Nyckelkänslan

Härom dagen fick jag nycklarna till vår nya butik. Det är en alldeles speciell känsla att fått nyckeln i handen. Det blir på något sätt på riktigt. 

Det påminner om dom gånger jag haft förmånen att köpa hus. Man har letat, fastnat för ett objekt och till slut vunnit en budgivning. När man då får nycklarna i handen blir det en frihetskänsla av något slag. En glädje att få ett nytt boende. 

Så skulle man kunna räkna upp lägenhetsnyckeln, bilnyckeln och många andra nycklar. 

Med nyckeln öppnas ett nytt liv. En helt ny värld. Drömmar har gått i uppfyllelse. Och nya drömmar växer fram. 

Men det är snart en förändrad värld. Nycklar byts till kodlås. Det kan räcka med att just min hand tar i handtaget. När jag får en kod till en dörr blir det på något sätt inte alls samma känsla. 

Jag kommer ihåg hur det var när jag var liten. En dag i veckan kom jag hem före alla andra. Nyckeln låg gömd. Ibland var låset lite svårhanterligt. Då gick jag över gatan till farbrorn som bodde där. Så kom han och hjälpte mig. Det var rätt stort att få göra detta själv. Jag tror att jag gick i trean, kanske tvåan. Jag kommer ihåg att jag kände mig lite speciell och blivit stor. Så stor att mamma och pappa litade på mig att jag kunde sköta det. Hålla gömstället hemligt och vara själv ett tag innan mamma kom hem. 

Så nyckelkänslan är något alldeles särskilt. Undrar hur den känslan kommer att uttrycka sig i framtiden när nycklar blir mer mer och mer ovanligt. 

Befriande PW

I går kväll när jag kom hem från jobbet behövde jag en stund i skogen. Det är ju en rätt spännande tid på jobbet. Mycket att göra. Så det bar ut på en Power Walk. 

Jag letade mig till den gula slingan och satte fart. Man kan ju säga att jag var ju inte precis ensam i skogen. Det flåsade folk över allt. Dom sprang om mig och nästan puttade till mig. Men ändå en ljuvlig kväll. Fågelsången, naturen och stillhet på något sätt. 

Så möter jag ett tillrop från en god vän med glädjande och en djupt tacksam berättelse via sms. Helt plötsligt finner jag mig gråtande av tacksamhet av det jag just fått läsa om. Ett förvandlande möte som gav avtryck.  Där mitt skogen. Kanske var tur att jag just då var ensam. Inte vet jag. Men man kan inte annat en bli berörd när möten mellan människor får en djupare mening med ett förvandlat resultat .

Så går jag jag vidare och känner hur stressen, funderingarna och kanske lite oro bara får försvinna bort mellan granar och tallar för en stund. 

Förvånad blir jag dock när jag kommer en bit in i skogen och finner en eldstad mitt på slingan.  Vilken tur att denna eld inte tog sig mer än den gjorde. Man undrar hur man tänkte här. Det hade kunnat varit slutsprunget i den här skogen på mycket länge. Vilka dumheter. 

Väl hemkommen kändes det verkligen gott. Kroppen verkar ha återhämtat sig rätt bra efter dagarna då jag var sjuk. Så snart blir det nog lite mer än bara PW igen. 

Hur som helst är det något befriande av att vara i skogen. Man påstår ju att man kan få ner sitt höga blodtryck genom att finnas i skogen och bara sitta på en stubbe ett tag. Det finns något läkande i detta. Kanske är det inte så konstigt. Detta naturliga som funnits där under så lång tid får samspela med vår kropp och vår inre värld. Jag tror att det har större betydelse än vad vi riktigt förstår. Inte så konstigt att fler och fler läkare skriver ut recept på att röra sig och ta promenader. Det finns en en befriande läkande kraft för hela vår varelse genom att vara i naturen. 

Deklaration 

Så är årets viktigaste uppdrag gjort. Jag har deklarerat. I år lite mer komplicerat eftersom vi sålde huset. 

Alltså det är lite kul med att deklarera. Man vill ju inte betala mer skatt än nödvändigt utan utan fuska. Vill ju ha kvar så mycket det är möjligt. Så leta avdrag är en utmaning. Samtidigt vill man ju ha sin välfärd i detta land så det är lite kluvet. Ärligt är det så. 

Fast man kan undra om inte deklarationen spelat ut sin roll. Jag menar att om man inte har avdrag att göra som inte är förtryckta är det ju redan klart när den kommer. Bara att via mobilen skriva under. Det var roligare förr. 

I år 

Varför bli upprörd över let’s dance?

Antar att ingen, egentligen, blev överraskad att Ingmar Stenmark vann let’s dance. Det var ju rätt uppenbart att svenska folket skulle rösta fram honom. Hur bra eller dålig han än var. Hur bra och bättre alla andra dansade än honom.

Så läser jag hur svenska folket rasar mot hans vinst. Jag tycker det är ganska kul att han vann. Har jag sätt programmet? Nej inte speciellt mycket. Har inget intresse direkt. Men Ingmar har jag intresse av. Han som förgyllt hela min skoltid med lektioner som blivit inställda för att vi skulle se honom i backen. 

Denna tävling är ingen tävling. Inte så länge som man måste finansiera densamma med dom pengar folkets skickar in med sina röster. Nu tror jag ju att många vill ha det så men klaga då inte på att fel person vinner. Upplägget är ju att Tony ska skälla och klaga och vara fräck mot paren. Det tillhör ju denna tids ”underhållning”. Typ arga snickaren, kocken och allt vad dom nu heter. Sen ska man rösta och det är ju bara intressant om man ”känner” något för vederbörande. Tex ”sin” kör i körslaget. Min stads kör måste ju bara vinna. Hur bra eller dåligt det låter. 

