Vår inre kompass

Minns dom där lektionerna i gympan. Det var dags att springa i skogen. Att hitta fram med hjälp av kompassen, kartbilden och modet.

Ja, för det vara inte bara känslan av spänning och glädje. Risken att springa fel fanns ju. Missa kontrollen och hamna långt bort. Tilläggas kan ju att på den tiden hade man ju inte mobilen med sig som en räddande tingest. Så lite av skräckblandad förtjusning fyllde mitt inre.

Men glädjen av att hitta rätt minns jag ännu mer. Glädjen och lyckan av att kunnat läsa och följa kompassen. Hitta fram terrängen med hjälp av kartan. En fantastisk känsla.

Det är en bra bild på livet. Att hitta rätt. Jag tänker mig, och tror, att vi har en inre kompass 🧭. Som hjälper oss att hitta rätt. För mig är det tron på Jesus. Som ytterst sett tar sitt utryck i att Guds Ande, som finns i mitt inre, är dess kompass.

Vi behöver titt som tätt be om hjälp om ledning i livet. Att du få vända sig inåt och uppleva att det inre kompassen ger vägledning.

Jag har vid flera tillfällen känt en sådan ledning. Som om någon lagt sin arm omkring mina axlar och lett mig åt ett håll. När jag sen blickar tillbaka ser jag att jag verkligen blivit ledd.

Låter du Jesus bli den du följer så har du en inre kompass som kommer ge dig stöd.

Den inre kompassen som vi också har är samvetet. Samvetet som , när det fungerar, är det som hjälper oss att hålla oss inom alla råmärken. Det är ett av det viktigaste instrument vi har i livet. I den tid vi lever blir samvetet viktigare än någonsin.

Så följ din inre kompass. Hur det än är så är det den bästa rösten att följa.

När orden inte räcker till

Ibland händer det så magiskt underbara saker att man finner inga ord. Man hittar inte tillräckligt bra och på djupet beskrivande ord. Ord som ger rättvisa åt det man just upplever.

Ibland skulle man önska att man hade det förlösande ordet. Ordet som satte någon fri. Som öppnade dörren för att kunna dumpa alla jobbiga ”varför”.

Tänk vad jobbigt det är när orden inte räcker till. Det händer det som ingen ville skulle hända. Svåra händelser där orden stockar sig i halsen. Man skulle vilja trösta med några varma ord. Men orden känns helt plötsligt så futtiga.

Det är när orden inte räcker till som man behöver ett annat språk.

Ibland är en kram det ända som funkar. Den säger liksom allt men är ändå tyst.

Ibland är det bara en blick som kan säga allt. Där kan man läsa både vad man känner, få del av värme och medkänsla. Även läsa dom älskvärda orden mellan raderna.

Ibland, när orden inte räcker till, kan det funka bättre att bara sitta intill varandra eller gå hand i hand på en stilla tyst promenad.

Så grips inte av panik när orden inte räcker till. Det finns ett annat språk som du då kan ta till.

Mellan hopp och förtvivlan kan det vara kort

Har du tänkt på vad kort det kan vara mellan hopp och förtvivlan?

Det kan ju typ vara ingenting mellan dessa ytterligheter.

Att kastas mellan dessa kanter kan vara både frustrerande och arbetsamt. Nästan så att man kan få åt.

Det svåra med detta är att det kan vara svårberäknat. Man tror på något så vänder det snabbt.

Det är ju lättare när det går från förtvivlan till hopp än tvärtom. Lättnade blir så mycket skönare. Tvärtom kan det upplevas mörkare än det i själva verket är.

Jag vill ändå tro att hoppet är större än förtvivlan. Hoppet bär så långt. Ger en bärkraft som är starkare än förtvivlan. Ändå kan förtvivlan vara så arbetsamt påträngande att man är nära att ge upp.

När vi kastas mellan dessa känslor får vi påminna oss om att hoppet har en kraft att ta revansch. För det vänder , var så säker.

Min bön denna dag blir:

🙏Herre, var extra nära den som just nu slängs mellan hopp och förtvivlan. Ge mycket stöd och tro till att få ett lugn. Ett lugn i att du har allt under kontroll. Låt hoppet segra. När förtvivlan tränger på ber jag att vi ska få kraften att lyfta blicken,i tro ,på dig. Tack för hoppets kraft. Amen 🙏

Barlast (2)

Igår skrev jag om barlast. Om den barlast en båt har för att ligga rätt i sjön. Men också kunna stå pall mot vinden.

Men det finns en annan typ av barlast jag tänker på. Den barlast vi har med oss genom livet. Som skapats under livets gång.

Det kan vara mindre goda händelser. Olyckor. Trauman. Människor som gjort oss illa. Erfarenheter som satt spår. Som påverkar oss på ett påtagligt sätt.

Den barlasten som vi bör med oss kan hindra oss. Dels att leva ett gott liv. Tänker inte på ekonomi. Utan mer på livsduglighet. Trivsel. Inte så ovanligt att det kan föda besvikelse och som växer till till bitterhet.

