Detta veckoslut har haft många ansikten. En bredd som och svängning som sätter sina spår
Fredag begravning av en god och nära vän. Det var så vackert stilla. Men att få vara med och förrätta en sådan begravning sätter sina spår.
Lördag varvet ettårskalas. Tänk att få bli bjuden när Elias fyllde ett Ljus. Kontrasten kan väl knappast blir större
Idag söndag har jag förmånen att få predika i min församling. Ämnet blir att Gud är seendets Gud.
Sen får jag avsluta dagen med att tabut min födelsedagspresent. CeCe Winans mfl i Örebro. Konsertkväll som får avsluta veckan. Och kanske är det just så en sådan helg ska avslutas. Att få lovsjunga den Gud jag tror på.
”Säger ni inte: fyra månader till, sedan kommer skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” — Johannes Evangelium — 4:35 —
Nu är det dags att skörda på många åkrar. Skörden är mogen. Det är en vacker syn tycker jag. Det som såddes som ett litet frö är nu fullt moget för att skördas. Nu kan det bli det mjöl det är ämnat för.
Bibeln talar om en annan mognad genom denna bild. Att bli mogen för tron på Jesus. Den beskrivning Jesus använder är att vi tror att det är långt tills det finns människor som är mogna för att ta emot Tron på Gud. Men Jesus säger att ”Lyft blicken och Se! Den är redo!” Jag kan undra ibland om vi inte missar den människa som gärna vill komma till tro på Gud men vet inte hur den skall gå tillväga. Mogen men kan inte skördas för att använda bilden.
Paulus skriver om den andliga mognaden: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.” Ef 4:11-13. Bibeln visar ju på ett sökande och strävan till att bli lik Jesus fullt ut. Jag tror att det sker till 100% när vi kommer till himlen. Fram tills dess får vi mogna efter hand.
En sångstrof säger: ”Låt mig växa stilla som ett träd i skogen. Gör mig i det lilla för det stora mogen” När man ser årsringarna på ett träd ser man att periodvis växer trädet mer. Ringarna blir bredare. Andra tider är ringarna mycket smalare. En tid av liten tillväxt. Man kan tro att den lilla tillväxten bara är dåligt. Det är dessa tider som ger trädet dess styrka. Så all tillväxt har sin tid och sitt syfte.
Hebreerbrevet antyder att folket , som förr kunde äta fast föda, nu behövde mjölk igen. Det är en beskrivning på Trons mognad. Genom åren växer vi i tron. Vi går, som barnet, från mjölk till fast föda. Men i denna situation hade folket backat i sin mognad i Tron. Nu behövde de börja om med mjölk igen. Det är sorgligt när så sker. Och kanske skulle vi inventera vår tro. Hur är den? Går den fram i mer mognad eller behöver vi ”mjölk”, grunderna, igen? Om så är fallet är det inte kört. Vi kan mogna igen. Sök mognaden i Tron och du kommer att se hur tilliten till Gud tilltar.
🙏
Herre, jag vill mogna för ditt Rike. Hjälp mig att växa i Tron för var dag.
SPAM – ur uppfanns det? Men periodvis är jag rätt trött på dom. För tillfället verkar det vara någon eller rättare sagt många som vill skicka SPAM.
Något annat jag är verkligen trött på är alla samtal till mobilen som är reklam. Särskilt dom företag som ringer upp flera samtidigt. Det innebär att den som svarar först får ”förmånen” att vinna detta samtal. Alla övriga som svarar får ”tyst” i luren. Visserligen olagligt men det bryr sig ju dessa företag inte om. När jag väl har ”vunnit” ett sådant samtal (eftersom dom kan ringa många gånger en kväll) brukar jag fråga efter deras chef för att påtala detta obehag. I stort sätt läggar alla på då.
Jag längtar verkligen efter ett beslut som förbjuder telefonförsäljning. Likaså ett förbjud för upprepande annonser.
Det finns så mycket bättre att lägga sin kraft på än SPAM så hoppa över detta inlägg. Gör något bättre av dagen 😃
”Gör mina steg fasta genom ditt ord, låt ingen ondska få makt över mig.” — Psaltaren 119:133 —
Förr en del år sedan drabbade jag av yrsel. Inte då bara att huvudet kändes som att omvärlden snurrade lite. Jag minns att perifer hade jags vårt att gå. Yrseln gjorde mig osäker. Hade jag inget att hålla mig i blev min gångstil rätt vinglig. Det var inte lätt att gå rakt när dels min yrsel liksom snurrade åt ett håll och jag tyckte omvärlden snurrade åt andra hållet.
