Kökssoffan – en fantastisk soffa

Kökssoffan är väl en fantastisk bra soffa?! Den fanns troligen mest ”förr” men finns kvar i somliga kök fortfarande.

Tänk förr, då var den en sovplats för någon. Minns du Lina i Emil i Lönneberga? Där, i köket, hade hon sitt jobb och sitt sovrum. Där satt man och åt sin mat men hade också sin nattsömn. Och inte var det bara kökspigan Lina som hade det så. Jag vet om flera som hade sin sovplats i en kökssoffa.

Den kunde också expandera så att man fix rum med två personer. Inte så dumt när lägenheten var liten och familjen var stor.

Denna praktiska soffa blev väl mer och mer en förvaringsplats. Tänk vad mycket man kan få i i en sådan låda. Mjölet, sockret eller vad nu köket behövde ha i lagret. Kanske lakan och dukar. Ja, den har många olika möjligheter.

Men kanske den ändå fyller sin bästa funktion genom att samla familjen och vännerna vid matbordet. Intressant med denna soffa är att den verkar ha en dragningskraft. Den drar helt enkelt folk till sig. Om den står i ett kök eller i ett kafe. Det är helt enkelt något speciellt med kökssoffan.

Varför har den en sådan dragningskraft? Vad gör att vi gärna hellre sitter i den än på en stol?

Är det soffans historia? Det är inte ovanligt att den går i arv i generationer. Den kanske målas om. Kanske får ny stoppning och tyg. Men den överlever år efter år. År efter år.

Är det soffans praktiska möjlighet som gör att man kan inte helt enkelt göra sig av med den?

Är det rymden den har? Många kan sitta i den. Man kan ligga på den. Man kan liksom känna att man får bre ut sig lite på den?

Är det soffans inbjudan till att lata sig? Som Kronblom tex. Hans pose är väl mest känd för att ligga på en soffa. Där kan man med gott samvete ta en middagslur efter maten.

Kökssoffan har ofta en berättelse. Betänk bara alla olika människor som suttit i den. Betänk alla samtal som förts där. Tänk alla drömmar som drömts i den. Det är en historieberättare som står där i köken. Minnen spelas upp. Roliga händelser. Kanske också några sorgliga. Tänk alla måltider den kan berätta om.

När jag googlade ’kökssoffa’ hamnade jag i en märklig berättelse. En kökssoffa som hade följt med hela livet. Där mannen hade en önskan att få begravas i soffan. När han dog blev det möjligt. På något sätt är kökssoffan hela livets soffa.

Inser att mitt kök är i minsta laget för en kökssoffa. Å andra sidan har jag ingen soffa som bär ”min” historia bakåt i tiden. Den som har en sådan historie-soffa kan skatta sig lycklig.

Kökssoffan är en kär klenod. Dess historia är väl värd att bevaras. I en teknologisk tid som denna behöver vi dess motpol. Vi får aldrig glömma vår historia. För kanske är det så att den rent av började i en kökssoffa. . . .

🍂 Det kan finnas en uns av höst i vårt liv 🍂

🍂 Det kan finnas en uns av höst i våra liv. Precis som hösten håller på att smyga sig in i vår del av världen. Likaså så kan det kännas i livet. Som att hösten smyger sig på.

🍂 Tog en promenad för någon dag sedan. Många träda blad har börjat skifta i dom mer bruna och röda nyanserna. Somliga träd mer. Andra mindre. Men det lär väl som all andra år bara bli mer och mer. Till slut tappas alla löv. Trots att dagen var varm i luften så kändes det lite vemodigt.

🍂 Livet kan kännas så. Delar av det kan fortfarande vara gröna. Men så blir det inslag av mer höst. Vissa delar av livet känns bara som det torra. Kanske är det just så livet fungerar. Allt är inte blomstrande. Allt är inte gröna nya blad. Det är en utmaning att leva i ett sådant förhållande. För liksom mina ögon drogs åt dom höstlika röda bladen dras vårt fokus till den del av livet som just nu är mer höst.

🍂 Ändå är det dom nu gröna delarna som tillför näring. Som ger energi till oss. Det är dom delarna som behöver vårt fokus. Där ligger kraften. Vi behöver och måste inte fokusera så mycket på den del som just nu inte tillför så mycket.

🍂 Alla bilder haltar. Jag vet. Men jag får en bild av att det är sunt att vissa blad faller av. Det som förr gav energi har nu gjort sitt. Dom behöver falla av. För det kommer nya.

