den finns där. Jag blev rätt bedrövad. Jag insåg att det finns de som verkligen griper sista halmstrået som skriver en lapp och lägger i den boxen. När dom läser inläggen tänker jag att risken är stor att dom blir sårade och trampade av detta raljerande.
När jag läser igenom vad folk skrivit inser jag hur man raljerar över att den finns där. Jag blev rätt bedrövad. Jag insåg att det finns de som verkligen griper sista halmstrået som skriver en lapp och lägger i den boxen. När dom läser inläggen tänker jag att risken är stor att dom blir sårade och trampade av detta raljerande.
Ska inte kristna tåla något, kanske någon tänker? Jo då. Du ska veta vad vi får höra ibland i detta upplysta 2026-tal. Men jag tål sådant. Men kanske inte den som redan ”ligger”
Så jag skrev följande:
Undrar varför vi har så stort behov av att raljera över olika saker. Är det för att vi är osäkra , i det här fallet , över det andliga och bön? Varför inte glädjas över att det finns dom som bryr sig om andra och vill be för dom? Även om man inte möjligen själv tror på det…. För min del vet jag att det fungerar. Och sårad blir jag inte. För vi som tror har fått möta det rätt ofta. Men jag lider med dom som såras av det. Dom som tog det sista halmstrået och la en lapp i lådan för att om möjligt få en förändrad situation. Den som lider och kronisk sjukdom. Eller vars barn hamnat i ett kriminellt nätverk. Eller för den som tappat allt hopp om att livet är värt att leva. I respekt för dessa och många fler kanske det vore gott att bara lämna det … eller varför inte uppmuntra i stället. Ja ja. Några tankar som jag tänkte när jag läste tråden ….
Jag blev ledsen när jag insåg att här hånar man något som kan vara sista livlinan. Här hånar man den som tror på Gud. Om man själv ute tror kan man ju nöja sig med det. Varför lägga energi på att håna det man inte tror på?
Eller är det möjligen så att man faktiskt inser att man själv nog har ett behov av en bön, att man tror nog lite i smyg, att man är lite avundsjuk på den som vågar tro på Gud?
För om det inte fanns en inre längtan man vill försöka förskjuta så kunde man ju bara lämna det där hän. Istället hånar man och raljerar.
Jag skulle vilja be om ursäkt å deras vägnar. Det, likt folket som hånade Jesus vid korset, de vet inte vad de gör.
Skriv din lapp. Många lappar. Och så ber vi tillsammans att Gud ska svara på din bön.
Stort tack till er på ICA Ekängen för att ni har gett denna möjlighet att ha en brevlåda till församlingar som vill be för människor.
Till dig som raljerade över denna låda – tänk om – du kanske en dag framöver själv behöver gripa efter bönealternativet. Låt då inte stoltheten hindra dig. Våga be. Kanske en lapp i lådan också behövs. Där du får hjälp med den nöd du känner. För vi kommer be även för och med dig. Vi vet att det kan förändra – för dig – för oss alla.
Jag tycker denna information var klart intressant. Möjligen hamnade inlägget i fel ”box”. Men ganska intressant. Undrar hur många affärer som har en speciell brevlåda för böneämnen.
”Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!””
— Johannes Evangelium 1:23—
Johannes Döparen (JD) är en intressant person. Kusin till Jesus. Bodde i öknen innan han trädde fram. Han var nog inte så känd fram tills dess. Och det var en man som var klädd i kamelhår och levde på vildhonung.
JD har några saker vi kan ha som en förebild i vår relation till Jesus. Det första möter vi när man frågar vem han är: ”Jag är profeten som ropar i öknen – bana väg för Jesus”. En sak som jag tror vi har som uppgift idag också. Att göra vägen till Jesus så rak och enkel som möjligt. Att visa på den vägen. Ibland är det att ropa i en ensamhet – i en öken – men likt JD får vi vara uthålliga. Det leder till att människor kommer att hitta fram till Jesus – så som det blev för JD.
Det andra jag tänker på är vårt förhållningssätt till Jesus: ”Han (Jesus) måste bli större och jag mindre.” Joh 3:30. Andra översättningar säger: ”Det är nödvändigt att Han måste bli större (viktigare, växa sig stor) medan jag blir mindre”, ”Det är som sig bör att han växer till, och jag förminskas”. Det handlar inte om att vi inte är välkomna på ’arenan’. Det handlar om att den som behöver lysa mer, lyssnas till er, beröras mer av, är Jesus. Inte vi.
En anan sak jag ser hos JD är att han tvivlade – också. Han sänder sina lärjungar till Jesus för att fråga ”.. och sände dem till Herren för att fråga: ”Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?” Luk 7:19. Han behövde veta. Det är inte farligt att tvivla. Bara man ser till att inte stanna där. Utan försöka söka sig fram till svaret likt JD gjorde.
Det sista jag tänker på att han var trogen kallelsen och uppdraget. Där i öknen kallas han ut för att gå före Jesus och bana väg för honom. Det kan finnas ökentider i våra liv. Som kan få bli förberedelse för oss in i något nytt. Så känner du dig vara i ett mellanläge där du tycker dig inte komma till din rätt, gör dig öppen för förnyelse och förändring. Låt Gud använda den tiden hos dig. Till att förbereda dig för uppdraget. När tiden är inne (har du tänkt så någon gång) så kommer du till din rätt i din kallelse och uppdrag. ”Johannes svarade: ”En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. ” Joh 3:27
🙏
Herre, jag vill bli som Johannes Döparen och bana väg för dig.