Det var verkligen en knepig känsla. Jag minns att jag tog promenader på Dumme Mosse vis flygfältet i Jönköping. Så länge jag gick på de bredare vägarna gick det rätt så bra. Jag valde tillfällen då jag tänkte att det inte var så många där. När jag kom till den smala spången som gick till tjärnen jag brakade sätta mig så var det en utmaning. Men det gick.
När jag hade suttit vid tjärnen under några timmar, läst en bok, fikat, lyssnat på musik, upptäckte jag att något hade hänt inom mig. Jag var inte lika yr. Så när jag gick tillbaka så kunde jag möta folk utan att behöva stanna. Annars behövde jag låta dom passera innan jag gick vidare.
Livets väg kan vara så der yrslig. Det är som att vi hittar inte det fasta i livet. Omvärlden snurrar. Eller kanske är det vi själva som snurra.
Versen vi stannat inför idag kommer ur Psaltaren 119. Det längsta kapitlet vi har i bibeln. Huvudrubriken är ”Den Gudfruktiges tröst i Herrens Ord”. Psalmisten skriver en bön: ”Gör mina steg fasta genom ditt tal” Guds tal är ju som Guds Ord. Och jag tänker att Guds Ord hjälper oss att inte snurra till det. Liksom jag upplevde hur natur och vatten gav mig lugn kan bibeln hjälpa oss.
Vi kan sakan fastheten i livet. Vi kan vingla mellan olika åsikter och känslor. Men Guds Ord ger fasthet. Om vi förstod det på djupet skulle nog bibeln var mer frekvent i vårt liv. För Ordet ger fasthet.
Vad jag saknade när det var som värst var en fast punkt. Det hade hjälpt att gå inte någon. Kanske hålla i den. Hade jag en ledstång så gick det bra. Men så fort jag skulle klara det själv blev det svårt.
I vår tro och liv finns det en klippa som är fast – klippan Jesus Kristus. Det är skönt. För det är i Honom vi hittar fastheten.
Ibland har jag en känsla av att vi snurrar till teologin också. Då är det viktigt att vi prövar de åsikterna mot Guds Ord.
🙏
Herre, ge mig det stöd jag behöver i livet när det snurra lite omrking mig.
Idag är en rätt tung dag. Avskedets dag. Jag ska vara officiant vid en begravning. Jag har blivit ombedd att jordfästa en god vän. För två år sedan fick men kollega från Erikshjälpen i Örebro veta om att hon fått cancer. För några veckor sedan fick hon sluta sina dagar här på jorden. Nu så är det hennes begravning.
Avsked är nog aldrig enkla på något sätt. Särskilt vid begravningar. Det tillhör livet som pastor men det blir lite extra en dag som denna.
Men hon trodde på Jesus. Då blir det lite enklare. För avskedet blir då ett ’på återseende’ istället.
Vad gör vi med våra avsked? Ibland önskar jag att somliga avsked skulle få göras om till återseende eller aldrig blivit ett avsked. Men hur råder man om det?
Den här dagen blir som att tiden ställs på paus för en liten stund. Allt för att man ska hinna reflektera och sörja för en stund
”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” — Flipperbrevet 3:20 —
Jag är ju svensk medborgare. Av fördel och hejdad vana. Så jag är född i Sverige och detta är mitt land. Det är här jag har mitt medborgarskap. Andra jag känner har två medborgarskap. Man kan alltså kalla två länder sitt hem. Filipperbrevet skriver om ännu ett medborgarskap.
”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.”. När man är troende på Gud har man ännu ett medborgarskap – det himmelska medborgarskapet. När jag växte upp pratade vi nog mer om himlen och att höra hemma där. Kolosserbrevet 3:2 säger ”Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.” Det är som att bibeln lyfter detta att vi ska tänka på himlen. Joh 14 säger att Jesus har förberett rum åt oss alla i himlen.
