Vad gör julmarknaderna så eftertraktade?

I lördags hade vi i vår butik, erikshjälpen i jönköping, vår julmarknad. En marknad man börjar fråga efter redan i början av september. I lördags var det fler än vanligt som var ute efter julsaker. Och hör man hur det gick för andra så har det varit många på besök. Kollar man sen in svenska slottsmässor börjat dom redan i mitten av oktober. Så skulle man kunna räkna upp ställe efter ställe med all julhandel. Men jag undrar, vad är det som gör julmarknaderna så eftertraktade?

Man kan köa länge. Man till och med kan tänka sig att betala entré för att få gå in på tex julita gård och handla sina julsaker. Och det är långt ifrån billiga saker. Mässpris är långt ifrån ”bättre pris”.

Varför?

Kanske är det för att julen skapar det ljus som just nu saknas i den mörka hösten. Det ljus som man saknar och längtar efter. Tiden fram till 1:a advent är ju rätt mörk. Inte konstigt att somliga börjar ta fram sin adventsljusstake flera veckor innan den ”borde” fram. (Om det nu finns ett ”borde” här).

Jag tror att vi människor längtar efter ljuset i våra liv. Det är en naturlig del av våra liv. Det behovet påminner oss särskilt då vintern kommer med sitt mörker. Inte konstigt att ljusen tänds i fönster och på borden.

Jag tänker att det finns i grunden en större och djupare längtan efter ljuset. Det beskriver vårt innersta behov av ljus.

I Johannes 8:12 läser vi om att Jesus är världens ljus

”Jesus talade till dem igen och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.””

Det är när det ljuset får lysa upp våra liv som vi känner att det ljus vi längtar efter verkligen finns där.

🕯 Jag har ett speciellt ljus hemma som jag vill ska påminna mig om att han är ljuset. Som ska påminna om det ljuset jag så väl behöver.

Ljuset trycker mörkret bort. Det är därför det har så god påverkan på oss. Mörkret har inte makt över det. Det behövs så lite av ljuset för att mörkret inte är mörkt längre.

Till sist….

Att vara ute en natt och se hur ljuset bryter fram på morgonen är mäktigt. (Även jag som älskar solnedgångar tycker så) Det är aldrig så mörkt som precis före soluppgången. Ljusets frambrytande gör att fåglarna börjar sjunga igen. Det skapar en symfoni av vacker musik. Inte så konstigt. Ljuset väcker så mycket gott. Inte konstigt att vi längtar efter det.

Att övervinna det till synes omöjliga

Att möte det som verkar omöjligt att klara av är nog inget ovanligt. Någon gång ställs vi, både du och jag, inför det. Varje gång funderar vi över hur det ska gå. Hur vi ska ro det i land. Hur det ska över huvudtaget vara möjligt att fixa.

Det är lätt att fastna i den omöjliga delen. I det läget har vi svårt att se någon möjlighet. Det är mest omöjligt.

Kan det vara så att det ändå är ganska nära till möjligheten?

Omöjligt blir (o)möjligt?

Inser att det är (nog) inte så enkelt att bara ta bort o-et i omöjligt så är/blir det möjligt. Ändå kan jag inte riktigt släppa den tanken.

Ligger det inte lite i sakens natur att vi skapar det mesta av det omöjliga inom oss själva? Vi tror oss veta. Vi har liksom redan innan slagit fast något vi i själva verket egentligen inte vet. Att just ‘det’ är omöjligt typ. När det är möjligt.

Kanske minns du min blogg om Calle som lärde mig att ”det går nog” när jag tänkte ”det går nog inte”. Vi spelade Wordfeud med varandra. Han la orden jag trodde inte gick. Jag valde att inte försöka. Han valde att försöka. För han levde efter tanken att övervinna det till synes omöjliga. Så vann han många segrar över mig i Wordfeud.

Det lär oss något.

Räkna inte ut någon eller något i förtid. Utgå inte från att det omöjliga inte är just omöjligt utan helt enkelt möjligt. Eller som pojkens pappa i bibeln utropade till Jesus när hans pojke var sjuk : ”Jag tror – hjälp min otro!”

När vi har svårt att själva tro att det är möjligt får vi vända oss till trons upphovsman. Att helt enkelt be om tro. Han som menar att en skälvande liten tro stort som ett senapskorn räcker för att förändra ett läge av till synes omöjlighet. Det är den tron som Jesus ser och verkar efter. Inte alla omöjlighetstänkare som till synes vill sätta käppar i våra hjul. Nej han ser till den tro som finns.

Jag tror – hjälp min otro. En bön som är gångbar även i denna tid vi lever i. 🙏🙏

Den lille fjongen ovanför stricket…

Den lilla fjongen ovanför stricket ……

Tänk alla gånger man fått till det ….

Du minns säkert känslan över att just kunna säga ”Det var pricken över iet”.

Varje gång som man lyckas eller ser någon lyckas gläds man. Likaså när någon säger något riktigt bra som verkligen känns så rätt gör gott inom oss.

Det är också kronan på verket. Något som passar så bra. Sitter där så bra.

Språktidningen beskriver det så här: ”Uttrycket ”pricken över i” betecknar fulländningen.” Och visst ligger det något i det. När det känns fulländat – det är pricken över iet.

