Så kommer beskedet man längtat efter i två år. Restriktionerna tas bort. Vi kan leva mer normalt. Till det var sista testet jag gjorde negativt. Vilken lättnad.
Ändå sätter sig glädjeskuttet lite i halsen.
Det är så kluvet. Så kluvet. Det är inte över men ändå är det över. Paradox som slår knut inom mig. Folk jublar. Smittan på en mycket hög nivå. Jag tycker mig förstå varför man gör det. Ändå så är det kluvet.
Jag är verkligen orolig att nu ska det köras stenhårt. Nu är det fritt. Nu ska man ta igen allt. Som privatperson. Ut och festa. Nu ska man som arbetsgivare ta hem förlusterna men med en redan ansträngd personal. Vad kommer hända då?
Men visst är jag glad och tacksam. Man kan slappna av på jobbet. Ser ljusningen. Tacksam för att många har vaccinerat sig som gjort att nu blir inte många svårt sjuka. Sjukvården kan snart andas ut.
Vi har verkligen insett hur skört det kan vara. Vem trodde det för två år sedan. ”Det är nog över till påsk” sa vi på jobbet då. Helt rätt men fel påsk.
Nästa gång vet vi bättre. Men när blir det nästa gång? Aldrig hoppas jag. Men troligen kommer det fler pandemier. Men kommer vi ihåg då? Vill vi komma ihåg?
Så tacksam att vi kommit så här långt. Så tacksam. Nu är vi rädda om varandra så ska vi återhämta oss bra. Med respekt bär vi med oss denna pandemin tydligt i minnet. Så kör vi sista sträckan i stor vaksamhet
Pedher´s blogg 