Noterade att jag skulle berätta något. Ibland vill man ta det lite försiktigt med att berätta men kanske ändå är det läge att göra det
Under ca 10 veckor har jag haft stora bekymmer med mitt högra knä. Till slut blev det ett läkarbesök och fysioterapeut fick säga sitt. Atros menar man att det är. Svullet knä. Inte böjbart. En smärta som är olidlig ner i hela benet
Varje natt med en olidlig smärta. Mornar där det tar timmar att komma igång för att överhuvudtaget kunna gå på benet. Och det blev ju inte bättre.
I tisdags bad vi för mitt knä igen. Bad emot smärtan. Att Gud skulle hela knäet. När jag reste mig från bönen kunde jag inte säga att det hade hänt något.
Men när jag vaknade på morgonen inser jag att jag hade inte vaknat under natten med smärta. På morgon kunde jag gå, om än lite haltande, utan smärta. Jag kunde sätta mig och resa mig utan smärta
Så har det varit sen dess. Visst, benet har mer att önska av läkande, men ingen smärta.
Jag är så tacksam. Gud är god.
Ni får gärna fortsätta att be om ett helt tillfrisknande med resten som behöver till.
”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat –”
— Psaltaren — — 8:4 —
Har du tänkt någon gång över hur fyndigt Gud skapade naturen? Alltså, spana in alla olika djur. Gud måste ha haft det roligt när han skapade alla djuren. Somliga av dem finns inte längre. Men vi upptäcker nya hela tiden. Det är som att Han aldrig blir färdig. Me sanningen är ju den att det är vi som aldrig blir färdiga att hitta hela Hans skapelse. Lägg sen därtill alla olika växter. Alla olika människor. Tänker på det ibland när jag möter många människor på en konferens tex. Så olika men ändå så lika. Vi slutas aldrig att förundras.
Ändå kan vi gå igenom detta liv och allt för sällan förundras över detta. Tänker på en lite sång:
”Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud. Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud. Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små, larven som kryper och myran som stretar och barn som lär sig gå. Nej! Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud.”
Och det är ju så sant. Bara den som med öppna ögon möter sin omgivning kan förundras över den.
Förundras – häpna, förvånas, undra. Det är något behövligt välsignat att förundras i livet. Men det handlar inte bara om att bli överraskade. Det handlar i djupet om att beundra och vörda det man ser som något stort. Att bli fascinerad över hur bra Han har gjort.
Skillnaden är att förundras ofta har en djupare och mer positiv ton än att bara bli förvånad. Man stannar upp, begrundar och låter det man ser eller hör påverka ens hjärta och tankar. Man blir inte bara överraskad utan också gripen av vem Gud är och vad han gör.
När en av mina grabbar var liten var vi i verkstaden. Byggde och hade oss. Så sa min son: ”Pappa, vad du kan mycket”. Idag är det jag som får säga till honom: ”Vad du kan mycket min son”. Han lär de sig av mig då. Idag får jag förmånen att lära mig av honom.
Spring inte genom livet och missa Guds fingeravtryck överallt. Sök i skapelsen och du kommer att förundras. Det gör gott inom dig.
🙏
Herre, visa mig allt det sköna du har skapat. Hjälp mig att upptäcka det alldeles speciella du skapat.
Under en ganska lång tid har jag legat på minus i sömn. Det gör något med oss när så sker. Det går väl en natt. Två nätter. Men när det blir många på raden då kryper tröttheten på djupet fram. Men om någon dag eller så ska jag berätta om något häftigt som skett ….
Man kan ligga på minus med gemenskap och relation. Det gör också något med oss som människor. Det minussaldot kan vara svårt att åtgärda själv. Kanske har du någon i din omgivning som du ser här minus i relation. Kanske ska just du blir sen som vänder minus till pluss här.
Tänker att man kan ligga på minus med näring. Minus på kontot. Minus i kylskåpet. Då kan det vara svårt. Kanske någon av oss ska bli den som vänder – till +
När man går in i tex semestern kan man ligga minus i ork. Då kan det vara bra att inte maxa sin ledighet med ett gediget schema varje dag.
Kanske är det dags att satsa på att gör det som skapar vägen till pluss. Något som gör processen – till + möjligt igen.
”Svara mig när jag ropar, min rättfärdighets Gud! När jag är trängd ger du mig rum. Förbarma dig över mig och hör min bön!”
— Psaltaren — — 4:2 —
Det är nu sommar. Man skulle kunna stava sommar ’frihet’. Men ibland hamnar vi i ett läge däri mer är trängda en känner frihet. Ibland är det tydligt- Ibland diffust. Ett gemensamt har dessa känslor att vi har svårt att ta oss ur detta trängda läge.