Jag kan ibland bli lite fundersam på varför vi pratar så lite om himlen numera. Förhoppningsvis är det vara i de sammanhang jag rör mig. Och det är helt annorlunda hos dig. Men förr skrev man absolut fler sånger om himlen.
Himlen är en verklighet. Den finns. De är förebredd för oss. Det är den eviga världen finns. Den troende på Jesus kommer dit en gång. Så nog är himlen viktig och verklig.
Uppenbarelseboken talar om en ny himmel och en ny jord. Uppenbarelse boken vill göra oss redo för den himmel som kommer. Hur det exakt ser ut och var den exakt är vet vi inte. Och kanske är det just därför den samtalet om himlen har fått backa undan. Somliga menar att den är redan här på jorden. Så blir det många olika tankar som egentligt bara är våra kvalificerade gissningar. Och kanske är dom inte så ”kvalificerade” som gissningar. För mig verkar det vara mer ett önsketänkande ibland.
Medborgarskap handlar om att höra hemma någonstans. I teologisk bemärkelse handlar det om Guds Rike. Det himmelska landet.
Då himlen blir extra tydlig för oss är när vi kommer intill döden. Tex vid en begravning. Man behöver inte säga mycket då om att livet inte varar för evigt här på jorden. Lite extra närgånget blir det om den som dött är mycket ung. Då blir livet djup närgånget. Vad händer efter det vi kallar död? För mig blir sorgen på återseende. Det finns ett hopp. Så mitt i sorgen blir himlen så mycket tydligare. Så låt oss prata med om himlen än bara vid begravningar.
🙏
Herre, tack för att jag får ha mitt medborgarskap i himlen ordnat.
Nu är förtidsröstningen- men hur bra är det egentligen ?
Varje dag haglar det vallöften från partierna. Det ena bättre än det andra. Vi verkar ha massa pengar i ladorna just nu.
Nu vet jag ju att om man förtidsröstar kan man göra om det. Men det behöver nästan inså fall göras om varje dag. Om man nu skall byta val för varje utspel som görs just nu.
Så vem törs rösta i förtid. Det kan ju bli ett felval. Man skulle istället vilja ha ett val i sentid istället.
Nu ska vi se idag vilka fantastiska löften vi ska få denna dag.
Frågan är väl bara …….
Känns lite av luftslott liksom. För hur mycket pengar finns det för att kunna genomföra allt egentligen ???
”Fråga efter Herren och hans makt, sök alltid hans ansikte. Tänk på de under han gjort, på hans tecken och hans muns domar.” — Psaltaren 105:4-5 —
Att vi ofta ”kan själv” är ingen hemlighet. Vi har en rätt stor tillförsikt till vår egen förmåga. Vi ser ibland vår egen kunskap som outtömlig. Ganska intressant i ljuset av att vi lätt glömmer det vi inte gör så bra eller inte lyckats med.
Psalmisten är för oss okänd. Men den har en fin poäng i sin text. En bra grund att utgå från. Att fråga Herren först. Efter Hans makt. Att alltid söka Herrens ansikte först
Men ska vi inte försaka lösa våra egna bekymmer först? I alla fall göra ett försök innan vi söker Guds hjälp? Han har väl massor annat att göra? Det verkar som att Bibeln har en annan ide. Tex i Matteus 6:33: ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också”. Det är som at Bibeln vill säga att det finns en Gudomlig princip. Sök först Gud! Det återkommer på olik sätt men har en riktning. Den riktningen är inte till mitt eget förstånd. Inte för att det inte skulle kunna kalasa ev en hel del. Det är ändå Guds skapelse vi pratar om. Nej, för att Han, som övergår vårt förstånd, har gett oss en möjlighet och ingång till Hans rikedom av förstånd. Då vore det väl egentligen rätt dumt att göra ett mindre lyckat försök när det finns en bättre väg? Eller hur?!
När vi vänder oss till Guds förstånd kommer det Han gjort att sippra fram i vårt medvetande. Det skapar tro och tillit. Att se tillbaka på avd gott Han har gjort ger oss oss nytt mod och ny kraft.
Jag har ibland tänkt på att man skulle föra bok på allt gott Han gör. För jag inser hur lätt vi glömmer. Vissa saker kommer aldrig att försvinna ur minnet. Men många gånger, som just då var stort men blev lite förpassat till det bortre arkivet i minnet, så faller de i glömskan.