Därför behöver vi befria oss från den dåliga barlasten vi har med oss. Hur gör man det? Kanske genom att förlåta det som hänt. Kanske bestämma sig för att lämna det bakom sig. Helt enkelt släppa taget om det och låta det gå. Möjligen behöver man bearbeta det i samtal för att släppa det.

Men jag tror det behövs ett medvetet val. Att välja att lämna det. En båt med en barlast som är vatten kan välja att släppa ut det. Bildligt talat får vi också göra det.

Min bör blir idag:

🙏Herre, befria den som har en negativ barlast. Hjälp den att låta den gå. Hjälp den att släppa taget om den. Kom med din helande kraft över den som kämpar med en jobbig barlast i sitt liv. Sätt den fri. Hjälp den att komma ut på goda vatten igen med en god känsla i medvinden. Amen🙏🙏

Psalm 23:2

Han låter mig vila på gröna ängar,

han för mig till vatten

där jag finner ro.

Psalm 1:3

Han är som ett träd,

planterat vid vattenbäckar,

som bär sin frukt i rätt tid

och vars löv inte vissnar.

Och allt han gör, det lyckas väl.

Barlast (1)

Barlast är i sig något gott. Wikipedia skriver:

Barlast eller ballast är tillfälligt eller permanent placerad last som skall öka en farkosts stabilitet. Den består oftast av vatten, sand, sten eller tackjärn som vanligen placeras lågt i en båts eller ett fartygs botten.

Skeppet Wasa hade för dålig barlast. Det gjorde att det kantrade och förliste i mycket svag vind. Skeppet tålde inte ens 5m/s.

Det är en fin bild på att vi behöver en god barlast i våra liv. En grund, en botten, en tyngd som gör att vi klara stormar som kommer i våra liv.

En barlast i livet kan vara en tro och tillit till Gud. Vilket är en relation i bön. Men också ett beskydd och stöd.

En barlast kan vara vänner. Vänner som ger stöd och hjälp. Men jag tror det är en mindre god väg att förlita sig till. För vänner kan svika.

En grundtrygghet som gör vår livsfarkost sjöduglig på livets hav. När vinden tar i ger denna goda barlast livsbåten en god balans.

Allt för ofta sätter vi vår tillit till sådant som inte ger den trygghet vi längtar efter. Eller behöver. Vi behöver vända oss till det som verkligen kan göra skillnad.

Idag blir min bön:

🙏Gud, du ser den som upplever sig flyta för lätt. Där barlasten är för dålig. Jag ber dig att du ska ge en god barlast i livet. Som ger en trygg och säker livsseglats. Att när vinden tar vid klarar man av det utan att kantra. Amen 🙏

Att bli välsignad

I går hade jag förmånen att vara med då mitt första barnbarn Folke välsignades.

Vi bad helt enkelt att Gud skulle välsigna Folke. Hans liv. Bad om beskydd över hela hans liv.

Inte vet jag om Folke var så medveten om vad som skedde. Eller så är han det.

Att bli välsignad ….

Wikipedia skriver:En välsignelse är en formel uttalad över någon eller något för att förmedla välgång och lycka Vidare kan man läsa hos alltombibeln.se ”En välsignelse är alltså en välgångsönskan, en välgångsbön eller ett löfte om välgång – ett uttryck för uppskattning, välvilja, omtanke och kärlek.

För mig är inte en välsignelse en formel. Det är djupare än så. Jag tror att det sker något i detta välsignande. Ligger i den kristna trons väsen. Att Gud gör något med någon i välsignelsen. Det är alltså inte bara en rad hopdiktade ord.

Så när vi välsignar någon i en förbön så sker det något fantastiskt fint. Det är därför vi bad och välsignade Folke igår.

Så nu vill jag välsigna dig. Ta emot Herrens välsignelse…..

Herrens välsigne dig
och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Har du gjort det otippade?

Har du gjort något otippat? Något som ingen trodde om dig?

Ibland är vi nog lite rädda för att gör det. Ibland är det spännande.

Någon gång är det mer en överraskning att vi just ha gjort det vi just gjorde. Men för andra stämde det bara in i bilden liksom.

För rätt många är det otippat att jag faktiskt gjort en cd-inspelning på riktigt. Hur många ex den sålde vet jag faktiskt. Tror rätt många gavs helt enkelt bort. Men tro det eller ej….. den finns på Spotify. Ja, du läste rätt. På Spotify. 😊

Skivan heter ‘Segern är vår‘. Det är predikantkören som spelade in den.

Lyssnade igenom den igår kväll. Ett spår satte fart inom mig. Eller en textrad egentligen. ”Glöm inte bort vad gott han (Gud) gjort”. Tänk efter. Leta i minnet. Påminn dig. Upptäck. Glöm inte bort! (Låten heter ”Lova herren min själ”)

Jag tror det gör gott i tron och i själen att påminna sig om det. Vi behöver det. Även om det är ett tag sedan. Likaså är det gott att höra om andras erfarenheter av Gud och vad han gjort i deras liv. Det stärker också tron.

Och kanske är det då vi kan stämma in i titelspåret Seger är vår. När vi påminns ser vi vad han gjort.

Vad är det otippade du gjort? Hur har du överraskat din omgivning som dom inte trodde du skulle kunna göra? För jag undrar om inte vi alla har gjort det. Någon gång.