Satt och lyssnade på en låt av Jarpehag. En strof var ”lik en bäck som aldrig sinar”. Tankarna började vandra.
Bibeln talar om den dubbla strömmen. Floden som gav liv vart den än drog fram. Gav möjlighet till frukt varje månad. Bibeln talar också om den inre källan. Källsprånget som rinner upp inom oss.
Påminns om källorna jag såg på vår vandring i Grövelsjön. Där, en mindre vattensamling, bubblade det upp vatten ur sanden. En källa som rann upp underifrån.
Ibland vill vi gärna belysa dom större erfarenheterna av Gud. Dom extraordinära händelserna. Men dom är rätt få till antal. Sätter spår. Javisst. Men dom är räknade.
Jag tycker mig se den bäck i livet som aldrig sinar. Den rinner sakta upp inom oss och bildar en bäck av välsignelse som aldrig sinar. Det är som trons innersta väsen sakta stilla porlar fram.
Det är min övertygelse att det är trons bärande kraft. När Guds källa stilla rinner fram. Som för med sig ständigt friskt vatten bildligt talat. Som tillför trons vandring dess kraft som bär. Dess uppmuntran och tillit som ger oss en fridsam trygghet. Som ständigt påminner oss om Guds löften till oss. Den ger vår tro den näring som behövs.
Psalmisten säger om den som har sin glädje i Ordet: ”Han/Hon är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl.” Psaltaren 1:3 SFB15
.SFB15
Vattenbäckar. Andligt flöde som gör att vår tro, vår tillit till Gud, inte vissnar. Utan har en fräschhet över sig.
Tänk att den trons bäck aldrig sinar. Sök inte i första hand dom stora vattenfallens mäktighet. Sök först och främst den stilla bäcken vars flöde aldrig sinar. Utan ger dig, din tro, sitt livgivande vatten.
Pedher´s blogg 