Månad: januari 2020

Publicerat den

En extra kudde

Jag tillhör dom som gärna har en extra kudde i sängen. Just nu är det skönt när hostan slår till. Man kommer upp lite med överkroppen. Det blir lite enklare att andas.

Ibland kan det vara skönt att lägga ett ben på en kudde. Ja ja jag vet att det kan uppfattas som att man är gammal. Men det passar ju inte in på mig 🤪

Ibland kan det bara vara skönt att krama om den.

Tror inte vi saluför en sådan känsla så öppet. Det känns lite pinsamt. För egentligen kan alla livskänslor passa in i en kram omkring kudden. Oro – låt kudden värma dina oroliga känslor. Tacksamhet – gott att få hålla om något då.

Ska kuddar ersätta mänsklig kontakt? Inte alls. Men har man inget av det just då kan en kudde göra skillnaden.

Tramsigt? Ja , troligen för många. Troligen har dom aldrig prövat att krama en kudde när oron sätter in.

Töntigt? Må vara hänt. I övrigt ingen kommentar.

Kudden kan göra skillnaden för en god natts sömn eller inte. Eller hur?! För platt , för hård, för illaluktande, för lite, för stor osv. Nej ,en kudde behöver vara perfekt för just dig. Perfekt för just mig.

Kuddar är så fantastiska. Dom kan göra skillnaden.

Jag tror vi alla behöver vara som kuddar. Skänka lite ro och frid till någon. Där orden inte räcker till. Där trösten inte räcker till. Då får vi vara en kudde som någon kan krama.

Publicerat den

När ambitionerna får ledigt en stund

”När ambitionerna får ledigt en stund”

Låt den frasen få sjunka in en stund

Läste Tomas Sjödins Helgskrönika i GP. Som vanligt landar han in i något jordnära som sätter fingret på något väsentligt viktigt (och lite närgånget)

Är det inte lite typiskt oss människor att vi alltid (ja, nästan i alla fall) är på väg någonstans. Privat i planering och drömmar. I jobbet är det alltid utvecklingsplaner och jagandes efter vinster. Läs vad Tomas skriver.

Ett litet citat kommer här:

”Platsen på golvet i Guds kärleks hydda är, om man tänker så, den förnämsta platsen i tillvaron. Man måste inte ha ett ärende för att sitta där en stund. Man slipper vilja något. Inget skall utföras och inget rapporteras. Och just där, där ambitionerna får ledigt en stund, öppnar sig en plats där det är gott att vara. Det är den sortens möten som ger rytm och tyngd åt vår tillvaro i den här världen.”

Ett par hade fått besök i sin hydda. En man kom och satt tyst en stund innanför deras dörr. Sa ingenting. Det hände flera gånger. Sa ingenting. Till slut insåg dom att han bara ville sitta där en stund.

En fin bild på gemenskapen med Gud. Man måste inte alltid ha ett ärende till honom. Det räcker gott att bara sitta där en stund.

Så skriver Tomas så här:

Gud kanske inte heller alltid vill något? Mer än att bara sitta där en stund och värma våra liv med sin närvaro. Som att Gud ibland måste få viska till oss: ”Vi är inte på väg någonstans, vi är här”.

Jag tror detta är ett viktigt budskap till oss idag. Vi måste inte alltid vara på väg någonstans. Det räcker med att vara här och nu.

Den Gudsbild Tomas beskriver är så sann. Tänk att Gud bara vill sitta där och värma oss. Har han något att ta upp gör han det vid ett annat tillfälle. Han älskar att vara med oss.

Kanske skulle du låta dina ambitioner få ta paus en stund. Och låt dig bara vara en stund. Där finns läkedom. Där finns den kraft du behöver. Där finns friden. Ro. Där kan du slappna av och släppa ner axlarna.

Så stanna upp lite. Var bara med vår Herre en stund. Han vill finnas där vid din lägereld och värma ditt inre en stund.

Publicerat den

Väntrum

Sitter i väntrummet på vårdcentralen. Förkyld och ett öra som påminner mer om ont än ljuv musik.

Väntrum är en speciell plats. Somliga sitter lugnt. Andra är mer rastlösa. Somliga märks det tydligt på att man verkligen behöver hjälp. Andra är bara i en väntan.

