I våra liv möter vi så mycket av händelser som påverkar oss. Många av dessa händelser bär vi inom oss och bearbetar. Dom allra flesta släpper vi och går vidare. Men inte så få bär vi med oss länge. Kanske hela livet. Även om dom är liksom avslutade för länge sedan.
Händelser tillbaka i livet kan tära på oss ganska påtagligt. Vi vill ofta inte gärna berätta om dom. Dom kan gnaga ganska mycket inom oss. Jag tror att vi allt för ofta tror att vi är ensamma i det vi möter. ”Det är bara jag som har det så här”.
Om vi tänker på våra barn tex. Under hela deras uppväxt händer det saker som vi blir lite osäkra omkring. Vad gott det är då att få prata med någon som möter samma saker.
När man går igenom en arbetslöshet kan man känna sig ganska övergiven och ensam. Nu tror jag väl ingen tror att man är ensam om det men ändå. Man behöver dela kampen i att leta jobb, att inte känna sig behövd.
Att vara singel kan vara nog så kämpigt om man letar efter en partner men inte hittar någon.
Finns nog inte utrymme nog att försöka beskriva situationer i livet som vi kan gå och kämpa med. Jag tror dock i allt vi möter finns det någon mer där ute som faktiskt kämpar med samma fråga och samma situation. Ja, i alla fall likvärdigt på ett sätt som gör att man kan identifiera sig med varandra.
Jag tror vi behöver mötesplatser där vi kan mötas och dela tankar och funderingar. Ett nätverk där vi kan stödja varandra i våra olika situationer.
Det är många ”aktörer” i vårt samhälle som här kan fylla en funktion. Inte minst kyrkan. Men naturligtvis även studieförbund, landstinget, fotbollslaget mfl mfl. Ett sammanhang som öppnar sina dörrar för en öppen gemenskap där man kan dela sitt livsöde och sin livsproblematik.
Jag är rädd för att vi har så fullt fokus på det vi kallar vår huvuduppgift. För att ta ett exempel. Att vi i kyrkan fokuserar så mycket på gudstjänsten. Både ekonomiskt och med personella resurser. Det gör att vi inte har resurser, varken ekonomiskt eller med personal, att ha dessa nätverkande platser. Att fotbollen är så fokuserad på själva spelet att man inte kan skapa en harmoni utanför planen. Vilket säkert påverkar själva spelet mer än man tror.
Jag säger inte att vi skall sluta att ha gudstjänster eller spela matcher. Vad jag menar är att vi behöver både ock. Vi behöver mötesplatser där människor, som du och jag, kan upptäcka att vi inte är ensamma i våra bekymmer. Att se att vi kan stödja varandra.
Visst, det kanske inte löser alla verkliga problem just då dom händer. Då tonåringen inte går upp på morgonen. Då plånboken är tom. Då funderingarna tynger. Men det kan hjälpa att veta att det finns fler som kämpar. Att det finns en plats att få lasta av tillsammans i ett samtal.
Mitt i allt detta kan ju Facebook eller andra social medier faktiskt fylla en funktion. Både som öppet nätverkande men även i slutna intressegrupper. Visst kan inlägg vara ytliga som att vi berättar sådant som ingen egentligen är intresserad av. Men det blir ju vad vi gör det till.
Till sist är det nog vi själva som också behöver ta ett eget initiativ. Att söka sig fram till någon som man tror kämpar med samma sak. Det hindrar inte tex kyrkan att ta initiativ.
Min uppmaning till sist:
Vi alla som på något sätt är engagerade i en kyrka, vi behöver fundera på hur vi kan öppna för sådana mötesplatser! Även du som har ett fotbollslag, studieförbund, gym. Kanske vi tillsammans kunde göra något bra.
Pedher´s blogg 