I lördags hade vi den sista butiksdagen i vår gamla butik. Då träffade jag en riktig sköning. En kille som varit i Sverige i 1 år och 2 månader. Hela hans familj var inne och handlade. Hans pappa och mamma gick på SFI och gjorde så gott dom kunde att prata svenska. Dom verkligen ville försöka men det gick rätt knaggligt. Då kommer deras grabb fram. Kanske 7 eller 8 år och börjar tolka.
Jag såg hur han tänkte så det knakade men gjorde det så bra. Blev helt förundrad hur bra svenska han kunde. Förstod han inte så frågade han igen. Drygt ett år och kunde svenska så bra. Det glödde liksom av glädje i hans ögon. Det lilla vi kunde prata mellan oss vuxna var också spännande. När jag sa att hans kunde svenska så bra och att han skulle lära dom svenska fort hände det något i deras ögon. En stolthet och glädje lyste fram. Dom såg på sin grabb och sken upp. Ett sådant där ögonblick som inte händer varje dag men som man kan bära med sig resten av livet.
Så skulle möblerna köras ut. Jag hämtade en pirra. Då kom han. Hjälpte mig att köra och åkte med tillbaka. En riktig sköning. Sen möttes vi flera gånger i butiken. Dom ögonen kan jag leva med länge. Tänk vad ögon kan säga mycket. Man kan nästan läsa allt vad man vill ha sagt men inte gör det. Ögonen talar sitt tydliga språk. Och det behövs egentligen inte mer. Ord blir liksom överflödiga. Hans föräldrars blick på honom sa så mycket av glädje, stolthet och ”det är vår grabb”. Hans glädje i blicken när han hjälpte mig med deras möbler. När han kom åkande så händer det något bland folket vi mötte. Dom som stressigt rev bland varor till 90% rabatt. Dom stannade upp och ett leende växte fram på så många. En blick kan säga så mycket.
Det blev många ‘high five’ den dagen mellan den grabben och mig. Av någon anledning tror jag att det kommer gå bra för den killen. Jag tror att hans föräldrar kommer få mycket draghjälp av den killen att komma in i det svenska samhället.
Pedher´s blogg 