Skulle dock vara intressant och se om let’s dance kan överleva om man höjer standarden på bedömningssystemet och väljer bort folkets röster. Utan rent proffesionellt bedöma deras insatser. Då blir ju denna tävling mera intressant. Men det kommer ju aldrig hända. 

Men jag gläds med Ingmar. Klart värd vinsten. Han är ju allas vår Ingmar. Marie kommer säkert att bli det om många år. Så då får hon komma tillbaka och vinna tävlingen. Uppenbart tyckte även vinnaren att hon var bäst. Men vad betyder det? Ingenting. Lika lite som Melodifestivalens gratisröstning via appen var konstigt. Man kunde ju rösta på alla bidrag. Hur proffsig är en sådan omröstning. 

Grattis Ingmar. Du är bäst. Kommer alltid att vara bäst. Ingen kan ändra på det. Vad du än gör är du bäst. Bara för allt du gav oss under skoltiden. Tack för lektionerna du gav. 

Söndagstankar – När prövningen kommer….

I 1 korintierbrevet 10:13 står det så här: ”…. när han sänder prövningar visar han också en utväg, så att ni kommer igenom den. ” I en annan översättning tyder det mer på att när denna prövning/frestelse kommer så ….”

Du och jag möter så mycket av prövningar. Vi misströstar och det är tungt. Jag tänker mig att det inte är någon skillnad för mig som tror på Gud som dig som inte tror. Troligen möter vi dock situationen på olika sätt. 

Det finns ett gott löfte i denna text. Att när vi möter detta är vi inte ensamma. Vår Herre vill hjälpa oss igenom det. ”Han bereder, visar på, en väg igenom” så att vi bortom detta tunga finner en annan och bättre väg. 

Det fina med tron på Gud är att när vi möter prövningar/frestelser har vi en Gud som vi kan få tillsammans med. Mitt i otryggheten, frågorna, misströstan, hopplöshetskänslor så kan vi på något outgrundligt sätt känna trygghet. Jag vill inte på något sätt påstå att frågorna blir enklare. Men på något sätt ser man ljuset skymta där borta i tunneln. På något förunderligt sätt finns det en magkänsla om att någonstans någon gång kommer lättnaden. 

Där kan du och jag tala med Gud om att få hjälp igenom. 

Jag kan inte förklara varför vi möter detta. Det verkar tillhöra livet. Att vi någon gång möter detta. Att då, redan innan detta händer, förstår att världen inte rasar samman. Det finns en väg igenom det vi möter. Hur utgången blir får framtiden utvisa. Det viktigaste i det vi möter att vi kan vila i att det fungerar. Om så det håller på över lång tid eller kort. Vi behöver bli påminda om det. Att det finns kraft att hämta hos den Gud som lovar att vara med oss alla dagar. 

Idag är det en speciell dag 

Idag är det en speciell dag. På jobbet och alla andra Erikshjälpens butiker går hela dagskassan till barnen i Sverige. 

Idag är det Eriksdagen. Till minne av vår grundare Erik Nilsson. I år går pengarna till barn som finns i Sverige. Hjälp och stöd till barn vars förälder är i fängelse tex. 

Denna dag delar vi ut Eriksstipendiet. 5000kr som skall gå till 011-projektet.  Ett arbete som hjälper barn i Norrköping. 

I vår butik får vi underhållning av klass 4c i Navestadsskolan Norrköpings musikklasser. Kl 11:30 då stipendiet delas ut. 

Ett tips värd att notera är vår egen biståndspodd. Massa intressant att lyssna till. Just nu om vår grundare. 

Denna dag är speciell. Vi kommer att skänka alla pengar som kommer in till att stödja barn i Sverige. Betänk att det är ca 60 butiker. Summan kan bli typ 2 miljoner. Tänk vad man kan göra för 2 miljoner kronor. 

I det ljuset kan man säga att varje dag som en second hand-butik är öppen är en speciell dag. Då frigörs så mycket pengar till att hjälpa människor. Så du kan ju ana varför vi alla trivs så bra med våra insatser. 

Vansinnigt. 

Ligger i soffan och tittar på hockey. SM-final mellan SAIK och VLH. Det är rätt tufft ute på isen ibland. 

Visst har dom mycket skydd men hur tokig får man bli? Somliga hockeyspelare verkar inte ha någonting som hindrar dom att skydda sitt mål och målvakt. Dom slänger sig respektlöst för att stoppa pucken. Den får träffa vart den vill men in i mål ska den inte. 

Så träffar pucken så illa att dom knappt tar sig av isen. Kanske tom behöver dom sys också. Men nog kliver dom snart ut på isen igen. 

Hur vansinnigt dumt är inte det på en skala ?

Men det visar på något mäktigt. Man är beredd att göra allt för sitt lag för att vinna en match. 

För länge sedan hörde jag berättelsen om pappan som offrade sig handlöst för sitt barn. Barnet sprang ut i vägen. Pappan slänger sig rakt ut för att få bort sitt barn. Det lyckas han med men blir själv brutalt påkörd. Barnet klarar sig men han får många år av rehabilitering. Ur sitt eget perspektiv vansinnigt gjort. Men jag kan ge mig på att han tyckte det var värt priset. Något som hjälper till att få energi för att rehabilitera sig tillbaka. En fantastisk och vacker berättelse. 

Det är bara att konstatera att en människa kan göra rätt mycket för den goda sakens skull. Vad nu den är. Hur vansinnigt det kan se ut från åskådarens perspektiv.