Kategori: Bönesucken

Man brukar säga att en bild säger mer än
tusen ord. Jag vill påstå att en suck kan säga mer än tusen ord.

Somliga menar sig kunna läsa mellan raderna. Gud är den bäste på det. Han kan lyssna på din sucks nyans. Han kan höra vad till och med inandningen till sucken har för budskap. Det som liksom är själva orsaken, upphovet till din suck. Han hör orden som sucken skulle vilja uttrycka men som orden inte räcker till för

Suckar har en förmåga att lätta på trycket. Det är som att suckarna är gråtens ångvissla. Ånglokets säkerhetssystem för att inte explodera. När trycket blir för stor i ångmaskinen måste tågföraren lätta på trycket. Sucken är något av detta.

Mina suckar har ofta innehållit ett enda namn. Det är namnet Jesus. Jag vill påstå att våra bönesuckar vilar på namnet Jesus. Det är suckens vädjan. Det är suckens förhoppning. Det är där sucken får sitt svar och sitt amen. Det är suckens adress. Därför kan sucken få andas och säga namnet Jesus!!

När jag växte upp minns jag hur jag kunde höra min mamma gå och sucka till Gud. Det var inte dom många orden. Det kunde vara ”Jesus” – ”Gode Gud”. Till och med dagisbarnet kunde sitta under bordet eller under trappen och ”härma” henne. ”Gode Gode Gode”

Att bara säga namnet Jesus räcker långt.
Så många gånger som orden inte räcker till
Så många gånger som orken inte räcker till att forma bönen. Så många gånger som det är svårt pga omständigheter att forma bönen Så många gånger som dom många orden blir fattiga.

När allt annat är prövat så finns namnet Jesus kvar. När du upplever att klimatet runt omkring dig på arbetsplats, skola eller vart som, då finns namnet Jesus att be. Att sucka det. Viska det. Tänka det.

Han hör det du säger bakom ”Jesus”. Dom, för andra, dolda orden. Men som ligger helt öppet för honom. Så mycket mer än att läsa mellan raderna.
Jesus ÄR det han talar om. Jesus ÄR det han gör. Hos honom finns auktoritet. Det finns ett namn som räcker att be. När alla orden inte funkar. När förtvivlan gör att orden kvävs av gråten. När hoppet känns ute. Uppgivenheten kommer. Då vi inte har någon mer väg att gå, vägs ende är nådd. Då finns det ett namn kvar som håller, som står fast. Som räcker. Det finns kraft i namnet Jesus.
Pelle Karlssons låt säger att han böjde sig ner i ödmjukhet
Ps 40:2 säger: ”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på Herren.”

När vi säger Jesus – då inga andra ord finns – då böjer han sig ner till oss. Hör vårt hjärtas rop, hör den ordlöses tysta bön men som ropar ut i intet. Drar oss upp och ställer vårt liv på klippan igen. Möter oss med kraften. Det finns inga djup som är för djupa för Jesus att böja sig ner till. Suckens eko når Guds öra hur djupt ner i gropen vi än tycker oss vara.
Då lyser namnet Jesus kvar – när allt annat slocknat när alla andra vägar verkar leda bort lyser namnet Jesus kvar.
Viska namnet JESUS – din sucks tysta rop hör Gud kristallklart.