Det är inte alltid att man kommer in på utsatt tid. Det är väntrummets dilemma. Måste vara svårt att beräkna tid och människor kan inte bara hunsas med.

När ett namn ropas upp rycker nästan alla till. Lättad reser sig någon upp och väntan är över.

Väntrum är en utbildning i tålamod.

Man säger att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vet inte om man kan utrycka det så om ett väntrum.

Ibland är livet satt på ett väntrum. Man kommer liksom inte vidare. Man får tålmodigt vänta in nästa steg. Det tär ofta på tålamodet. Man blir lätt nedstämd och frustrerad. Men ha tålamod. Snart är det din tur.

Ibland behöver vi själva sätta oss i väntrummet. Våra liv behöver en ”paus” för att återhämta sig. För att samla krafter.

”Vad väntar du på? Kör!” Har du hört något liknande någon gång? Alltså inte när du kör bil tänker jag utan att du tvekar. Tvekar inför något som du har framför dig men inte riktigt vågar. Det är också ett väntrum. Om det väntrummet gör att man blir passiv och missar målet blir det ju trist. Men blir väntrummet ett avstamp så har du hamnat rätt

Väntrum är ett avstamp in i något nytt.

I väntrummet kan man förbereda sig. Mogna. Ta sats. Utveckla sig. Man kan göra något bra av det ”rummet”.

Det sämsta man kan göra i detta rummet är att tycka synd om sig själv. Kan låta hårt. Visst kan man behöva ”slicka såren”. Men det får inte stanna där. Blir man passiv blir det inte bra.

Vissa väntrum är vackrare än andra. Suttit i några genom åren när jag besökt sjukhus. En sak är säker. Är väntrummet lugnt inrett är det enklare att behålla lugnet. Är du i ett väntrum, gör det vackert !

Publicerat den

”Vi som fick leva om våra liv”

Nej, jag är inte inne i en kris. Varken försenad 40-årskris eller någon pre-kris.

Fångade rubriken från ”efter fem” och intervjun med Marie Richardson

”Vi som fick leva om våra liv”

Har du tänkt tanken att vilja leva om livet? Det är ju inget vi kan göra. Men tanken kan ju finnas där ändå.

För livet vi levt kan ha haft inslag som vi är mindre stolta över. Händelser vi skulle vilja inte hänt. Sätt vi skulle vilja ha gjort på annat sätt.

Samtidigt tänker jag att livet kan inte levas om. Och det vet ju du också så. Det handlar mer om hur vi hanterar och förhåller oss till hur livet blev.

Ju längre livet levs desto mer är det att förhålla sig till. Desto viktigare blir det att veta hur vi just ska förhålla oss.

Vad är det som säger att vi kommer leva livet bättre i version två? Ingenting. Risken är att det blir precis likadant. För vi kan inget annat. Och skulle vi klara att parera dom ”hinder” vi ”snubblade på” förra gången så kommer nya ”hinder” som vi ”snubblar” på.

Tror vi behöver mer tänka på att konstatera att livet är så här långt levt och kan inte levas om. Utan istället tittar vi framåt och gör det bästa av livet som ligger framför. Det blir inte bättre av att tro att vi kunnat göra det bättre. Gilla läget. Se framåt. Allt måste inte och kan inte redas ut. Inte heller bearbetas. Det mesta måste helt enkelt lämnas bakom oss.

Se framåt. Gör vad du kan för att skapa en bra tid som kommer. Du gör inte våld på det som hänt bara för att du går vidare. Det handlar mer om respekt inför det som kommer. Det gamla kan vi inte förändra på något sätt. Men framtiden kan vi däremot ta ansvar för.

Så lev livet framlänges och inte baklänges.

Sträck dig mot framtiden. Ta ut riktningen. Tro på den. Du är värd den. Den är till för dig.

Publicerat den

Överseende – kan vara knepigt

Överseende är ibland ett svårt ord.

Det är inte att se över någon med en arrogant uppsyn. Det är inte heller att se förbi någon. Inte heller en variant av synfelet översynt.

Nej, överseende är av helt annat slag.

Det handlar om att vara tålmodig, fördragsam; mild, tolerant, förlåtande, förstående. Likaså beskrivs det till och med med nåd.

Det är något vackert över att vara överseende. Man är då inte fördömande. Man ser inte ner på någon.