Det finns också en mer andlig betydelse visar det sig. Det kan vara att talesättet kommer från Bibeln, Matteus 5:18, där det heter: ”Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett.” Att löften fullbordas.

Pricken över iet. En känsla av tillfredsställelse. Glädje.

När var det pricken över iet för dig? Låt det påminna dig. Låt det dra med dig. Låt det ingjuta mod hos dig att det kommer fler moment i ditt liv där du får uppleva återigen pricken över iet.

Murens fall

30 år sedan Berlinmuren föll

Det finns många fler murar som behöver falla. .. … ….

Att hålla tungan rätt i munnen …..

Att hålla tungan rätt i munnen kräver sitt leende …..

Eller hur ska man beskriva det bättre?

Visst handlar det om att koncentrera sig på att åstadkomma något svårt. Synonymer visar sig vara att vara uppmärksam och försiktig.

Men ibland behöver vi hålla tungan rätt i munnen så att vi inte pratar på ett mindre fördelaktigt sätt. Att vi väljer våra ord. För orden kan verkligen göra skada. Samtidigt är det väldigt mycket sant att ord kan lyfta och göra gott.

Foto taget av Andreas på Folke, mitt Barnbarn

Folke, mitt barnbarn, kan verkligen hålla tungan rätt i munnen 😉

Ibland kan vi behöva hålla tungan rätt i munnen för balansera fram på en väg. Kanske för att koncentrera oss på vår framfart.

Livet är allt för ofta så att man kan uppleva det så – att man bara kan genomföra det genom att hålla tungan rätt i munnen.

Man får gå försiktigt fram. Tänka sig för. Tassa fram för att inte göra bort sig. Använda orden försiktigt så att man inte sårar någon.

Folke visar vägen. Livet blir lite enklare om man håller tungan rätt i munnen.

Inte för att jag vill att vi ska bli tysta. Men det vore bra om vi ibland tänkte oss för och höll tungan rätt i munnen. Det skulle spara mycket av bekymmer.

Han står kvar….

Så många gånger som vår herre skulle kunna gå åt sidan. Kunna låta sin blick lämna oss.

När vi kanske viker undan med blicken för honom lämnar inte hans blick oss.

När vi uppför oss knepigt skäms han inte och går undan. Utan då står han kvar.

Påminns om den förlorade sonen i bibeln. Han tog ut arvet. Lämnade fadershuset. Levde säkert ett gott liv till en början. Men sen blev det inte bra. Han levde upp sina tillgångar. Hans liv beskrivs inte som det mest föredömliga man kan leva.

En dag kommer han till besinning. Han lämnar sitt nya liv och vänder åter till sitt hem. Han tror inte att han kommer bli välkomnad tillbaka. Utan han utgår från att det möjligen kan bli som tjänare. Arvet hade han levt upp. Troligen hade han sålt eller slarvat bort ringen som visade på samhörighet.

Men döm om hans förvåning. När han närmar sig huset ser han att fadern står kvar. Han t.o.m. möter honom på vägen. Han får nya kläder. En ny ring på sitt finger. Han blir åter son i huset. Och det blir fest. (Lukas kapitel 15)

Det är så jag tänker när jag funderar över att Gud står kvar. Hur än vårt liv ter sig. Hur än vår blick sänks när vi möter honom. Vad än vi har med oss i bagaget hem så står han kvar. Han viker inte undan. Utan i kärlek tar han emot. I kärlek låter han sin blick möta vår blick. När vi tror att nu ger han upp så står han kvar. När andra lämnar så står han kvar. När vi är besvikna på oss själva så står han kvar. När vi misslyckas så står han kvar.

Han står kvar!!

Tänk vilken kärlek till oss. Det är stort. För stort att egentligen kunna fatta det. Ändå är det sant.

Vad är det som egentligen är oviktigt av det viktiga?

Någon lär ha sagt att fotboll är det viktigaste av det oviktiga.

Jag funderar på vad det är som egentligen är oviktigt av allt det viktiga vi håller på med.

För handen på hjärtat…. visst är inte allt viktigt av det vi tänker är viktigt?

Det är så lätt att övervärdera saker och ting. Dom blir viktigare än dom är i verkligheten.

Kanske anser vi det viktigt för att vi ska tycka det är okej att göra det. Möjligen kan det vara så.

Det kan ändå vara bra att reflektera över vad som egentligen är oviktigt bland allt viktigt vi gör. Eller som vi anser är viktigt.

Det skulle kunna vara frestande att räkna upp det som skulle kunna vara oviktigt. Men en sådan lista går inte att skapa. Alltså en sådan lista som gäller alla. För den är så individuell. Varje person behöver se över sin egen ”lista”.

Jag tänker att om man lyckades identifierade detta oviktiga viktiga skulle det frigöra oss. Frigöra tid. Frigöra oss från ”måsten”. Frigöra oss från ödsla tid på något som ändå inte skulle behövas göra. Vi skulle frigöras till att satsa på det som verkligen är viktigt.

För det som verkligen är viktigt behöver få vår uppmärksamhet. Det är där vi ska investera vår tid och kapacitet. Det som får ett beständigt värde och mening. Då blir det viktiga aldrig oviktigt. Inte heller onödigt. Det är att använda sin dyrbara tid till något bestående, till något värdefullt och viktigt.

Frigör ditt liv från allt som är oviktigt viktigt.