Att sätta gränser är inte enkelt. Du som följt mitt skrivande en längre tid vet att förra hösten var en tid av återhämtning för mig. Jag jade under en ganska lång tid kört för hårt. Jag fick yrsel och behövde helt enkelt bromsa in. Min räddning var en klok kvinna på vårdcentralen som på rätt sätt i rätt tid fick mig att inse. Inse att gränsen var nådd. ”Ett steg till” kunde innebära att jag ”gick in i den berömda väggen”. Eller som hon beskrev det att jag ”skulle trilla över kanten”. Jag stannade på rätt sida om båda ”dessa hinder”.
Ett val jag gjorde var att lära mig att sätta gränser. Alltså att avskärma olika sysslor. Att jobbet har sin tid. Fritid har sin. Mig själv har sin tid. Återhämtning har sin.
Jag säger inte att jag har lyckats fullt ut. Ibland är det svårt. Men en sådan gräns jag satt är att jag stänger ner på kvällen. Min telefon är inte öppen efter en viss tid. Naturligtvis har jag vissa uppdrag på kvällar som jag gör. Men alla andra kväller så stänger jag ner. Jag som alltid velat vara tillgänglig har fått känna på vad det innebär. Vill fortfarande vara tillgänglig men inte till vilket pris som helst.
Det innebär att bara dom närmaste till mig når fram. Man kan lämna meddelande men det är inte säkert jag ser dom.
Att sätta gränser tror jag är en av vår tids stora utmaning. Att låta kropp och sinne få en stund av stillhet. Inte bara när man sover. Utan även en stund på kvällen innan det är dags för att sova.
Jag vet inte hur dom gränserna ser ut för dig. Mitt sätt funkat säkert inte för dig. Men jag har kommit fram till att detta är bra för mig.
Att sätta gräns för något öppnar upp för något annat. Det ger utrymme för det som vi kan behöva.
Stress byts ut mot lugnare tempo. Bekymmer får lämnas till morgondagen.
Jag tränar fortfarande på det. Jag ska lyckas. Jag vill lyckas. För jag tror jag kommer att hålla ihop mycket längre då.
Allt har sin tid.
Vart sätter du din gröns?
För dig som lever i ett högt tempo – sätt gränser innan det är försent. Det är att vara rädd om sig.
Pedher´s blogg 