Men det allt för ofta lätt att hamna i dess motsats. Någon har gjort något fel. Om än av misstag så tillräknas inte nåden där. Man tycker den andra har missat totalt utifrån sitt egen utgångsläge och tanke. Förlåtelse och Nåd är lite för mycket att ge.

Men jag tror vi behöver träna på att vara överseende. För förr eller senare behöver vi det själva från vår omgivning.

”Som du vill att andra ska vara mot dig ska du vara mot dom” Är väl en bra utgångspunkt.

Vi behöver visa varandra mer Nåd. Tillräkna inte varandra att man medvetet vill göra varandra illa. Var mild och förlåtande. Det är en hållning som räcker långt.

Publicerat den

Det är få saker som helar så fort som förlåtelse

Mark Levengood i Skavlan:

”Det är få saker som läker och helar så snabbt som ett förlåt”

Kan det sägas bättre än så? Tror inte det. Förlåtelse är något fantastiskt. När vi menar det och det tas emot sker det ett under inom oss. Du har säkert upplevt känslan när du blivit förlåten. Bördan lyfts av. Det dåliga samvetet som påmint dig lindras. Samma sak när du ber om förlåtelse där du gjort någon något fel. Att känna att man blivit förlåten är något stort.

Så säger han att det skulle behövas en ”revival” av förlåtelsen. Alltså en väckelse, uppvaknande, ny förståelse för förlåtelsens kraft och möjlighet.

Vi har ibland för svårt att säga ordet förlåt. Tänk om vi vågade det oftare. Det skulle spara så många långa perioder av oförsonlighet. Tider där atmosfären är drabbad. Där människors hjärtan är krossade.

Tveka inte att gå hela vägen till förlåtelsen. Den gör så gott med allt och alla.

Visst kan det vara svårt att förlåta ibland. Men vi kan börja med att vilja förlåta. Sen kan vi fortsätta med att försöka. Sen lite till. Till sist kan vi förlåta fullt ut.

Jag tänker på orden som Jesus säger…..

Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör!

Jag tror det är en viktig hållning. För många förstår inte att dom sårar. Att dom borde be om förlåtelse. I väntan på att dom ska komma på det kan vi förlåta i deras ställe åt dom. Då sätter vi oss själva fria. För förlåtelse har en kraft att hela.

”Det är få saker som läker och helar så snabbt som ett förlåt”

Använd det ordet ofta och gärna när det så behövs

Publicerat den

Vår inre kompass

Minns dom där lektionerna i gympan. Det var dags att springa i skogen. Att hitta fram med hjälp av kompassen, kartbilden och modet.

Ja, för det vara inte bara känslan av spänning och glädje. Risken att springa fel fanns ju. Missa kontrollen och hamna långt bort. Tilläggas kan ju att på den tiden hade man ju inte mobilen med sig som en räddande tingest. Så lite av skräckblandad förtjusning fyllde mitt inre.

Men glädjen av att hitta rätt minns jag ännu mer. Glädjen och lyckan av att kunnat läsa och följa kompassen. Hitta fram terrängen med hjälp av kartan. En fantastisk känsla.

Det är en bra bild på livet. Att hitta rätt. Jag tänker mig, och tror, att vi har en inre kompass 🧭. Som hjälper oss att hitta rätt. För mig är det tron på Jesus. Som ytterst sett tar sitt utryck i att Guds Ande, som finns i mitt inre, är dess kompass.

Vi behöver titt som tätt be om hjälp om ledning i livet. Att du få vända sig inåt och uppleva att det inre kompassen ger vägledning.

Jag har vid flera tillfällen känt en sådan ledning. Som om någon lagt sin arm omkring mina axlar och lett mig åt ett håll. När jag sen blickar tillbaka ser jag att jag verkligen blivit ledd.

Låter du Jesus bli den du följer så har du en inre kompass som kommer ge dig stöd.

Den inre kompassen som vi också har är samvetet. Samvetet som , när det fungerar, är det som hjälper oss att hålla oss inom alla råmärken. Det är ett av det viktigaste instrument vi har i livet. I den tid vi lever blir samvetet viktigare än någonsin.

Så följ din inre kompass. Hur det än är så är det den bästa rösten att följa.

Publicerat den

När orden inte räcker till

Ibland händer det så magiskt underbara saker att man finner inga ord. Man hittar inte tillräckligt bra och på djupet beskrivande ord. Ord som ger rättvisa åt det man just upplever.

