Pedher´s blogg

När jag gick på bibelskolan 1989. Då var det inte givet att både män och kvinnor kunde vara pastorer och äldste. Och jag får erkänna det var en fråga jag fick jobba med då. Jag blev inte mer övertygad på grund av höjda röster. Särskilt från några kvinnor i min omgivning. Så fanns det en kompis på bibelskolan, Charlotte, hon hade en helt annan ingång i samtalet minns jag. Med henne kunds jag dela tankar och funderingar. Vi höll inte altid samma ide men vi kunde samtala. Det gjorde att jag kunde bearbeta den fråga jag ville ha en utgång på men inte kunde se den samma i bibeln där och då. Jag tänkte att om bibeln säger att det är bara män så får det vara så. Även om jag inte tänkte så.

Steg för steg insåg jag att bibeln säger en sak som vi missar. Vi var så inpräntade i det gamla synsättet. Jag köpte inte de argument som en del hade. ”Nu är vi inte längre ….. man eller kvinna… nu är vi ett i Kristus” tex. Det räckte inte för mig. Tills en dag jag upptäckte grammatiken i Guds Ord. Ord som vi ansåg vara maskulina kunde lika gärna vara feminina i grekiskan. Vilket innebar att ord som vi tolkat, ur ett historiskt perspektiv, som maskulin, manligt, kunde vara feminint, kvinnligt. Då var jag helt plötsligt löst. Tack och lov.

Visst var det lite konstigt att säga äldste med tanke på både manligt och kvinnligt. Somliga församlingar hjälpte till att underlätta att kalla äldste för församlingstjänare vilket är en möjlig översättning. Och idag är det mest naturliga.

När vi sen ser frukten av hur det blivit blir jag än mer övertygad. Vi behövs båda. Vi har olika sätt att tala och handla. Båda har vi våra brister. Men vi har båda fördelar också.

Så det bekymrar mig att en ny generation söker sig tillbaka i ett gammalt synsätt och gammal tolkning som jag trodde vi redan hade kommit över och igenom. Snarae behöver vi sporra varandra att söka Gud mer, friska efterlikna Jesus än mer. Leva ett liv som behagar Gud så att Han kan välsigna oss.

Man efterlyser att fler engagerar sig i frågan. Att vi som gjort den resan höjer vår röst. Det är säkert rätt. Jag är dock rädd för att vi inte riktigt greppar att denna fråga återigen är på agendan. Att det börjar bli en stor fråga igen. För vi är liksom klara med den. Vi har brottats med den. Vi har kämpat med den. Vi har inte alls tagit den enkelt. För mig var det nog en resa på 5-6 år. Och, ärligt, jag hade det svårt. För jag ville inte lättvindigt ändra på något bara för att opinionen säger det. En fråga som handlade mer om äkthet än trendigt för mig. Så det tog sin tid.

Jag kan inte se något annat än att det är möjligt för både man och kvinna att vara pastor, äldste, missionär. Låt mig ge en bild till.

Min faster Birgitta Skoog var missionär. Han planterade många församlingar i Tanzania. Tillsatte äldste och ledarskap. Jag har själv besökt några av de församlingarna. De dog verkligen inte ut. De växte. Flera utposter har idag vuxit sig starka till att bli egna församlingar. Hon var verkligen en apostel. På frukten skall trädets kännas. Hon är en av alla kvinnor som visat att det fungerar. Att hon inte blev erkänd för det hemma i Sverige är en skam. När hon kom hem fick hon inte vara med i ledarskapet i sin hemförsamling. Mycket märkligt. Hon som planterat många fler församling när hon var utsänd av hennes hemförsamling platsade inte in i det svenska tänket. Idag tänker vi helt annorlunda. Tänk om hon hade fått sett det fullt ut. Församlingarna i Tanzania jag mött talade om henne med stor respekt. Hedrade henne för sin insats.

Vår egen rörelse vore inte det den är idag om inte evangelistsystrarna hade gett sina liv för Guds rike. Så jag är övertygad. Kvinnor och män behövs i Guds rikes utbredande. Inte på någon annans bekostnad. Utan att tillsammans ge sig hän för Guds rikes utbredande.