Det verkar alltså vara en god och samrt ide att först gå till Gud inför det vi skall göra. Det tror jag vi behöver påminna varandra om då och då. För det verkar vi har lite för lätt att glömma. Det ör som att det går av bara farten att försöka själv. Vore det inte skönt om det gick av bara farten att fråga och söka Honom först?
Så jag tänker att det handlar mer om att bestämma sig för det. Att ändra livsfilosofi. Att bestämma sig för att från och med nu skall jag fråga Honom först. Det kan vara ett bra viljebeslut tänker jag. Eller vad tro du?
🙏
Herre, hjälp mig att först fråga dig. Tack för att din vishet är långt mycket bättre än min.
Allt för ofta försöker vi hålla fasaden i livet intakt. Och skulle den gå lite sönder försöker vi täta snabbt.
Men när det väl spricker kan man tro att det kört. Men det är då Guds ljus kan få sippra in och värma.
Det är som att vi kämpat i mörkret men när spricka kommer för det med sig att ljuset kommer in. Det lyser upp tillvaron och skänker oss värme.
Det gör också att vi får ett ljus över läget och kan göra något åt det. Guds ljus möjlighet kommer oss till del.
Så när det rämnar behöver det inte vara katastrof. Kanske är det just där det nya startar. Förvandlingen. Läkandet. Upprättelsen. Helandet. Men visst, i ett första skede kan det vara skrämmande.
”Så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som vördar honom. Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss.” — Psaltaren 103:11-12 —
Att Guds nåd är fantastisk tänker jag att vi inte behöver tvivla över. Men hur stor är den? Bibeln säger att den är var morgon ny. Hur är det möjligt? Hur stor är den? Det är svårt att beskriva Guds nåd för den liksom övergår våra möjligheter att begripa.
Kung David gör ett försök att beskriva det. Han använder skapelsen storhet. Påminner om när Gud ska berätta för Abraham hur stor hans släkt skall bli. Abraham får i uppdrag att räkna stjärnorna på himlavalvet eller sandkornen som finns. Mycket större skulle hans släkt bli än detta. David tar i så han nästan spricker. Guds nåd är lika väldigt stor som himlen är över jorden. På ett sätt säger det oss att Hans nåd har inget slut. I samma veva förklarar David att lika långt bort som öster är från väster, så långt håller Gud våra överträdelse ifrån oss när vi finner hans förlåtelse, barmhärtighet och nåd.
Gå ut och ställ dig en klar dag. Se upp mot himlen. När tar den slut? Kan du omfamna den? Så stor är Guds nåd över ditt liv när du fruktar Honom. Längre fram i psalmen säger David att Guds nåd vara från evighet till evighet. Vad David säger att måttet för Guds nåd är en oändligt lång och omätbar sträcka! För oss människor som allt för ofta skall mäta och räkna ut så nära allting kan vara det exakta får svårt för detta oändliga. Jag var på Island en gång. Hamnade på en strand som hade en skylt. Där kunde jag läsa att rakt fram, om jag fortsatta att ”gå på vattnet” skulle jag nå sydpolen utan att behöva korsa något land. Det fanns ingenting i vägen. Och det såg jag klart och tydligt. Så långt jag kunde se så klart. För inte såg jag Antarktis och dess stora isvidder. Jordglobens runda form hindrade mig det. Island är ju inte heller så väldans långt från Nordpolen. Så betänk – det är väldigt långt. Så svårt att greppa. Men den sträckan är ändå mätbar. Men Guds nåd är mer än så. Den är omätbar.
Trots att Guds nåd är så stor kan vi ibland tvivla på att den är möjlig för oss. Att Hans förlåtelse inte gäller oss. Att Han inte kan förändra vår situation. Jag undrar om det inte är så att i det läget är det bara Guds Ande – Den Helige Ande – som har möjlighet att beskriva det i vårt inre. För med vårt förstånd blir det svårt att ordna den saken. Att Anden får förklara det inifrån vårt innersta. Då först kan det förklaras. För vi behöver förstå det på ett andligt sätt.
🙏
Herre, hjälp mig att förstå och ta emot din oändligt stora nåd.
Pedher´s blogg 