Ibland skulle man önska att man hade det förlösande ordet. Ordet som satte någon fri. Som öppnade dörren för att kunna dumpa alla jobbiga ”varför”.

Tänk vad jobbigt det är när orden inte räcker till. Det händer det som ingen ville skulle hända. Svåra händelser där orden stockar sig i halsen. Man skulle vilja trösta med några varma ord. Men orden känns helt plötsligt så futtiga.

Det är när orden inte räcker till som man behöver ett annat språk.

Ibland är en kram det ända som funkar. Den säger liksom allt men är ändå tyst.

Ibland är det bara en blick som kan säga allt. Där kan man läsa både vad man känner, få del av värme och medkänsla. Även läsa dom älskvärda orden mellan raderna.

Ibland, när orden inte räcker till, kan det funka bättre att bara sitta intill varandra eller gå hand i hand på en stilla tyst promenad.

Så grips inte av panik när orden inte räcker till. Det finns ett annat språk som du då kan ta till.

Publicerat den

Mellan hopp och förtvivlan kan det vara kort

Har du tänkt på vad kort det kan vara mellan hopp och förtvivlan?

Det kan ju typ vara ingenting mellan dessa ytterligheter.

Att kastas mellan dessa kanter kan vara både frustrerande och arbetsamt. Nästan så att man kan få åt.

Det svåra med detta är att det kan vara svårberäknat. Man tror på något så vänder det snabbt.

Det är ju lättare när det går från förtvivlan till hopp än tvärtom. Lättnade blir så mycket skönare. Tvärtom kan det upplevas mörkare än det i själva verket är.

Jag vill ändå tro att hoppet är större än förtvivlan. Hoppet bär så långt. Ger en bärkraft som är starkare än förtvivlan. Ändå kan förtvivlan vara så arbetsamt påträngande att man är nära att ge upp.

När vi kastas mellan dessa känslor får vi påminna oss om att hoppet har en kraft att ta revansch. För det vänder , var så säker.

Min bön denna dag blir:

🙏Herre, var extra nära den som just nu slängs mellan hopp och förtvivlan. Ge mycket stöd och tro till att få ett lugn. Ett lugn i att du har allt under kontroll. Låt hoppet segra. När förtvivlan tränger på ber jag att vi ska få kraften att lyfta blicken,i tro ,på dig. Tack för hoppets kraft. Amen 🙏

Publicerat den

Barlast (2)

Igår skrev jag om barlast. Om den barlast en båt har för att ligga rätt i sjön. Men också kunna stå pall mot vinden.

Men det finns en annan typ av barlast jag tänker på. Den barlast vi har med oss genom livet. Som skapats under livets gång.

Det kan vara mindre goda händelser. Olyckor. Trauman. Människor som gjort oss illa. Erfarenheter som satt spår. Som påverkar oss på ett påtagligt sätt.

Den barlasten som vi bör med oss kan hindra oss. Dels att leva ett gott liv. Tänker inte på ekonomi. Utan mer på livsduglighet. Trivsel. Inte så ovanligt att det kan föda besvikelse och som växer till till bitterhet.

Därför behöver vi befria oss från den dåliga barlasten vi har med oss. Hur gör man det? Kanske genom att förlåta det som hänt. Kanske bestämma sig för att lämna det bakom sig. Helt enkelt släppa taget om det och låta det gå. Möjligen behöver man bearbeta det i samtal för att släppa det.

Men jag tror det behövs ett medvetet val. Att välja att lämna det. En båt med en barlast som är vatten kan välja att släppa ut det. Bildligt talat får vi också göra det.

Min bör blir idag:

🙏Herre, befria den som har en negativ barlast. Hjälp den att låta den gå. Hjälp den att släppa taget om den. Kom med din helande kraft över den som kämpar med en jobbig barlast i sitt liv. Sätt den fri. Hjälp den att komma ut på goda vatten igen med en god känsla i medvinden. Amen🙏🙏

Psalm 23:2

Han låter mig vila på gröna ängar,

han för mig till vatten

där jag finner ro.

Psalm 1:3

Han är som ett träd,

planterat vid vattenbäckar,

som bär sin frukt i rätt tid

och vars löv inte vissnar.

Och allt han gör, det lyckas väl.