🍂 För glöm aldrig bort att efter hösten kommer det en ny vår. Det kommer en vår där du nu känner höst. Minns vårens känslor förra gången. Påminn dig om dom nya skotten träden gav. Dom skott som gav dom blad som gett och fångat energi. Dom skott som gav blommorna och dess frukt. Lika sant i våra liv. Det kommer en nu tid. En ny vår. Ny frukt. Vila i det. Våga lita på det. Låt dig föras åt det hållet. Tidigare än du anar är du där.

”Men vi kan be” – i alla fall

”Men vi kan be”. Orden kommer ur Tomas Sjödins bok ”jag lutar åt Gud”. Der är en sen kväll då mörkret lagat sig. Dom låg vakna. Sonen och Tomas. Sömnen ville inte infinna sig. Samtalet brottas omkring sonens sjukdom och liv. Hoppet hopplösheten. Så mitt i detta tunga så säger sonen ”men vi kan be” Så somnar han.

Det är som att när det inte finns en något mer att göra så blir det enda naturliga – ”vi kan ju alltid be”.

Det är som orden om Abraham. Han trodde ändå.

”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde ….”. Romarbrevet‬ ‭4:18‬ ‭SFB15‬‬

Vi kan ju alltid be. Kanske är det de vackra med tron på Gud. Hur den än ser ut omkring oss. Hur hopplöst än vi uppfattar det. Hur uppgivna vi än kan känna oss. Så kan vi bära just denna känsla. ”Vi kan ju alltid be”. För tron inbjuder till det.

Har vi inget annat att tillgå så har vi ändå detta enda. . . ”Vi kan ju alltid be”.

När svaren inte finns där. När frågorna inte finner sina naturliga svar. Då kan vi be. När vi inte ser lösningen rent mänskligt. Då kan vi be. När vi vill och behöver hjälp i en svår situation. Då kan vi be. Tänk vilken förmån.

Känslan över att vi har alltid en möjlighet kvar. Alltid en sista utväg. Alltid ett halmstrå kvar. Alltid en liten strimma av hopp kvar. Alltid ett litet senapskorn av tro kvar. Det ger oss ett hopp som sträcker sig ännu lite längre. Så glöm aldrig detta enkla hoppfulla…

”Vi kan ju alltid be”

Nollning

Jag bor nära stranden. Där har det varit något som kallas nollning under några dagar. Ja, studenterna är nog på fler platser än stranden. Men många har varit där.

Nollning – ett rätt märkligt uttryck kan man tycka. Och egentligen förstår jag inte mycket av det. Och det avslöjar väl bara att jag inte är så mycket utbildad som många andra. På min tid gick man två år i plugget så hade man ett yrke. Nu går man massa år och inte alltid får ett yrke 😉

Men nollning – låter ju som att man gör någon till en nolla.

Och ”skämt åt sido”. Ibland undrar jag om det är just det som händer. Att man på något sätt behandlar någon på ett sätt som är att nolla. Alltså att göra vederbörande till en nolla. Sätta åt sidan. Göra den helt enkelt om intet. Kanske för att själv ta rollen eller platsen. Eller bara få undan vederbörande.

Nej, vi behöver göra tvärtom. Sätta en 1:a framför. Alltså ge varandra ett värde. Lyfta fram. Ge ett utrymme. Ge en plattform. Skapa en möjlighet för någon

Då skapar vi en grogrund. Möjlighet att växa. Ge ett självförtroende. Det gör att vi inte sätter någon åt sidan. Utan helt tvärtom. Vi ger den en plats. Helt enkelt skapar möjlighet och rum för någon att göra det den är bra på.

När jag söker efter motsatsord till ”nollning” så står det att det saknas sådana ord. Så då får vi istället agera motsatsen. Gör sin omgivning större. Lycka till med det.

Varifrån hämtar du din motivation?

Vi satt på jobbet. En kväll då vi har en så kallad arbetskväll. En möjlighet för den som jobbar att komma på kvällen och göra en insats. Då har vi en paus med lite fika. Vi började samtala lite. Lite berättelser om vårt arbete och olika händelser. Det är då livsberättelserna kommer. Dom som erikshjälpen fått betyda så mycket för. Kanske till och med avgörande i livet. Det är då jag blir påmind på nytt om varför jag gör detta.

Berättelserna som motiverar mig att fortsätta ett tag till. Att ta i lite till. Att våga lite till. Att sträcka sig ännu lite mer framåt. Att inte ge upp.

När jag hör vittnesbörden om förvandlade liv så händer det något inom mig.

Vad motiverar dig? Vad får dig att gå en sträcka till? Vad blir avgörande för dig att inte ge upp?

När vi hittar det så blir vi nästan som våra egna kärnkraftverk. Energin som behövs för att ta oss framåt, kanske till och med att orka resa oss en gång till kommer inifrån oss själv. Bara för att vi sett något , hört något, känt något , så skapar det en kraft inom oss att orka en sträcka till.