Det kan också innebära att vi är prövade. Något i livet som gått snett. Vi upplever oss attackerade. Att vara trängd på sådant sätt är en svår situation.
David var en kung med många segrar. Men han visste också vad det innebar att vara trängd. Från ’alla’ håll. Så den där kvällen då han formulerar sin aftonbön påminns han om de gånger Gud mötte honom. Då han var trängd men hur Gud gav honom nytt utrymme.
Så bönen blir en bön utifrån en vetskap om Guds möjligheter. Om Gud hade gjort det förut, det var ju hans erfarenhet, kan Gud göra det igen. Så bönen formas i ett ”när jag är trängd ger du mig utrymme. Var mig nådig och hör min bön.” Han behövde se samma under igen. Det stora är att han visste vart han skulle vända sig. En bra lärdom vi kan ta efter.
Kärnbibeln skriver: ”Svara mig när jag ropar [höjer min röst i bön], min rättfärdighets Gud (Elohim)! När jag var trängd (i trångmål/svårigheter) gav du mig utrymme (lättnad; utvidgade du mitt område; befriade du mig). Ge mig nåd (oförtjänt kärlek; favör) [böj dig ner till mig] och hör min bön.”
Paulus skriver i 1 Kor 10:13: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge en utväg, så att ni kan härda ut.” Det är ett barmhärtigt löfte. Det finns en väg genom prövningen. En väg ut ur den som är beredd av Gud själv.
David avslutar med orden: ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, för bara du, Herre, låter mig bo i trygghet.” Han visste om Guds omsorg. Den omsorg som gäller dig med.
🙏
Herre, utvidga mitt område. För mig ut på rymlig plats. Led mig på vägen ut ur prövningens tid.
”Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl.
— Psaltaren — — 1:1-3 —
Jag skulle vilja uppmuntra dig till att starta denna sommars juli månad med att läsa Psaltaren. Jag har gjort det några smörar. Psaltaren har så många goda tillrop till oss. Tillrop av uppmuntran, tröst men också god förmaning. Så om du läser 2-3 kapitel varje dag i psaltaren är du färdig när augusti är klart.
Att ha sin glädje i Guds Ord har en särskild välsignelse in i våra liv. Naturen talar sitt tydliga språk. Där vatten drar fram grönskar det omkring det. Om man tex ser en bild ovanifrån på floden Nilen blir det tydligt. Runt dess stränder är det grönska. Men längre bort blir det öken.
Här får vi lära oss att om vi väljer att ha vår glädje i bibeln, Guds Ord, kommer vi vara som den grönska som växer upp intill vattnet som flyter fram. Vi kommer leva i rätta förhållanden för tillväxt i vårt andliga liv. För det är det som händer när vi matar vårt inre med Guds Ord.
Faran kan vara att vi läser de avsnitt vi gillar bäst. Och det är ju okej. Men jag tror att Guds Ord har så mycket mer att ge oss. Tycker du att 2-3 kapitel om dagen i psaltaren är för mycket så läser du så mycket du finner fungerar för dig. Det bästa är den läsning som blir av. Inte den som aldrig blir av.
Betänk det som sker. Trädet står nära vattnet. Sträcker ut sina rötter ut i vattnet. Där får trädet den vätska det behöver. Drar det upp i stammen så får bladverket sitt behov tillfredsställt. Och frukten får kraft att växa sig stort. Vi vet ju att ett torrt år med lite vatten gör att många små äppelkart torkar och aldrig blir en mogen frukt. Så blir det för oss också då. Låt denna bild verkar dig. Låt den locka dig till en sommar med bibelordet nära dig. Glöm inte boken på semestern i din resväska.
Vi läser också att trädet gav sin frukt i rätt tid. I rätt tid kommer du att få din frukt i ditt liv att växa fram, mogna och låta sig skördas.
”Och allt han gör lyckas väl” – Låt det sjunka in en stund.
🙏
Herre, jag vill vara planterad nära dig och bära frukt.
”Det står ju skrivet: De som inte har fått budskapet om honom ska se, och de som inte har hört ska förstå.
— Romarbrevet — — 15:21 —
Vi läser i Romarbrevet att ”hur skall man kunna höra om ingen förkunnar?” Vi läser också ”hur skall man komma till tro om ingen predikar?” Det är som att det finns människor inte får del av evangeliet. Tänker man efter så är det ju sant. Även om man idag kan säga att du kan lyssna till hur många predikningar som helst på nätet. Du kan få reda på massa om Gud genom att söka via sökmotorer. Så idag vore det mer möjligt än tidigare.
Vi ser också att det finns dem som Gud låter sig finnas av. Även om man inte söker Gud. Som att Han ställer Sig i vägen för dem. Så det går liksom inte att missa Honom.
