Ibland brukar vi säga att det var ett bra samtal för det var högt i tak. Vi menar nog då att man kunde säga sina åsikter utan att bli sågad och dumförklarad.
Jag funderar på om det inte vore bättre med mer rymd. Alltså att det är okej att ta ut svängarna i samtalet. Låta dom svänga lite hit och dit utan att slå fast på en gång att det är vår åsikt. Man liksom får ”provtänka” lite högt utan att , även då, bli dumförklarad.
För jag undrar om det inte är så man kan mejsla fram en hållning som dels håller över tid och är så nära sanningen man kan komma.
Samtalsprocessen är inte vår identitet men troligen är svaret så nära det man kan komma.
Allt för ofta blir samtalsprocessen så närgånget på vår identitet att vi blir osams bland argumenten. Det är när samtalet får ha sin rymd och tid vi kan mogna i vår åsikt och tanke. Så blir sen slutsats och beslut en mogen övervägning som leder till en bra hållning som kommer hålla en lång tid framöver.
Så jag lutar mer åt att jag hellre har en större rymd i samtalen än högt ekande tak.
Pedher´s blogg 