Tack gode Gud för dessa tillfällen. Det lyfter vår blick från det som drar oss tillbaka. Från det som annars sänker oss.

Och vet du, jag tror vi kan vara varandras motivation. Tänk att få vara det som någon annan blir motiverad genom. Så mycket skönare än att vara den som sänker någon.

Så – min bön blir denna dag –

🙏Gud hjälp oss att vara den som kan motivera någon till att ta ett steg till. Jag ber dig att du beskyddar oss från dom som sänker oss. Tack för att du kan och vill skapa en inre drivkraft till att våga en gång till. Att vilja en gång till. Att gå framåt en gång till. Tack herre för att du vill ge oss den kraften en gång till. Amen 🙏

När jag inte vet hur min bön bör bli….

Ibland känner man att skulle vilja be en bön men man vet inte hur man ska formulera den.

Ibland är det så. Man vet helt enkelt inte hur man skall formulera orden. Hur man än vrider och vänder på formuleringarna känner man att man inte riktigt får till det. Men ändå känner man att man så gärna vill be.

Då finns det en vers i bibeln som ger oss hopp.

”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord.”
‭‭Romarbrevet‬ ‭8:26‬ ‭SFB15‬‬

Eller som en annan översättning säger:

”På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord,”
‭‭Romarbrevet‬ ‭8:26‬ ‭B2000‬‬

Guds ande som utforskar djupen hos oss ser vårt innersta behov. Ett behov som han speglar med omgivningen och dess påverkar på oss. Så formar han vår bön ljudlöst inom oss. Som beskrivs som suckar. Och kanske är det just bara suckar vi får fram.

För mig har det varit ett bärande löfte när jag inte vetat hur jag ska be. När jag har svårt att se på vilket sätt man bör be just i den rådande situationen. Mitt i förtvivlan av osäkerhet. Eller kanske bara inte vet vad som blir bäst. Påminner om bönen Fader Vår. Där man ber ”ske din vilja, inte min”

Det ger mig också en stark tillit i min tro. Jag är inte utelämnad till att jag måste be en förträfflig bön med vackra formulerade ord. Gud själv, som är min tros fäste, hjälper mig i min svaghet att formulera mig. Det ger mig ett hopp och tillförsikt.

Vi behöver inte vara uppgivna. Det finns en som hjälper oss med vår bön. Vi kan slappna av. För mig ger det hopp. Hoppas det kan ge dig samma hopp.

En ny bekantskap ….

Det är bara pipet i öronen och kluckande i ryggsäcken som låter. Vinden är måttlig svag. Man hade lovat sol vid det här laget men molnen är fortfarande täta.

För en tid sedan tog jag mig till Komosse. En av dom mossar som finns i närheten av Jönköping. Mest har jag varit på Dumme mosse. Så detta var en ny bekantskap för mig.

Väl där uppmanade man att hålla avstånd i området. Men det var inte så svårt. Såg bara ett par på mycket behörigt avstånd. Annars var jag ensam.

Det var en skön eftermiddag där. Det är något visst med att gå på en plats som på något sätt andas många tusen år av historia. Under 10000 år har denna mosse kommit till. Upp till 8 meters djup finns det mossa på vissa ställen. Det är som att tiden stått still men ändå har något pågått hela tiden. Om än i mycket sakta fart.

Att vara på en plats som är så tyst att dom ända ljuden man hör är pipet i öronen, kluckandet från termosen i ryggen, vinden samt porlande vatten när man väl kommer till en bäck, är något speciellt. Det är ju sällan tyst runt omkring oss. Man hamnar i en bubbla.

Jag tror att sådana bubblor är viktiga. Men vi har nog svårt att både hitta dom och våga stanna kvar i dom en stund. Stillheten kan vara stressande för somliga.

Leta efter dina bubblor. Våga vara i dom. Dom kommer göra dig gott. Men det kräver troligen modet att bestämma sig för det. Jag vet. Våga.

Hur piggar man upp sig själv?

Hur piggar man upp sig själv?

Jag har lagt märke till ett fenomen hos mig. Är jag lite trött och sliten så köper jag gärna en blomma. Ibland flera stycken. Blommor har ju en förmåga att pigga upp.

Denna gång sammanträffande det med bra rabatter på plantagen. Inte alls så fel. Upp till halva priset. Och det är ju en rätt okej rabatt.

Så det blev en stor grön växt och några andra mindre. Typ 4 stycken alltså. Börjar bli lite många hemma nu 😊

Vad gör du för att pigga upp dig själv? Hösten tränger sig på. Mörknar rätt tidigt numera. Vi börjar snart hamna i läget att det blir mer inne än ute på något sätt. Det är lätt att man jobbar lite för hårt. Man tänker på krafterna. Vad gör du då för att pigga upp dig?

