Hur får man hopp i en hopplös situation?
På den frågan finns det väl inga enkla svar. I alla fall inga lättköpta svar. Klyschor är knappast välkomna i ett sådant ämne.
Det är inte lätt att hoppas på något när man redan nästan redan gett upp. Det är då hopplöshetens snara nästan stryper oss. Vi får knappast luft känns det som. Ser inte ljuset i tunneln. Kämpar för att hålla oss över ytan. Att hoppas då är inte lätt.
Jag som tror på Gud har hittat en hållning där det finns hopp i hopplösheten. Winston Churchill lär ha sagt följande:
”Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid”
I sig kan det vara provocerande. Samtidigt ligger det ju en sanning i det. Han kanske sa så av egen erfarenhet.
Ett bibliskt exempel är Abraham och Sara. Hon kunde inte få barn på grund av ålder. Ändå skulle han bli far åt många folk. Allt enligt Guds löfte. Mänskligt sätt omöjligt. I Romarbrevet 4:18-19 läser vi:
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött.”
Där allt hopp var ute hoppades och trodde han ändå. Och det blev som löftet var sagt.
I detta ligger det en djup sanning. Det är ingen klyscha. Det är en möjlig väg. Att hoppas ändå.
Det beror på vart man grundar hoppet på. Det är inte mycket att hoppas på om man utgår från sin egen kraft och förmåga. För om det hade funkat hade ju redan hoppet fullbordats. Nej, det handlar om att tillföra tro till hoppet. Att tro på en Gud som kan göra det omöjliga möjligt. Att lägga sin tillit hos honom som är skaparen. Som kan ur intet skapa något synligt och verkligt.
Så det är möjligt att hoppas där hopplöshet tagit över. Det handlar om att välja väg. Välja inställning. Abraham fick denna kraft genom att sätta sin tillit till Gud högre än tron på sig själv. Då går det att hoppas mitt i hopplösheten.
Pedher´s blogg 