Idag funderar jag på frågan ….

Hur långt sträcker sig nåden?

När en person misslyckats och faller i synd undrar jag hur länge dröjer det innan nåden får verka till full upprättelse. Att man får ta konsekvenser för sitt handlande är inte frågan. Det är det mest naturliga. Men hur länge dröjer det innan man ger upprättelse?

Ibland undrar jag vem som har svårast att förlåta. Man själv när man inser sitt felsteg som påverkar troligen rätt många. Omgivningen som bedömer och tar olika beslut. Gud som ändå har det sista ordet i försoning och upprättelse. Vem har svårast att förlåta när det går sönder? Vem har lättast att upprätta av dessa tre?

Jag tänker inte att vi bara ska släta över och glömma som om ingenting hänt. Jag tänker att när det går sönder är det verkligen sönder. Så uppenbart trasigt. Och man mår troligen rätt dåligt på olika sätt beroende på vem du frågar.

Jag tänker mer nåden har en kraft som som vi allt för ofta stänger in i vår egen bedömning. Nåden begränsas av vårt sätt att bedöma och döma. Nåden fungerar bäst fullt ut när vi vill förlåtelse och försoning. Att då ta död på nåden på grund att man inte vill förlåta blir ju svår att överbrygga.

Om jag skulle svara på vem som har svåras att förlåta så är det nog omgivning och sen vi själva. För Gud är den bästa på att förlåta och förlåter fortare än vi människor gör. Det är vad jag tror. Vem som har mest lätt att upprätta så är det Gud. Sen vi själva och sist vår omgivning. Så kanske borde vi fördjupa oss i Guds sätt att förlåta och upprätta. Det kan leda oss till en rätt förhållning till nåden.

Hur långt sträcker sig nåden då? Jag tror den sträcker långt mycket längre än vi tror. Låt det prägla oss mer. Så tänker jag.