Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?

Marcus_Birro_1

Sitter och läser Marcus Birros krönika i Expressen. Hans rubrik har jag snott. Hur bra är inte den? ”Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?” det är ju huvudet på spiken.

Både du och jag har säkert funderat på samma sak. Varför är det så farligt med Gud? Gå till kyrkan skall vi göra på skolavslutning men inte prata om Gud. Hur konstigt blir inte det?

Läs Birros krönika. Den är värd att läsas. Jag tror att dom allra flesta har inget problem med att skolavslutning har ett ”Gud välsigne dig” med sig. Dom allra flesta av oss har bett någon gång. Det är inte så farligt om en präst gör det med några ord en skolavslutning.

Om man inte tror på en Gud som kan välsigna är ju orden bara luft i så fall. Hur kan dom då ”skada” någon? Det är ju bara att lämna det och gå vidare. För den som tror är det fantastiska ord till glädje och frid. Och det skadar väl inte någon heller, eller hur?

Jag för min del tror ibland att det är en rädsla. Att man egentligen känner sig träffad av Gud. Inser att man behöver honom men det kan man inte erkänna. Varken för sig själv eller inför sin vänkrets.

Så om du inte tror på Gud så har det väl ingen betydelse vad prästen säger. Konsekvenser borde bli att man inte gifter sig i kyrkan då. Att inte ha begravning i ett kyrkorum med präst. Inte barndöpa sina barn. Inte konfirmera sig. Ja, listan kan göras lång. Men det märkliga är att man gör det. Så det borde kunna fungera med ett ”Gud välsigne dig” på skolavslutningen också.

Vi som tycker att det är ok med det borde starta en namninsamling. Vi blir många. Det tror i alla fall jag. Men uppenbarligen gör vi inte sådana upprop. Precis som Birro antyder om, så är vi tysta.

Tack Birro för din krönika.