När vi närmar oss denna vers känns inledningen igen. Jesus säger dessa ord när Han frestas: ”Det står skrivet”. Jesus hänvisar till en sanning. I det sammanhanget till sitt försvar. Här följs det av en proklamation och som jag uppfattar ett löfte och en profetia.
De som inte har fått budskapet ska ändå se Honom. De hört om Honom ska ändå förstå. Det innebär ju inte att vi kan lägga oss till ro. Snarare att vi behöver göra oss redo. För även där vi inte sår budskapet ska en skörd komma. Vilket gör att vi behöver göra oss redo.
Nu står vi inför sommarens ledighet. Då finns det en risk att vi tar semester från allt. Vårt jobb (så klart) men också från kyrkan men förhoppningsvis inte vår tro. En händelse som talade till mig: ”Jag var på väg ifrån mötet på Nyhem. Förbönen som jag varit delaktig i var över för det mötet. När jag närmar mig min bil kör en bil om mig på vägen. Föraren stannar och kliver ut. Går mig till mötes. ”Visst är du en av de som brukar vara förebedjare i mötena?” sa han. Det kunde jag ju inte förneka. Då säger han: ”Kan du be för mig? Jag har så ont i foten” Så där mitt ute på grusvägen fick jag smörja honom med olja och be för honom. Fast mötet var slut sen länge sökte han förbön. Alltid redo. Det behöver bli vårt rop denna sommar.
🙏
Herre, jag vill alltid vara redo för att tjäna dig. Även om jag har semester.
Tänk att en uteplats kan vara så inne. Den jag har har blivit mitt inneställe helt klart
Det har blivit många stunder på den senaste dagarna. Ibland en kortis. Ibland lite längre. Någon gång med mat eller fika. En annan gång bara vara på den
Det blir något speciellt när det är så lätt att komma dit.
Jag tänker att vi behöver andrum. Dessa rum behöver inte alls vara stora. Men dom behöver vara tillgängliga. Genom livet har jag hittat sådana platser på rätt olika sätt.
Det har varit en plats i skogen. På en altan. På en strand vid vattnet. Det kan vara vid köksbordet. Det bästa med dessa rum är att dem blir ett andrum när vi vill att dem ska vara det. Visst är det bra?
Ett andrum har en speciell atmosfär inom sig. Det liksom mer frid där. Där är stillhet och vila. Ingen plats man bara rusar förbi liksom. Utan där bosätter man sig för en tid. Ja, bosätter sig. Jag tänker att i det rummet behöver man vara fullt närvarande som om man bodde där. Annars blir det inget andrum. Bara ett rum man passerar.
Här är man avslappnat närvarande. I någon form av aktiv vila. Och när man lämnar rummet har man fått med sig ny energi.
Här är helt enkelt inne att vara just nu. Även om den råkar vara utomhus.
”Ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv.”
— Romarbrevet — — 14:7 —
Att tro på Jesus har många sidor och djup. Både i denna tid som den kommande. Att ha en tro på Gud har visat sig vara en god hjälp i livets alla skeenden. Jag brukar ibland tänka ”vad gör den som inte tror på Gud när problemen hopar sig”?
Jag är så tacksam för min tro. Den bär hela vägen. Ja, livet är inte alltid enkelt. Visst har jag frågor ibland. Men ner jag ser tillbaka ser jag att Han varit med hela vägen. Det ger mig hopp om vägen framåt.
När jag jobba de på sjukhuset hade vi personer som var mycket sjuka. Vi satt och vakade hos dem. Det är tungt att vara med när någon lämnar detta jordelivet. Men det finns något särskilt i rummet då. Jag vill tro att ingen dör ensam.
Paulus skriver att ingen av oss lever för oss själva. Ingen dör heller för sig själv. I vår tro kan vi förtrösta på att Gud alltid är med.
Det finns en gammal sång som heter ”Hela vägen går Han med mig” Texten, något gammelmodig men ändå: Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer? Kan jag tvivla på hans godhet när jag här hans ledning ser? Himmelsk frid, gudomlig trygghet uti honom har min själ. Ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl. .. /.. Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd, ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd. Och om hjärtat skulle törsta, vägen kännas tung och lång. Glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång .. /.. Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik! Och till sist en evig vila ger han mig i himmelrik. När jag där får fri, förklarad, inför honom falla ned, Skall med glädje jag det minnas: Hela vägen gick han med”.
Låt mig avsluta med några löftesrika ord: ”Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. ” Klagovisorna 3:22-23. Hela vägen går Han med dig.
🙏
Herre, tack för att du aldrig viker från min sida. Tack att Du går med mig hela vägen!
Pedher´s blogg 