För kanske är det så att vi själva behöver ha en sådan plan. Som gör livet lite lättare. Lite mer roligt i det vardagliga.

Men inte ska jag väl kosta på mig något själv? Jo, kanske är det just det du ska göra. För kanske är det då du mår som bäst och kan göra något mer för andra.

För mig är det en blomma, en promenad i naturen, får väl erkänna att det är en lakritsbit också ibland. Att göra något med en vän. Vad behöver du göra för att pigga upp dig?

Det behöver ju faktiskt inte kosta speciellt mycket. Många trevliga saker att göra är helt gratis. Sök efter din väg. Det kommer att göra dig gott.

Har du varit med om att ….

Har du varit med om att du bestämmer dig för en sak men det blir inte riktigt så?

Till exempel…..

Du bestämmer dig för att dagen ska bli så lugn så. Det ska bli en dag av återhämtning. En dag av stilla soffhäng. Du ska liksom vila. Så upptäckter du helt plötsligt att hela lägenheten helt plötsligt har blivit städad. Och när du summerar dagen är du ändå utvilad på något förunderligt sätt …..

Visst är det rätt märkligt. Man bestämmer sig för något men så blir det ändå något helt annat.

Mitt i denna ”förvirring” inser man att det ändå blev så bra som det just blev. Kanske till och med bättre än väntat. För kanske var det just så som det just blev som var det man just då behövde som allra mest.

Det är ju inte så ovanligt att när man väl tar den välbehövliga pausen ser man det man behöver , eller kanske rättare sagt, vill göra. Så rinner energin till. Så är man igång. Och man blir så nöjd.

För när man slappnar av så rinner energin till. Det är då man släpper taget för en tid och det ger ny möjlighet till ny energi.

Skulle tro att vi, mitt i alla ansträngningar, går på spänn så hårt att vi får svårt att släppa in ny energi. Inser hur svårt det kan vara.

Så det är inte så farligt att vila i ett ”görande”. I sig kan det ge oss ett ombyte som gör gott inom oss.

Till dig som tycker vi kan återgå till det normala nu….

Jag möter många som vill att vi återgår till det normala nu. Som tycker att det räcker nu. Som vill att vi öppnar upp fullt ut nu.

Till dig har jag några ord på vägen idag.

Igår mötte jag den volontär som var så nära att mista livet i covid-19. Som efter flera försök med mediciner under respirator-behandlingen kom tillbaka till livet. Personalen hade försökt med olika mediciner men inte lyckats. Till slut hittade dom rätt medicin och hon blev sakta friskare. Men det var nära att det slutade illa. Igår fick jag höra hennes berättelse. Den tog tag i mig.

Igår lyssnade jag på en ”Sommar i P1” som legat på väntelistan. Det var med Eveline Jacobson. Hon är intensivsjuksköterska. Hon har behandlat personer med covid-19. Hon beskriver hur det var. Jag grät när jag lyssnade på det. Jag tror inte vi fattar vad detta egentligen handlar om. Ibland tror jag till och med somliga som förr ha jobbat med sjukvård tappat förmågan att inse det fruktansvärda i detta. Hennes berättelse behöver alla, ja faktiskt alla, lyssna till. Du hittar den här: Sommar i P1 med Eveline Jacobsson. Om vi bara vill lyssna till ett uns av hennes budskap så kommer det att skaka om tänker jag. Utan hennes och många andras heroiska insats hade många många och åter många mist livet.

Trots att vi har ”låga siffror” med sjuka i covid-19 just nu är det för tidigt att ropa faran över. För tänk om vi snubblar på målsnöret. Vi har hållit ut i över 6 månader. Vi kanske behöver 1,5 månad till. Så blir vi ivriga. Eller snarare trötta på allt. Vi tänker bara på oss själva och vill ut i friheten. Så gör vi det för tidigt. Så är det kört. Så drar vi igång en ny våg. Det är inte värt det.

Jag bara ber dig om en enda liten sak innan du drar iväg ut i friheten. Bara en sak. Den tar ca 50 minuter av ditt liv. I perspektivet 6 månader och frihet är det nog inte för mycket begärt. Bara ca 50 minuter. Lyssna till Eveline. Snälla.

Och har du någon i din bekantskapskrets som mist livet i covid-19 , snälla, lyssna till dess anhörig. Och kanske mest av allt, lyssna till en som har klarat sig igenom och nu börjar återhämta sig. Snälla.

Sen kan vi börja fundera på när det är dags att återgå till friheten igen.